Friday 28 December 2007

Friday/tired

Ah well. Office is cold. I have a cold. Head hurts. No coffee. Headset broken, new, stolen headset uncomfortable. Slept to long, breakfast at work.

Tired of christmas ornaments all over my computer.

One call in one hour. My least favourite kind of call. Can't get in to mailserver. Nothing to do. But it's ok.

Saw a bad movie last night. The Bridge to Terrabithia. Really lousy film. Indescribably worthless. But with a couple of pretty cool effects.

Want... coffee...

Tonight I'm gonna buy some stuff, and then movies at Dave's.

Friday 21 December 2007

Happy holidays

I see my own distorted reflection in a thousand brightly coloured spheres. Lights are constantly flashing around me, changing colours, moving, making me feel slightly nauseous. The soothing darkness is pierced by the faint shine from metre upon metre of tinsel in every imaginable colour.

Having a hangover at christmas is very bad. I think the only solution is to keep drinking.

Thursday 20 December 2007

Tell me what you see

No actionmovie yesterday, horrormovie instead. The second movie I've seen since I came here, almost a month ago. Black Christmas. One of the worst movies I have ever seen. In my life. No plot, no nothing, not even nakednes enough to make up for it, even though all of the characters where sororitygirls. Don't see it, see Texas Chainsaw instead, if you need blood and gore. Texas Chainsaw is a good film.

The traffic system in this city is completely insane, bordering to anarchistic. When they designed the infrastructure here they tried to make it difficult to drive here so that people would'nt. But they do anyways. The big street in the citycenter, Patrick (wich is, of course, short for St. Patrick's street) is a big, heavily trafficated three lane road, arcing trough the city like a big poisonous snake. The only way to get anywhere is to run, death defyingly, across large streets full of swiftly moving cars. If you're lucky, you'll live.

Im slowly learning to drink the water, but only if I hold my breath and think of something else. There was quite a lot of lemons left after the party on friday, and with lots of lemon and ice the water is drinkable. Otherwise I mostly drink the water from the watercoolers at work, or I buy water, even though it's expensive. I just hate the chlorine taste. I don't even like brushing my teeth in it. I can smell it when I'm showering and when I do the dishes. It smells poisonous and sharp. In Sweden I did'nt even like swimming in pools.

Since it's almost christmas, they feed us sweets every day. It's insane. I am so full all the time.

Our pay is late. It should have come in today, but it did'nt.

Wednesday 19 December 2007

Just keep swimming

Some days are just about keeping your head above the surface and closing down you mind and your heart.

Some days are great, most days are. But some days you just have to take a deep breath and get through it. You just focus on the outside world and you stop feeling.

Anyhow; catholic schoolgirls rule.

Yesterday we got presents! A big basket of wine, chocolates and other goodies! And giftvouchers worth 50 euros. Nice.

Tonight, actionmovie at home.

Monday 17 December 2007

Survivor

So this weekend was a bit chaos and mayhem. But I'm ok. The party on friday was wild, crazy and lasted for about sixteen hours. On saturday I had the greatest hangover-day ever, with apple pie, pizza, youtube and nice people. On sunday, shopping. Nice. Bought a well-needed sweater.

Iv'e stayed out of the house most of the weekend, and when I came home on sunday evening the livingroom and kitchen was tidy again. Wich was nice. And later on Gaël came back from his trip to Dublin with a blender, wich was also nice.

The most amazing part of all this was that I actually wasn't extremely hungover on saturday. I was hungover, but not tequila-shots-from-a-mug kind of hungover.

Well, monday is over and I have to go to the postoffice.

Friday 14 December 2007

Strange dreams... and also: weekend again.

So, last night was first very warm, because I turned up the heater to much, and after only half-waking and turning it off completely for some reason, very cold. So I woke up from a strange and very real nightmare with a very sore throat and a devilish headache (I always believe in that one beer, but there's allways at least three. At least when you go out with Louis).

In the dream (in the end of the dream) I was attacked by a small old lady, she grabbed my bike and I knew that she was going to kill me. I hit her with my elbow in her face, but she only got stronger, her face wrinkled wierdly and her teeth got sharp and pointy. She tried to grab my arm but I managed to get free, but I had to keep hitting her to keep her teeth away from me. I just wanted to punch her face in, break her nose, but she just kept mutating, babbling, and suddenly I was able to make out a few words from her insane ranting. I turned around and shouted to my friend (or possibly girlfriend) "Make a light!" She looked at me without comprehenshion, I kept shouting, now using all my attention to fight off the old lady who had almost trasformed completely into a tree-like monster with long, sharp teeth and fingers like sharp, spiky twigs. At some point the girl understood that she had some kind of power to help me, and between me and the tree-monster-lady a sharp, white, cold light appeared, like a silent and slow explosion, and then I woke up.

Today has been kind of slow. Or, I have been slow, there's been quite a lot of calls. 32 so far, wich really isn't much compared to, for example, Sara, who sits across the desk from me. She has maybe 60 calls per day. But since I'm new I'm on low priority, and so far I've had around 20 calls per day. Alright, I know this is not very interesting. But the point was that I have been very tired all day, but it's better now, only one hour left untill the weekend actually begins. The week has been insanely short. Tonight we party. Tomorrow I'm taking the longest bath ever.

Thursday 13 December 2007

I'm dreaming of a white christmas...tree

Today the french guys told me that they found a white christmastree! They are the sweetest people ever to come out of France, I'm sure.

And the money I've been waiting for turned up... In someone elses account. Luckily, this someone turned out to be my desk-neighbour and housebuddy Nikolaj! (That's the danish one.) What are the odds?

And tomorrow, the official house warming party!

So yes, life is good, very good, but there's a shadow behind it all, of course, as usual. There has to be I guess.

Talking to Maia and Emilia is always good.

It's official

Christmas. It's here. Like a bad hollywood filmtriology, only it's not a triology, it goes on for ever. It's here again, with basically the same plot, setting, soundtrack and characters as every year.

Well, this year it's different. Exept for the soundtrack that is. But anyhow, it started for real yesterday. I ate the first gingerbread dough of the year. We made lussekatts, peppercookies and knäck. (I don't want to translate it better. It feels wrong.) I even had some glögg! It was great. Today we will Lussa at work, as soon as Sara finds some tinsel.

Tuesday 11 December 2007

Days fly by...

A few days without hot water or heating in the house has passed, and we can once again remain indoors without wearing jackets. It was very frustrating. Especially at night.

Châteauneuf-du-Pape at Tesco (but the french say it's a bad year). The beggars on the bridges (some change, please). Bureaucracy (bureaucrazy). Money. Rain.

Two birds passed over my head the other day. A crane, I think, and a crow.

I dream a lot but I don't remember anything.

Monday 10 December 2007

Actually working

Kind of. I'm on the line, at least. Not much calls though. I've answered two mails and five calls. Feels alright. Not to tricky. Not to boring.

Well, the weekend seems more interesting. Friday was a bit crazy. Shelbourne after work, after that a spontaneous party at our house. Loads of people just kept showing up somehow. Pizza, beer and intrigues. Eventually I went to bed, very happy to live on the third floor, far away from the festivities.

Saturday was great, starting with a loooong bath. Oh, did I mention, jacuzzi? Absolutely wonderful. Because good things come in plural, I was then given a cover and a pillow for my bed by a particularly sweet co-worker, followed by subway eating, shoe shopping and coffee drinking. A very good day. Then I went home to groom myself for the big night.

On the way to the bus one of the buttons fell out of my dress. This could have ruined the whole night, but fortunately Louis found a shop that actually sold small sewing kits, and he bought me one. That really made him the hero of the day. (Or the second hero maybe. Giving me a cover wins the competition.) We arrived by bus to the hotel and were welcomed with something called "mulled wine", wich was heated red wine with orange, lemon, spices and salt. Completely discusting. Dinner was better, the red wine was very good. The first course was tomato soup, wich was quite boring. The mail course was in my case a sirloin steak, supposedly cooked "medium", wich turned out to be very well done. (Well done as in very dry.) Dessert was christmas pudding, of course, wich was awful. All in all I enjoyed the meal very much.

Well, music, dancing and beer followed. And a certain amount of get-a-roomyness. it was all very amusing and nice. The party was, of course, followed by a afterparty, but I retired quite early.

Sunday was spent in very good company, watching Dead Man, the Jarmusch film from '95 starring Johnny Depp. It was very good. I really liked the photo, and the Neil Young soundtrack was great.

So after an early night I was more than prepared for my first day on the line. And here I am. Working. Kind of.

Friday 7 December 2007

At the dark end of the week

The weeks are bridges between weekends. The last weekend was crazy, but it is now far away. It is very soon weekend again. A lady in the scandinavian team quits today, and she's brought lots of candy and stuff, wich is nice. Tonight there will be some going away-beer at Shelbournes. (I think I mentioned it, but Shelbournes is the pub where Siemens staff gets a discount on fridays.) After that; kareoke.

And tomorrow! Everyone is talking about what to wear. "So what are you wearing tomorrow?" asks my friend. "A dress" says I. Her boyfriend comes along. "So what are you wearing tomorrow?" he asks. Please.

Well, the house. It's great, everything has worked out good, we're having fun. From my room I see the Murphy's and Heineken brewery, we have nice kiwi neighbours, the french like to cook... And clean. I'm liking it.

And the job is nice. Friendly atmosphere. I got my place today, my computer. Later this afternoon I will have IP telephone training.

Tuesday 4 December 2007

Montage

Training montage: a group of young, confused foreigners, scattered in a room filled with combuters. As the days pass they learn about techsupport. About telephones. Cordlesss telephones. They become good friends.

Okay, its a boring montage, but training is finally finished. Tomorrow we start working for real. I think. (Or we might be sitting by another agent, listening in to calls.)

The talk of the town (okay, the company) is the big christmas party saturday. I'm looking forward to it. So is eveyone else.

Today we move - I hope. The people, the company or whatever they are, are driving us mad. They have given number ten to someone else. The builders did it obviously for some reason. So we could have number nine or number eleven, wich one did we prefer? And could we please send in more info? (Phone numbers, pps numbers and such.) Well, number eleven then. And we will send it later this afternoon. Ok?
No. Number eleven is not available. Will number nine be okay? And can we come into the office by four?
No, its not, but we don't have much choise, do we? And no, we cant, we work untill five.
So now I'm waiting for her reply. And I'm irritated. But we really have to move today, so what can I do?

Good news anyhow; I don't have to unlock my phone for Irish sim cards. It works anyways. Joy! So today I'm getting an Irish number.

Thanks Dad for your support. (& Mom for informing me that I actually have been to San Fransisco.)

Monday 3 December 2007

brainfry

Today is not my best day. I'm extremely tired and confused and forgetful. My eyes and throat hurt, I hope it's the bad airconditioning and not a sneaky cold.

But a good thing is that I got my passcard, so that I can get in through doors around here instead of standing around in the hallway waiting for someone to pass through the door I want to get through. I also got my pps number, wich means I don't have to pay as much tax.

Bad news is I can't get my relocationmoney untill the next paycheck, wich is due to the twentieth. I need to pay my rent tomorrow. So I'm starting to feel worried.

Tonight I will make Swedish gingersnaps with the Swedish girls. (But I want to call them peppercookies. It sounds more right.)

San Fransisco?

No. Not at all. But I think of it, walking up and down the steep hills of Cork. Iv'e never been to San Fransisco though. But Cork is a city sinking down into a march, and you're constantly climbing stairs and slopes. In the beginning my legs hurt, I was starting to use muscles that were not used to being used.



Swedish word of the week: Inredningstidningsbadrum.

Sunday 2 December 2007

Home is where the house is

Sunday evening. The weekend has been very strange. Friday was crazy. We went to the office of the people who we are renting the house from to give them papers and stuff, and to tell them we wanted house number ten. The guy told us to meet him in fifteen minutes to look at number nine, and we all walked over there. After half an hour in the rain we called him and asked where he was, and he apologized and told us that he was on his way but we could go over to the pub and have a beer for a while and he would hurry, ok? Sure. One beer later we went back and found some builders who let us in to the yard. We waited outside the door for a while, and our future neighbours came out to greet us. They gave us some beer. It started raining so we went into their livingroom to wait for the guy, who actually showed up a while later, only about one and a half hour late. He made up for it by offering us house number ten. That (and maybe the two beers) made us happy.

So to celebrate; more beer at one of our favourite pubs, Sin-e. There we met Axelle, who took us to the next place, Fred Zepelin. Then An Brog. Then hamburgers I think. It's a bit unclear.

Saturday I spent sleeping, mostly, and not feeling to well. We went out again but I went home early. Sunday I have been chilling and soon I am going to grab a bite to eat, and tonight I am thinking about watching I Robot an tv.

We are going to have a white chistmas tree! With pink and blue ornaments.

Next weekend will probably even more crazy, on friday kareoke at the place where Siemen's staff gets a discount on fridays... So yeah, that might be fun, and on saturday is the big christmas party! Big dinner and two free drinks! Highly anticipated. And the weekend after that we are planning on having a housewarming party for all our friends... All four of them. No, honestly, I have made friends here quicker than I could imagine. The atmosphere is great. People are kind and happy.

And we are all looking forward to christmas! None of us will be going home, so it could be great.

Photos from London are up on Facebook.

Friday 30 November 2007

Je ne travaille pas... Je blog.

I am learning french just by hearing it all the time. We are three in the group who does not speak french. We are eight in the group. (The group is actually split now but the Oronzo from Italy and Axelle from France speak french.) It's nice though, many people come here to learn english, I know english so I learn something else. I think I will learn lots of french since I will live with Gael and Louis.

So yesterday I was invited to dinner with some of the girls from the swedish desk, Sara, Ida and Hannah, and Sara's roomie Harriet, hwo actually happened to be the first person I talked to upon arriving in Cork almost a week ago (my god, it feels like so much more). It was Sara's birthday and she had made pie and for dessert a wonderful chocolate cake with white chocolate icing. It was sooooo good. And it felt nice but strange to speak swedish all night. I've gotten it out of my system. A funny thing was that they had to, so the switched over to english sometimes without noticing. (One of the highlights of the evening was when Sara played The Kristet Utseende.)

Today's big thing is that the guy who promised us the house actually promised us number ten, but his mother slash co-worker promised the same house to someone else and now it looks like we are going to get number nine even though we signed the contract earlier. This needs investigation. Investigation will happen. The houses are identical though, exept for the tiling in the kitchen, wich was the main reason for us to choose number ten.

In either case I will live, from wednesday, in a three-floor house with two bathrooms with jacuzzis. That's jacuzzis people. Jacuzzis. Two of them. The french (Gael and Louis) have also promised to do all the cooking. The only requirement is that no one tries to help them out (that would be annoying). Jacuzzi and private french chef. And yeah, queensize bed. And a backyard (okay, it's concrete, but you can put a table and some chairs there in the spring and theres a big mutual "deck" in the middle of the yard as well). So I'm pretty happy either way.

Now I'm going back to the swedish desk to sit silently beside Sara and listen to her as she explains to people in Sweden, England and Ireland how to open the menu on their telephone. Exitement!

Thursday 29 November 2007

House!

So, today will have two blogposts. That is because I had no chance to publish yesterday's post yesterday, I had to wait untill today and I was to lazy to change it.


Well, since yesterday following has happened: Me, Nicolai, Axelle, Gael and Louis went to look at the house and we liked it a lot! So we are moving in wednesday! (Not Axelle but me, Nico and Gael. Louis doesn't know yet, but if he doesn't want the room maybe Kira does. We'll see.)

To celebrate we drank beer. French people are insane, so lots of beer.

Today I am invited to a birthdaydinner for one of the swedish girls.

Ah, more to come. Now I am to tired to write more.

Wednesday 28 November 2007

being a settler

Sooo. (As the Irish say all the time. Or Okey sooo.) Today is my third day at work. We are a great team of new people, there's seven or eight of us, most french but not all. Today we are learning about cordless phones. I find it more interesting than I expected. I realized yesterday that my job will be making people happy. That's a good thing. Helping them with technical difficulties yes, but by doing so and doing it in an as proffessional way as possible also making them happy. Brightening up their day a little bit.


Anyone feel like visiting? Than bring me Kalles Kaviar, a cheesecutter (osthyvel) and pages for my filofax in Swedish. Thank you.


I dream weird stuff. Last night I dreamt I was a man and my name was Ikaros. (I wasn't a Ikaros och the Ikaros, it was just my name.) I wore a white mask. Something happened that forced me to learn to fly. It was dark and it hurt to fly, I had no wings, just my own will. It was hectic, the birchtrees around and then below me like shimmering shadows moving quickly in the dusky light. Then I woke up.


Yesterday I looked at a room. It was extremely small and very expensive. Today me and three others (Nicolai from Denmark, Gael and Axelle from France) are looking at a house.


I'm also going to get a bankaccount.


Food here is really expensive! There are no cooking facilities at the b&b so it's fastfood (expensive and disgusting) or sandwitches.

Monday 26 November 2007

First day!

So! Today I started working. Cant say much about it 'cause we only went through safetyprocedures and bookingprocedures and contracts and stuff. But it was nice. It seemed nice. I missed most of the afternoon because I had to try and fix a pps-number. (A kind of social securitynumber I think.) So I have not learned everything I need to know about manual handling. (Lifting boxes.)

Last night I saw a kid trying to jump of a bridge. Or kid, I dont know his age but around sixteen? The Irish all look very young, he might have been twenty for all I know. A kid all the same. The police grabbed him as he was just about to go over.

I also learned last night (sunday, that is), that Pearl Jam played here Saturday night. I feel bitter.

This city has a kind of mean magic about it; it changes shape and size all the time. Cant trust the maps. I navigate by gutfeeling at all times or I get totally lost.

In Cork you can find Murphy's. It's the only place. It's worth to come here just for the Murphy's, I swear. The Murphy's you can buy in other countries is good, the red one, but it's black here. Don't know why. But so good.

Thinking about London.

Sunday 25 November 2007

It's like I died and went to Ireland

Okay, today I haven't done much. Watched tv, went out, followed my gutfeeling and found a really nice little pub. There are lots of foreigners here, I don't know why. People from Italy, Russia, Spain, Sweden, Poland, France... And the Irish speak their own language a lot of the time. So it feels like English just happens to be a language that most people know a bit of, not the language of the place. Not the primary one, just the one people communicate in.

I realized my batterycharger for my cell (wich is actually called mobile here) does'nt work here. I have to find some kind of converter. (Or just a new phone, cause I probably have to anyways.)

Now I'm going back to my b&b. Tomorrow I start working and I have to find a place to stay quickly.





Reading: Gaiman's American Gods, finally. Thanks to Joakim who lent it to me. It's great.

Saturday 24 November 2007

Keepin' it surreal

(I will be blogging in english from now on since ä and the other swedish stuff is missing from the keyboard. If anyone wishes to give me a laptop, make sure it has ä and the others.)

Well, London was wonderful. I totally fell in love. What a city. I never expected it to be so... colorful, excentric, weird, beautiful... I arrived on thursday afternoon, went to Bethnal Green, took a shower and ate some food and fell asleep for four or five hours. Then I went out, on my own, explored a bit and went to keep Joakim company on Hi Sushi, where he works. Very nice place. Very very calm. I had a very big and tasty cocktail there.

On saturday we went to Tesco and bought lots of breakfast, wich we ate, than we went out. We started out with the British Museum, wich was huge, and amazing. One day there might be pics. We saw so much, it was so cool... After that we walked around for quite some time, looking at the beautiful city. We found a really cozy bar called Waxy's little sister where we had beer. Then we walked around for a while more, had Irish hamburgers and more beer, walked a lot more, looked at Tate and realized it was open! At half past nine! We saw the big crack in the floor. It was cool.

We where encouraged to look at the moon.

We saw the Globe, we walked, we saw Saint Paul's, we walked, we took the underground to Brick Lane, we had cocktails at a very nice bar, we walked back to Bethnal Green for some late night icecream and red wine.

On the way we encountered a small man who came towards us with the words "Excuse me, can I interest you in some cocaine?" We declined his offer. He called after us: "Cocaine is all you need!"

And then it was saturday and time for me to leave the city. I did, and after paying a lot of money because my bag was too heavy I flew away to the Emerald Isle, wich really was very green.

The first thing that met me as I descended the stairs from the plane to the runway was the smell of manure.

I got on a bus and then another bus and I found my way to my b&b, where I watched tv for a couple of hours. Then I got out to find something to eat, wich resulted in horrible and very expensive lamb tikka masala. And now I am here, at an internetcafe in Cork, a stranger in a strange place.

And now I'm leaving, perhaps for a beer, perhaps for some sleep.

Friday 23 November 2007

I packed a few of my belongings

Left the life that I was living...

London är stort och spännande och vackert. Jag blev mot förmodan störtkär i stan. Jag trodde att jag skulle ogilla den starkt, för jag brukar inte gilla riktigt stora städer. Men det blev inte riktigt så. Underbart ställe.

Det första som hände när jag lämnade lägenheten var att jag blev visslad efter. Sen äventyr i tunnlarna, systemet är väligt enkelt när man väl förstått det, vilket man gör i stort sett genom att titta på skyltar och ha med sig en liten subwaymap.

Sen Camden. Camden är vackert och färgstarkt och innehåller allt man kan önska. Och mer. Punk i absurda mängder till exempel. Enormt mycket knark. Poliser. Jättegod Curry som jag fick för halva priset. Cocktails på Hi Sushi.

En cool grej är att man kan köpa en flaska vin (eller sprit för den delen) på väg hem mitt i natten.

Nu ska jag sova.





Imorrn: Turista i stan och gå på muséer. Om det inte kostar supermycket kanske vi kollar in terrakottasoldaterna.

Thursday 22 November 2007

London

Nu har jag kommit fram till London. Städade lägenheten till elva-tolv, somnade vid två eller så, vaknade strax efter fyra. Gick till stationen med min väldigt tunga väska, tog ett tåg tio över fem till Kastrup via Malmö. På Kastrup gick det ganska smärtfritt, jag kom på planet, det var mörkt och natt och jag var trött.

Jag såg soluppgången ovanför molnen, vilket är en häftig grej alla borde uppleva. Jag slumrade väl mig igenom huvuddelen av resan. När vi cirkulerade ovanför Gatwick i väntan på att få landa såg jag en regnbåge under oss.

Efter en million kilometer i tunnlar och korridorer fick jag min väska och kunde gå direkt till tåget mot Victoria. På Victoria blev jag hittad av Jocke, som drog med mig på äventyr i tunnlarna. Efter att ha bytt tunnelbana en million gånger kom vi fram, och upp i ljuset.

Jocke visade mig den fasionabla våningen innan han sprang iväg för att jobba, och jag kunde njuta av en dusch med det mest nonexistenta vattentrycket någonsin och en tallrik mikrocurry. Underbart. Jag hade tänkt sticka iväg nu men jag tror jag sover en timme först.





Kul: England är mer som England än vad man tänker sig. Hittils gillar jag det starkt. Förutom tunnelbanan ("MIND THE GAP!!! OR DIE!!!").
Jobbigt: Stress och flygplatser ger en ju inte världens bästa hy. Och vattnet luktar klor. Jag kan inte tvinga mig själv att dricka det.

Wednesday 21 November 2007

Ett kort andetag

En liten paus i packandet. Allt verkar funka, mer eller mindre, men fan vad hektiskt det är. Hoppas att jag kommer hinna sova lite inatt, tåget går kvart över fem på morgonen. Sitter vid datorn och äter nudelfrukost och dricker kaffe. Min hjärna känns som en brinnande myrstack. Gode gud. Jag är så förvirrad. Just nu önskar jag att jag kunde stanna tiden och teleportera mig till en helt tom, tyst strand i söderhavet och bara ligga i en hängmatta och blunda i några timmar.

Irena ska ta hand om mina katter! Tusen kärlek till henne.

Sunday 18 November 2007

Hektiskt

Eller - pendlar mellan förlamad och stressad. Och pepp. Det känns jättekul. Men helgen har vart ganska hård och jag känner lite grann att jag kommer flytta härifrån och lämna allt och alla. Allt blir fint när man vet att det nästan är över. Att dö är att skiljas en smula, eller hur det nu var.

Jag har fortfarande inte hittat ett fosterhem till mina katter. Panik.

Efter-FFF-festen var... hård. Fin. Mysig, rolig. Folk shotade vodka och jäger. Folk gjorde onämnbara saker med varandra. Folk blev galet galet fulla. Det var lite galet.

Igår var jag väldigt bakis hela dagen, lämnade inte lägenheten, sov till och från fram till sju och festade hela natten. Det var helt underbart.

Men en oproduktiv helg i alla fall, så jag är lite behind schedule och kommer bara hinna träffa folk som kommer hit och hjälper mig packa.

Imorrn ska jag fixa allt med lägenheten och försäkringar. Och packa ner resten av allt jag äger. Och försöka fixa en väska. Och... tusen saker.





Lyssnar på: Sr Klassiskt, Beatbox-Joseph från franska Idol, Låt dem sjunga det för dig och Let them sing it for you. (Googla det, it's teh shit!)

Friday 16 November 2007

Whoa

Görans begravning var jättehemsk. Fin och så, men plötsligt insåg jag att han faktiskt var död. Och att han låg i kistan framför mig. Det var så vansinnigt mycket blommor. Jag tänkte, och tänker fortfarande på, hur rolig han var. Men vad jag än skriver så känns det lite som att recensera en människa, även om jag bara skriver lovord.

Göran var jätterolig. Han brukade grilla korv över ässjan. Han berättade en historia om hur han blivit attackerad av en arg skogstomte en gång. Jag hoppas han funnit ro. Han var en duktig smed.

På min begravning får ingen ha svarta kläder. Alla ska sjunga och dricka öl. Och lyssna på Pearl Jam's "Alive". Eller kanske, som Sara sa, Just D's "Vart tog den söta lilla flickan vägen".

I alla fall; biljetterna är bokade. Jag åker extremt tidigt på torsdag morgon. På lördag eftermiddag anländer jag till den gröna ön.

Jag har köpt vantar. Passet är fixat. Soc, fixat.

Igår spelade vi rollspel, Jag, Maia, Agnes och Robin. Men Robin var tvungen att gå tidigt så jag gjorde hans karaktär till en skurk.

Irland alltså. Irland. Cork är Irlands "rebellstad" och den sydligaste. De har en filmfestival. Men den är inte fantastisk. Ikväll är det FFF-fest. Den blir förhoppningsvis rolig.

Inatt drömde jag om knivar.

Nu ska jag tvätta.




Lyssnar på: The Dubliners såklart!
SNÄLLA! Finns det någon som kan ta hand om mina katter?!?! Snälla?

Thursday 15 November 2007

Torra linser och kallt thé

Packningen går oväntat snabbt och smidigt. Mer och mer saker glider ner i bananlådor och skokartonger och väskor utan att göra något motstånd. Högen med saker jag vill ha med mig är fortfarande pytteliten.

Det hände just en otrolig grej. För någon vecka sedan var jag med i en tävling på internet. "Köp två godispåsar, svara på lite frågor och hitta på en snajdig formulering till varför just du ska vinna en snygg kabinväska"-typen. Och jag vann. Jag har vunnit en kabinväska. Ett av mina största behov i hela världen. Jag kan i och för sig inte räkna med att jag hinner få den på en vecka men om jag får det är det ju helt fantastiskt.

Byråkratin går inte lika smidigt. Jag är dålig på att navigera i pappersdjungeln.

I alla fall; av listan blev inte jättemycket gjort. Vaktmästaren var lurig och svarade inte i telefon, disken var lurig och blev inte diskad, pass är fixat, försäkringar är inte fixade. Socpapper är inte heller fixade. Jag har packat, inte ätit någon kalkon alls och träffat Björn. Jag var föga underhållande men själv hade jag i alla fall trevligt.

Ah, tidig kväll ikväll. Tidig morgon imorgon men sen kväll imorgonkväll.

Jag ska ta ur mina linser, stänga av datorn och kanske däcka lite grann. Jag är speedad hela tiden men jag tror jag kommer somna snabbt i alla fall.

Imorrn:
  • socpapper
  • soc
  • ringa viktiga samtal
  • försäkring
  • fixa mitt bankkort
  • Görans begravning
  • rollspel på kvällen.




Lyssnar på: Skivor innan jag packar ner dem. Just nu Nitin Sawhney, Human. En fantastiskt bra skiva. Waiting ligger på toplistan över låtar ever.

Wednesday 14 November 2007

Byråkrati och packning

Okej. Igår vid tio, elvasnåret så ringde min nya arbetsgivare till mig och meddelade att jag fått jobbet på Irland som jag hoppats på. Någon timme gick åt till att mest sitta framför datorn och vara chockad. Sen åkte jag till stan för att träffa en kompis (en plan sedan tidigare) och blev kvar där ganska länge. Ringde mest runt till folk och berättade att jag skulle åka och sa till folk att komma hit på lördag, då jag ska ha en lite improviserad adjöfest. Jag kommer inte förbereda den alls. Facebookevent och lite samtal räcker. Sen åt jag mat med min kära mor, och resten av kvällen gick åt till att kolla biljetter och börja packa.

Min största oro är mina katter. Jag måste hitta ett nytt hem till dem. Lägenheten ska jag hyra ut till en gammal vän som flyttar tillbaka till Lund efter många år i Uppsala.

Det känns bra att jag ska flytta alla mina saker till vinden och inte till ett nytt ställe. Jag kan inte ha med mig speciellt mycket. Jag tycker om att skiljas från ägodelar, min dröm är att ha mycket mycket få.

Idag har jag pratat med Lkf, de ska skicka ett kontrakt som jag ska fylla i. Jag måste kolla upp pass och dessutom fixa alla papper jag behöver för att kunna få socialbidrag. Det är lite kaotiskt att försöka flytta utomlands utan en spänn. Och hur mycket jag än hatar att vända mig till soc så har jag i dagsläget inte mycket val. Jag har en hög med obetalda räkningar.

Det kommer att vara ovant att jobba men allt kommer vara ovant. Det kommer vara väldigt skönt. Att jobba alltså. Skönast av allt kommer vara att betala alla skulder.

Nu ska jag plocka undan frukosten och kanske ta ett snabbt bad för att tina upp mina fötter innan de trillar av.

Dagens lista:
  • ringa vaktmästaren
  • diska
  • kolla upp pass
  • kolla försäkringar
  • fixa alla papper jag behöver till soc
  • packa
  • äta kalkon
  • träffa Björn
Den blir nog längre.




Lyssnar på: musiken som ligger på min psp, mest Seeed.
Läser: Inte mycket men Den Vidunderliga Kärlekens Historia lite grann.
Big Deal: Mina älsklingar! Mina söta fina små kissemissar!

Tuesday 13 November 2007

JA!

Jag fick jobbet i Cork. Jag flyttar till Irland nästa vecka. Jag...

Jag kan inte tänka jättemycket.

Monday 12 November 2007

Quo vadeo?

Nervös. Idag beseglas mitt öde ja; idag får jag veta vilken väg mitt liv kommer ta. Vad som än händer tror jag inte att jag kommer stanna i Sverige. Det känns bra att veta att jag har ett jobb och så, men det måste finnas mer och jag vill hitta det.

Väntar på ett samtal. Väntar hårdare än vad jag någonsin väntat innan, min väntan är ett tomt rum, jag är förlamad av väntan.

Skulle inte kunna vänta såhär på ett samtal från en älskad, åtrådd, men kanske på ett samtal från en läkare.

Jag vill veta vart mitt liv är på väg!

Dricker kallt kaffe framför datorn, kan inte riktigt ta mig för någonting. Önskar att någon kunde komma hit och underhålla mig, uppehålla mig. Hålla mig. Skalla mig. Tanken på att lämna sitt liv och börja ett nytt någon annanstans känns nästan som tanken på döden, återfödelse på en annan plats. Ny, ren, utan bakgrund, återfödd på en ny plats. (Dravel.)





Lyssnar på: Stina Nordenstam, Dynamite. Extremt bra skiva.

Thursday 8 November 2007

Love is all I bring

Tar en paus i skurandet. Jag blir galen. Irland. Jaja, jag vet ju faktiskt inte om jag får något av jobben än.

Frukost. Som vanligt aldeles för sent, borde ha ätit imorse. Skurade istället. Ska skura mer när jag har ätit.

En massa viktiga telefonsamtal idag, några viktiga ärenden. Lite festplanering.Vill innerst inne bara att dagen sa passera. Den här och nästa. Vill ha allt det här bakom mig och börja på allvar ta itu med mitt livs stora val. (Jag vet att jag är dramatisk men är det inte det? Jag har aldrig vart tvungen att göra ett sånt här val innan. Jag vet inte ens om jag är det nu.)





Lyssnar på: Sr världen. (Hakim - Talakik nyss. Good shit.)
Dagens Youtube: Naturbegåvning, roots, mys.
Dagens kreativa: städar ju! Och som sagt, festplanering sen.
Önskelista: En jacka som jag hittade på Fields (mamma vet vilken!), stövlar, singstar bollywood.

Wednesday 7 November 2007

Stegrande panikkänslor

Nu har jag städat hela dagen. Dags för beslutsångest.

Okej, jag tror ju inte att alla intervjuer leder till jobb men jag tror att jag har god chans att få alla tre faktiskt. Alltså följande:

  • Chefsassistent i Lund på en hamburgerrestaurang. Bra lön, ledarskapsutbildning, jättesnyggt på mitt Cv sen. Dessutom var det chefen som ringde mig och bad mig komma på intervju. Jag hade inte ens sökt jobbet. Inser någon hur absurt smickrande det är? (Han hade fått min ansökan av en annan restaurangchef som jag sökt jobb hos. Samma kedja.)
  • Techsupport på Irland, Cork. Bra lön. Cork ligger längst söderut på Irland, i en vik. Irlands tredje största stad. Ut i världen! Sjukt kul!
  • Stewardess på ett kryssningsfartyg i Västindien. Sämst lön. Fyra månader ombord och två månader i land. I Västindien. Västindien. Västindien.


Jag blir inspirerad av alla som försvinner och det är flera stycken. Jag saknar folk men mest blir jag inspirerad. Jag vill också iväg! Eller så vill jag vara kvar! Det finns så många fördelar med båda! Stannar jag kan jag till exempel bli klar med skolan. Åker jag så kommer jag ut i världen. På Irland känner jag ingen men minst två har hotat med att förfölja mig.

Jag är helt smal. Mina kläder ramlar nästan av mig. Jag får ha skärp. Men det är ok.

För övrigt så har min gamla handledare, arbetskamrat och fellow smed gått bort, vilket känns jättekonstigt. Hans Far dog för bara ett par år sedan. Hans begravning kommer vara i Domkyrkan i nästa vecka.
Vila i frid G. Tänker mycket på dig.

Cork verkar jättespännande.

It's cold out there

Or so they say. Själv har jag verkligen inte märkt av denna omtalade kyla. Jag använde min vinterjacka ett tag men det var för vamt, så jag återgick till lättare höstvarianter tills jag kom på att en tröja räcker. Dygnet runt faktiskt, det är faktiskt inte alls så kallt som ni tror, era... hrm. Fjollor.

Sitter och dricker kaffe. Har försökt städa. Det har gått halvbra. Hade tänkte skura, men det får bli imorrn.

Igår såg jag 1408 igen, med Ks. Den var bra den här gången också, för att vara ganska oorginell. Läskig at times. Fika med Maja och Maia (och Robin en stund) var trevligt. En mycket trevlig kväll också. Såg Zibakhana (också igen). Den var bra (men sällskapet var den stora behållningen).

Idag har det hänt två roliga saker: Irländarna som aldrig ringde igår ringde istället idag och bad om uräkt för att de inte ringt igår. De ska ringa på fredag och intervjua mig. På fredag ska jag också på en annan intervju. Om jag har tur kanske jag far på en intervju i Göteborg den fjortonde också.

På lördag har Moa fest! Det kommer bli kul. Och snart är det dags för efter-fff-festen. Och jag funderar på en till ångestfest. Eller poesifest utan tonvikt på ångest. Får se.

Mja... Mitt liv är som ett oskrivet blad, det kan ta vilken väg som helst just nu. Har ingen aning om vad som kommer hända. Ingen aning om vad jag hoppas på. Ingen aning om vad jag vill.




Lyssnar på: Elvis, Ella Fitzgerald, Slim Gaillard
Dagens Youtube-hit: Baby it's cold outside med nyss nämnda sångerska.
Läser: Prinsessa söker drake av Patricia Wrede, en sjukt mysig barn/ungdomsbok. Man får inte vara för petig.
Pyssel: Har stoppat alla mina trasiga raggsockar.
Skriver: rollspelsäventyr och skapar karaktärer med spelarna.
Dricker: Jättemycket kaffe. Hela tiden.
Oroar mig för: katterna som fortfarande inte verkar må helt bra trots antibiotikakur, flytta utomlands?!?!?!?!

Tuesday 6 November 2007

God help me

Man kan lära sig något av alla situationer som uppstår. Man kan lära sig något av alla människor man träffar. Jag lärde mig en av de viktigaste sakerna jag någonsin lärt mig av en människa som jag träffat tre gånger. Vi kom inte varandra nära, vi hade inget intressant utbyte av åsikter, vi har bara träffats sporadiskt. Men den människan sa något eller frågade något som gjorde en sanning uppenbar för mig som jag aldrig sett förut och sedan dess har mitt liv förändrats. Verkligen!

Förändringen började nog natten mellan den trettonde och den fjortonde augusti. För er som inte orkar leta er bakåt i min blogg för att hitta nämnda datum: "olyckan" som jag så dramatiskt refererar till den som. Jag ramlade med cykeln. Men det var en olycka och jag var invalid i ungefär en månad efteråt. Efter det så började i alla fall saker förändras. Jag blev sjukskriven och det var FFF och jag träffade nya människor och mitt liv kändes lite mer meningsfullt. En mycket loj sommar gick mot sitt slut.

Jag kan fortfarande känna hur sjukt ont det gjorde att ta av slingan som höll tillbaka axlarna. Jag trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle läka. Jag undrar fortfarande för nu har det gått ett bra tag och jag har fortfarande jätteont i nyckelbenet till och från och mitt ansikte gör också ont.

I alla fall; tillbaka till ämnet. Jag har lärt mig mina viktigaste läxor av människor. Jag har lärt mig att inte ge någon annan för mycket makt över mig. Jag har lärt mig att trivas väldigt bra i ensamhet. Nästan bättre än i sällskap. I alla fall just nu.

Jag har lärt mig att sluta vara rädd.

Jag har lärt mig att smärta är vad vi vill att det ska vara. Att gränsen mellan känsel och smärta är där man själv sätter den. Att jag inte behöver frysa bara för att det är kallt, att jag inte behöver ha ont inuti mig bara för att jag saknar någon.

Alla motgångar är välsignelser. Alla svåra perioder, allt hemskt som händer. Det är välsignelser och jag är tacksam för dem.




Lyssnar på: lyssnar inte. Har på mig hörlurarna och spelar musik i dem för att slippa höra.
Läser: Tillbaka till Den Vidunderliga Kärlekens Historia. Passionen var oerhört bra. Läste ut den igår.
Annat: Idag ska jag bli intervjuad över telefon av ett företag på Irland och ikväll ska jag se 1408 med Ks.

Monday 5 November 2007

Störningar i tidsflödet

Det har blivit måndag igen. Kan någon förklara för mig hur tiden kan gå så sjukt fort?

Igår kväll satt jag på min divan, isvept i ett par filtar, stoppade strumpor och lyssnade på Ernst-Hugo Järegårds röst. Han läste Lovecraft med brinnande dramatisk inlevelse. Jag drack mitt thé i skenet från ett par levande ljus och kände mig allmänt nöjd med livet.

Jag vill resa. Jag vill se Algeriet och Kapstaden, New Orleans och Cuba, Venedig och Moskva.

Nu är det väl dags för frukost antar jag.




Lyssnar på: Utöver Ernst-Hugo, Rachid Taha - Rock el Casbah
Läser: fortfarande Passionen.
Sjunger: ofta.
Äter: brödet som blev gott.
Tänker: väldigt mycket. På människor och livet och framtiden. Försöker lära känna den människa jag blivit.

Sunday 4 November 2007

Magi, masker och mustaschprydda män

Himlen lyser, löven lyser, natten och dagen lyser. Allt är vackert. Detta har hänt: jag har haft en trevlig helg. Allt är fint men det känns ändå vemodigt eftersom det känns som om det kummer ta slut. Jag vet inte säkert om det gör det, eller när snarare. Allt tar slut. Hösten tar slut. Viola har flyttat norrut, Ytlighets finns inte längre, sommaren är slut sedan länge och snart hösten också, jag blir kontaktad av Irländare. Jag trivs men jag vill bort. Vart som helst. Ut i världen.

Vida världen.

Tså, middag i Helsingborg i frdags, Ariman, mysig dag igår, bakade och pysslade, Viola ställde grejer på min vind. Maskerad på kvällen. Sen Ariman igen. Trevligt. Fick fler komplimanger igår än vad jag fått sammanlagt i mitt liv tidigare tror jag. Masker är underbara, folk vågar säga saker till en när man är maskerad även om man faktiskt inte ens har en mask på sig. Folk kommer fram till en och sätter sig och pratar med en. Som om man var vänner. Jag undrar vad det beror på.

Masker är något av det intressantaste som finns. I alla kulturer, i hela världen. Överallt.

För övrigt så lyckades jag med brödet igår. Det blev gott. Jag är bäst.

Nu ska jag hem till Maia.






Lyssnar på: Benassi - Able to love / Who's your daddy, Willy DeVille - It's so easy

Friday 2 November 2007

Betong i huvudet

Idag är en dålig dag. Jag känner mig tom. De senaste dagarnas ursinniga kreativitet börjar ebba ut och lämna mig ensam. Som en egoistisk älskare, som ett tåg man inte hann med trots att man sprang tills man fick blodsmak i munnen, som att... Inte få nåt gjort.

Mja. Man har alltid ett val, som min mamma brukar säga. Eller håll käften, som jag brukar säga. (Inte till min mamma dock. Inte ofta i alla fall.)

Man skapar sig själv brukar jag också säga ibland. Idag måste jag skapa bättre förutsättningar för mig själv. Jag måste skapa en funktionell sinnesstämning och ett funktionellt tankesätt.

Jag vet bara inte riktigt hur just nu. Jag är lite ynklig idag, känner mig inte viktig för någon. Jag vill göra något kul. Jag vill... Argh. Jag kanske vill ha sällskap. Jag vet inte riktigt.

Jag vill att livet ska vara lite okomplicerat en liten stund. Att jag kunde släppa tankarna på att vilt fäktande försöka hålla näsan ovanför vattenytan. Att jag kunde slappna av. Att livet kunde vara lite mer Mushaboom och lite mindre... tystnad.

Utomhus lyser solen. Jag ska nog ta ett bad.




Lyssnar på: musik på mobilen i stora hörlurar, även i hemmet. Gillar att stänga av en del av världen.
Sjunger: med jättehögt.
Äter:
frukostgröt. Eller, den är slut nu, men jag åt den innan.

Shake my ground

Jag är på konstigt humör. Det är natt. Jag har just rensat min facebookprofil igen så nu synns bara mina vänner och vad jag gillar för musik... Jag fick spel bara. Det har inte med rättighetsdebatten och göra, inte ens med privacydebatten, utan snarare med den extroverta generationen. Allt ska vara så jävla status. Hur många vänner man har, hur lycklig man är. Fan, ingen är lycklig, men ändå så blir det värsta snacket om nån skriver "is olycklig" eller liknande. Vem fan bryr sig? Jag bryr mig fan inte. Och jag hoppas att ingen bryr sig så sjukligt mycket om mig så att de håller koll på mig via facebook. Som sagt, bara så sjukt trött på det. Har till och med tagit bort lite "vänner", mest såna som jag har träffat en gång.

Ja... Det är natt. Jag är kreativ och vill inte träffa folk. Funderar på att isolera mig på riktigt. Söka jobb, vara kreativ, försöka lösa mina ekonomiska problem... Men tja, imorrn blir det kanske Helsingborg om jag har råd att åka tåg dit. Vill väldigt väldigt gärna men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Lördag är det Halloweenfest hos Sara, massor med människor jag gillar kommer dit så so should I. Just nu är jag knappast sugen egentligen, men det kommer jag nog vara senare. Just nu är jag bara väldigt... mycket. Arg, ledsen, ont i ryggen. Destuktiv/Kreativ, Arg/Glad... Kaos. Den underbara sorten, sorten som jag älskar. Inuti mig.

--><--

Hat/Kärlek.

Hur kan man hata någon eller något? När jag var barn sa min farfar att jag skulle vara väldigt försiktig med ordet hat, eftersom det var ett väldigt starkt ord. Jag har varit det, jag har knappt använt det alls, bortsett från några gånger i vredesmod i tonåren. ("Jag hatar dig!" "Jag hatar samhället!" "Jag hatar snuten!") (Men aldrig så att farfar hörde det. Av olika skäl.)

Jag hatar ingen. Hat är ett starkt ord, en stark känsla. Allt är en del av samma kretslopp, ilska, hat, kreativitet, kärlek, allt hänger ihop. Men just nu finns ingen kärlek.

Ibland önskar jag att jag kunde träffa en snygg kille som kunde dansa och var grym på massage, men det är egentligen bara som jag har ont i ryggen, inte ett egentligt behov av närhet. Jag vill inte ha någonting.

Min julångest har gått över. Jag har insett att julen får bli något annat år. Jag kommer laga mat till Mamma om jag inte jobbar, men jag är sugen på att jobba. Inget annat än att betala mina räkningar och skulder är intressant just nu.

Såhär känner jag mig just nu: totalt känslomässigt avtrubbad och samtidigt full av extremt starka känlor. Jaja, samma motsatsförhållande som tidigare. Jag tror inte på bevarande, ingenting är oföränderligt, det finns bara skapande och förstörande och egentligen är det samma sak; förändring. Till och med stagnation är en sorts förändring; från levande, vitalt, till dött och stelt och skört.

Otyglad kreativitet utan utlopp leder till upproriska svåra känslor. Jag vill till en ny värld, ett nytt liv, jag vill släppa allt och börja om. Det är som en drog för mig.

Jag är fylld av en längtan som jag inte vill ha. Jag är fylld av ovisshet.





Lyssnar på: Soundtracket till Arizona Dream av Goran Bregovic och Iggy Pop - Death, en av de bästa låtarna på skivan. Resten av skivan lyssnar jag också på. Annars 16 Horsepower och Woven Hand.
Äter: Spagetti med ostsås. Kvällsmat alltså.
Söker jobb: All over the place. Igår Irland, idag Danmark, imorgon här i stan. Vill helst iväg. Långt. Vart som helst.
Läser: Passionen av Jeanette Winterson, den är jävligt bra.
Skriver: Idag gjorde vi en karaktär till Maia. Det hjälper att ha karaktärer när man skriver äventyr. Tycker jag. Inte för att jag är så fasansfullt rutinerad, men ändå. Eller därför. Strunt samma.
Sugen på: Att måla. Eller rita. Har ritat fult på sistonde. (Också lite småsugen på att tatuera mig.) Och att lyssna på talböcker.
Snyggt:Utställningen på Ariman just nu. Det är inte ofta de är snygga. Nu är det egentligen bara en sorts installation med masker på den bortre väggen som tilltalar mig, men så mycket att jag de facto skulle kunna betala för den om jag haft några pengar. Jag hade satt upp den på väggen.
Osannolikt: Att jag lyckas fixa en mask tills lördag kväll.

Thursday 1 November 2007

Make it shine

Det spelar nog egentligen ingen roll var jag hamnar. Det finns fördelar med att dra utomlands och det finns fördelar med att stanna. I långa loppet har jag inte ens något val, jag har fortfarande inte fått något jobb och tills jag får det är det inte mycket att göra. Jag kan ju börja fundera om jag skulle få två jobberbjudanden samtidigt. Eller inte fundera egentligen, jag skulle nog ta det bäst betalda. Idag far jag till Danmark för att söka jobb.

Vad jag än gör så kommer det att vara svårt, för allting är svårt. Det finns ingenting enkelt. Man måste alltid anstränga sig. Men det i sig behöver inte vara så jobbigt. Om jag blir kvar här så kommer jag få kämpa med jobb och skola på samma gång, och dessutom kanske jag vill ha vänner. Jag vet inte säkert men chansen finns ju. Det känns förmodligen inte lika viktigt som innan i och för sig. Eller; jag har ingen möjlighet att ge mitt sociala liv så mycket tid som det fått senaste året. Det känns inte heller viktigt, jag tror att jag kan lita på den vänskapskrets jag byggt upp.

Sticker jag utomlands så kommer det ju vara helt sjukt jobbigt, att packa ihop sitt liv i ett par väskor, hitta bostad, börja om från början. Får jag jobb på Irland kommer jag i och för sig försöka få med mig den där lilla dvärgtanten, Maia. Hon behöver lite miljöombyte. Och blir jag bofast så kommer jag försöka plugga på distans.

En uppmuntrande grej igår; efter att ha bevittnat Ytlighetskollektivets absolut sista andetag så stack jag för att träffa ett par FFF-vänner på Bishop's arms. De hängde med ett ganska stort gäng nördpolare (forumpolare till och med. As nerdy as it gets). Kvällen var verkligen supertrevlig. Alltid lika kul med folk som är... öppna. Trevliga. Intressanta.

Oh well, nu har jag vansinnigt bråttom.




Lyssnar på: Dagens playlist: Tyskarna från Lund - Global fussball OK, Tanzen mit musik, Party Planet, Lamb - B-line, Seeed - Goldmine. Den här listan har gått i ca en - en och en halv timme utan att jag tröttnat. Galet.
Skriver: Började faktiskt skriva på det där äventyret... INNAN jag träffade rollspelsnördarmén.
Sjunger. När det faller mig in.
Annat: Funderar på mina möjligheter att faktiskt göra en mask till lördag.

Wednesday 31 October 2007

Overload!

Jag har verkligen ingen aning om vart jag är på väg men allt går i vågor och jag blir mer och mer sugen på IVÄG! bara. Sökt jobb på ett kryssningsfartyg i västindien. Sökt en massa på Irland och i England, och alla servitrisjobben som jag var på väg att söka i Lund och Malmö känns plötsligt helt sjukt ointressanta.

Det här gör mig pepp. Min dygnsrytm är åt helvete, käpprätt åt helvete, så åt helvete så att jag nu, tjugo i tre, sitter och äter frukost. Jag har i alla fall lyckats tygla mina facebookjunkieimpulser. Det är fortfarande så mycket att göra så att min hjärna kollapsar, imploderar, vägrar fungera. Jag försöker strukturera min vardag men oftast får jag inte mycket gjort. Jag har ingen plan, jag vet inte riktigt hur man gör för att få struktur. Men det känns som om jag är på rätt väg.

Flera dagar i rad nu har jag bara helt enkelt inte riktigt gjort det jag borde. Det viktigaste har jag gjort. Men jag har inte ringt alla de samtal jag borde ringa. Borde ha ringt för länge sedan.

Inatt drömde jag märkliga drömmar. Idag är jag oförklarligt lycklig. Kanske har med musiken att göra. Jag har övergivit Sr klassiskt/världen, radiokanaler som mest blir bakgrundsljud efter ett tag, som bara tystar tidens sus och inget mer. När man lyssnar på musik man väljer själv blir tidsflödet mer påtagligt. Man kan inte bara koppla bort världen på samma sätt. Just nu: Lamb, Tyskarna från Lund, Nin, Chris Cornell, Benassi, Gnarls Barkley, blandat eighties på youtube, en massa annat.

Behöver göra musik! Behöver vara kreativ! Behöver skriva (no shit), måla, städa (jag älskar att städa), sjunga... Läsa, lyssna på musik... Jag är glad. Men jag har inte egentligen tid att sitta och må bra, jag måste göra allt det viktiga först och kreativiteten bara dör. Jag försöker alternera men det blir inte samma sak, just nu behöver jag isolera mig och vara hysteriskt skapande. Går tyvärr inte. Får ventilera lite på den här satans meningslösa bloggen. Vem vet, en vacker dag kanske det kommer vara intressant för någon att läsa allt mitt dravel.

Dear Buddha, I want a pony and a plastic spaceship.

Nej, jag vet inte riktigt om det är så han säger med det är nåt sånt. Jag är glad.



Lyssnar på: Lamb - B-line, Tyskarna från Lund - Party Planet, Benassi - Who's your daddy/Able to love. Pepp!
Läser: Winterson igen, Passionen. Har faktiskt läst två hela böcker för första gången på mycket länge, Rävungen och Tigerungen av Torey Hayden. Barnpsykologiska fallstudier.
Skriver: Skissar mentalt på ett rollspelsäventyr för World of Darkness, grundreglerna utan tillägg. Sent artonhundratal, deckar/noir/absurt ungefär. Skriver lite på någon liten planlös historia bara för att få lite utlopp.
Annat: Funderar på min kostymering inför helgen. Har några olika uppslag, funderar på att göra en mask. Blev lite inspirerad av the Labyrinth som jag såg lite av igår, bland annat maskeradbalsdrömscenen. Vill ha med löv nånstans också.

(Kolla! Det var ju precis det här som var tanken med den här bloggen från början! Det skulle ju vara en kreativitetsblogg!)

Tuesday 30 October 2007

You are the moves you make

Idag är det tisdag. Jag tänker på framtiden. Den börjar långsamt ta form, en plan, en tanke börjar utvecklas. En vilja. Det spelar ingen roll.

Det spelar ingen roll var jag hamnar. Det spelar ingen roll vad jag gör, om jag utbildar mig, vilken sorts jobb jag får. Inte just nu, inte idag.

Jag kommer ju inte orka hålla på med något tråkigt hur länge som helst men det finns alltid lösningar. Det finns inga problem.

Jag insåg plötsligt att jag är mitt i en stor förändring. I virvlarna ja, in the winds of change. What ever. Men i alla fall; jag var inte på väg någonstans innan. Jag har bara försökt återfå balansen efter att ha kastats omkull, jag har klättrat upp ur det där hålet, den där gropen. Avgrunden. Nu har jag fast mark under fötterna. Så jag behöver förändring, utveckling, jag behöver växa i mitt nya liv. Det är kul. Men jag har inte känt att det här är en stor kris, jag har känt att det är en passage, någon sorts bro från en plats till en annan, och jag tror att det är så.

Men fan, jag måste ha ett jobb. Filosoferande räcker inte.




Lyssnar på: Yes (världens bästa bandnamn tror jag) - Owner of a lonely heart

Monday 29 October 2007

Oh

Allt, allt i hela världen.

Svävar fram genom natten. Year zero transporteras rakt in i min hjärna utan att passera öronen. Me, Im not och löv som virvlar omkring mig, gula, gyllne i lampornas sken i den blåsvarta natten, vinden virvlar runt mig. Musiken virvlar i mig, jag susar fram som en raket över den täta mattan av gula löv, över gator, gräsmattor, genom gränder, cyklar ursinnigt omkring i staden utan att hitta något som betyder någonting för mig. Allt påminner mig om meningslösa känslor, saker som inte betyder något längre men har gjort det förut, jag mår inte dåligt så det är inte melankoliskt, jag mår inte bra så det är inte ljuvt, och inget mellanting heller. Det påminner mig om justnu, som jag inte vill bli påmind om, jag är här och nu trots att jag hellre hade drömt mig bört, tillbaka i tiden i höstnatten. Tillbaka till vad som helst. Jag har levt ett år, längre bak än så är det disigt och jag får inte ut något av att leta där. Senaste året har jag levt och det har varit omtumlande och jag har lärt känna mig själv och jag har lärt mig älska mig själv, på bara ett år har jag klättrat upp ur en avgrund och ramlat ner igen och klättrat upp igen och kanske kommer jag ramla igen men just nu älskar jag mig själv även om min situation är överdjävlig. Cyklar ursinnigt upp ur min avgrund. Upp genom natten, löver virvlar runt mig som gula stjärnor. Mjukt och vackert i natten, svalt, lagom svalt. Jag tar av mig jackan och sätter den på min pakethållare.

Ibland, på natten. Nu är det en ny vecka igen, hur snabbt kan det gå? Tiden rusar fram utan att egentligen fråga mig först. Ursinnigt. Jag kan inte cykla ifrån den. Klockan är halv fem och det är nästan mörkt. Min dag har inte riktigt börjat. Jag har glömt att göra sånt jag borde. Jag borde fortfarande göra en massa. Två veckor har susat förbi, två helger, nu är det snart tisdag och jag har en massa planer för veckan utan att riktigt förstå hur det gick till. Jag blundar så hårt jag kan men det hjälper inte. Verkligheten finns kvar när jag öppnar ögonen. Bara inte riktigt som förra gången, den här gången har det gått flera timmar, för det gör det varje gång jag blinkar.

Utanför är skymningen kallt blågrå, ljus börjar blinka när folk kommer hem från var de nu har varit under dagen. Det regnar på löven så att allt guld sköljs bort och kvar är brungrå kadaver av det vackra och sprakande. Stjärnorna drunknar i blöta grå mulenhetsmoln. Jag drunknar i tid och verklighet. Glömmer allt. Allt försvinner, blir overkligt. Uppblött i kanterna, löses upp, ingenting kvar.

Jag vill härifrån. Upp, ovanför molnen där solen alltid lyser.


Allt är nära, allt är långt ifrån.
allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.

(Utdrag ur Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer".)








Lyssnar på: Year zero, Chris Cornell live på O-baren, mycket 16 hp och lite Woven Hand, Dead or alive - You spin me right round, User - belong och lite annat också.

Sunday 28 October 2007

Söndag...

Det kanske är vintertid. Jag dricker kaffe och ska snart hem till mor. Ikväll blir det antagligen lite film hos Hannah.

Det har vart en ganska märklig men ändå lugn helg. Igår var jag på en helt sjuk fest. Det verkade som om alla Lunds utbytesstudenter hade samlats på samma absurda ställe. Jag har inte riktigt fattat vad sskk är för något, men alla där är alltid skitfulla och galna. Igår var folk utklädda. En del till nån sorts romare, en del till nån sorts höst-varelser, en del bara randomly utklädda. Vi var bara där en liten stund, men när vi tänkte gå så dök det upp en fransman och gav oss öl. (Eller. Gav mig öl.) Vi passade på en plastmugg ren vodka. (Jag och Hannah, that is.) Han bjöd i alla fall på en trevlig pratstund med stekt pasta i sin korridor. Hans bulgariska granne var lite för tillmötesgående. Vi gav upp och gick hem. (Hannah gick till Patrik och jag cyklade hem till väster.)

Kaffet är slut. Jag kom på en till sak apropå behovet att skriva, berätta. Jag pratar extremt lite om mig själv. Jag har en spärr mot att berätta saker ur mitt förflutna. Jag kan berätta att jag är från Stockholm, att jag bott i Usa, att jag jobbat som smed. Men det är många jag känner som inte vet ens det. Det är inget jag tar upp utan anledning. Och true tales of drama ur mitt liv besparar jag ju gärna folk, även om det är världens feelgood-historia. Folk tror man är ett psykfall om man berättar att man gått i terapi i åtta år. Det är svårt att förklara och folk har svårt att förstå. Så om jag verkligen verättar om mig själv, om jag verkigen delger någon något som verkligen hänt; känn er lite speciella.

Det är i vilket fall som helst lite märkligt att jag bloggar. Eller kanske inte märkligt alls. Och jag berättar ju egentligen inte så mycket... Väldigt mycket håller jag utanför. Och mitt förflutna går jag nästan aldrig in på. Min barndom är helt struken.

Om någon skulle undra så skulle jag berätta. Tror jag. Men folk frågar inte, och jag har inget behov av att prata om det.

Äsch. Nu drar jag. Hejdå hela världen, I love you.





Lyssnar på: johann sebastian bach - "ich habe genug"

Saturday 27 October 2007

Reaktioner

Just nu känns det bra.

Såhär hände det: jag gav upp och ringde folk. Folk blev glada. Igår cyklade jag hem till Viola och satt där och hängde ett tag, vilket var trevligt, sen gick vi till Mods, vilket alltid är trevligt. Där träffade vi en person som inte var så kul att träffa. (Viola: "kolla in den där absurt snygga killen!" jag: (kollar) "det är *****, han som aldrig ringde.") Lite högg det. En jävulskt snygg kille som dessutom hade en fantastisk attityd, var jättetrevlig och rolig. Men vafan. Det hade ju vart kul att träffa honom, men det är sånt som händer. Jag fick en känsla av att anledningen till att han inte var intresserad var min situation; inget jobb, inte direkt på väg någonstans. Om han fokuserar på sånt är ju det hans problem, men jag gör det själv så jag kan inte direkt säga att han gör fel. Men faktum är att jag är på väg någonstans. Jag vet bara inte riktigt var än. Men jag ska vinna den här fighten.

I alla fall; kvällen var fortsatt trevlig med en mycket underhållande agiterad diskution på ytlighetskollektivet senare på natten, och en överaskning i form av hamburgare till mig, något som alltid gör mig lycklig.

Den här dagen började på näst bästa tänkbara sätt. Jag har sökt en hel del jobb och chefen på ett av dem ringde mig och sa att mitt Cv var jättebra och så, men hade jag bil? Nej. Tråkigt. Chefsassistent var jag väldigt nära att bli där en stund. Han gav mig i alla fall ett tips på ett annat jobb. Trevlig kille. Så mycket tråkigt att jag inte har bil, men mycket kul att höra att jag i alla fall var väldigt intressant.

Nästa grej, efter en god frukost (bestående av det absolut sista jag hade hemma) var att en polare ringde. Lots of fun. Så nu, när bloggandet är gjort, jag inte känner mig ensam och isolerad längre (men fortfarande redo att blåsa bort igen... jag är inte byggd för att vara bofast), kaffet är uppdrucket och allt är fint så ska dagen börja till tonerna av Ricky Martin på hög volym. Jag ska dammsuga, sen iväg till kära mor på chokladaffären.

Puss!



Lyssnar på: Ricky Martin - La Vida Loca
Läser: Torey Hayden - Tigerungen
Känner mig: stark, glad och hoppfull.

Friday 26 October 2007

Mitt experiment

För det är väl det det är, den här isolationen? Mitt experiment har klarlagt saker, visat mig saker. För att detta ska bli tydligt behövs lite bakgrund:

För ett par år sedan så jobbade jag som smed och livet lekte. En svår vinter var slut och solen lyste åter. Jag träffade en kille och blev vansinnigt kär. Han var nog ganska kär i mig också. Det höll dock inte länge, vi hade väldigt olika syn på förhållanden och han ville inte direkt ha med mig i sitt liv, han ville bara träffa mig någon gång då och då. Jag ville ha ett seriösare förhållande, och dessutom bodde vi grannar, så det var väldigt lätt för oss att träffas. Detta och mycket annat ledde till att det tog slut och jag var väldigt ledsen. Trots detta hade jag ganska kul, det var sommar, jag jobbade hårt och badade ofta.

Efter ett tag träffade jag någon annan, och han gillade mig jättemycket. Jag blev oerhört smickrad, och charmad av hans humor. Allt jag hade längtat efter erbjöd han mig. Det blev väldigt intensivt, vi flyttade ihop efter bara några veckor. Det var ett stort misstag, vi hade båda två väldigt mycket egna problem. Kombinationen av dessa problem ledde till att i alla fall jag i långa loppet mådde väldigt dåligt. Jag sjukskrevs för depression och isolerade mig totalt. Jag bytte telefonnummer utan att meddela någon, jag skar aktivt av alla. En anledning till det var min sambos svartsjuka. Han trodde inte att jag skulle vara otrogen, men jag hade upplevt oerhört mycket mer än honom i mitt liv, jag hade följt minsta impuls och hamnat på massor med platser och träffat massor med människor. Han kunde inte hantera det, han hade själv inte upplevt i stort sett någonting.

Så jag ägnade honom hela mitt liv, dedikerade mig själv åt hans välmående. Jag påstår inte att det var hans fel, jag gör ofta så. Det var samma sak när jag flyttade till Sveg, jag följde en impuls och hamnade långt åt helvete ut i obyggden, isolerad. Deprimerad. Italien: isolerad, deprimerad. Som om jag så fort det går någorlunda bra för mig måste lägga benen på ryggen och bara ge alla jag känner ett stort jävla finger. Testa alla gränser. Detta har gjort folk ledsna och i dagsläget har jag mycket få nära vänner. Men det har också stärkt mina band till de som verkligen står mig nära.

Sedan det tog slut med min föredetta för snart ett år sedan så har jag kämpat mycket hårt för att bygga upp ett socialt nätverk. Det har vart ett heltidsjobb, och svårt att kombinera med studier och extrajobb. Problemet är att i min ålder så är de sociala nätverken ganska stabila, det är oerhört svårt att komma in i ett. Jag har ägnat halva mitt liv åt att stänga folk ute, och jag har lyckats. Jag är ensam.

Jag har många vänner idag. Fler än någonsin kanske, som jag kan ringa, som definitivt skulle vilja träffa mig om jag hörde av mig. När jag har fest så kommer folk. Men alla dessa människor har liv som jag inte är en del av. Jag är inte egentligen viktig för så många. Jag tror inte ens att hälften av de som räknar mig som viktig bor i Lund. Jag känner mig älskad och uppskattad och definitivt inte bortglömd. Folk tänker på mig, de bjuder mig på sina fester.

Så vad handlar det här om? Jo, följande: I exakt två veckor nu (förra helgen ej inräknad) har jag suttit i min lägenhet och sunkat. Jag har inte ringt folk. Jag har inte gjort något. Och ingen har ringt mig heller. Med ett par undantag: förra veckan fikade jag med Tom på hans intiativ. Vi träffade Åsa på Ariman som fikade med oss. En parantes är också att folk hörde av sig och frågade om de fick komma på min fest i fredags. Eftersom det var tänkt att vara en väldigt liten fest så hade jag inte bjudit många, men är det fest så är ju självklart alla välkomna. Så det var kul. Igår hade jag en planeringsfika med Lars, på mitt intiativ. Annars har jag bara träffat Maia och Mamma den här veckan. (För dem ringer jag ju så klart.) Planerade grejer på gemensamt intiativ har ställts in på grund av sjukdom, trötthet och allmänt inte svarande i telefon. När jag har tänkt att jag kanske skulle kunna ringa någon i alla fall har de inte heller svarat.

Vad jag har i Lund:
  • Bandet.
  • Sjukt fina människor som jag tycker jättemycket om som säkert vill träffa mig om jag ringer dem.
  • Några närmare vänner som i och för sig inte heller ringer ofta, men som jag verkligen litar på.
  • Min mamma; en av mina närmsta vänner. Men hon kanske flyttar.
  • En lägenhet med två högt älskade katter i.

Jag har folk i diverse olika städer långt bort; Sthlm, Enköping, lite varstans. Jag har folk i andra länder, backpackers, utflyttare och andra. Dessa kommer alltid vara mina vänner, vart än de eller jag befinner mig. Mina nära vänner älskar jag.

Men nu. Nu är det fredag kväll och jag sitter ensam, fattig och oproduktiv i min lägenhet och har tråkigt. Och problemet är att jag känner mig så jävla osugen på att ringa folk. Jag önskar att någon kunde ringa mig.

Det finns några olika modeller: typen som inte någonsin ringer folk eftersom de inte behöver; andra ringer dem. De har ett starkt nätverk och tänker förmodligen aldrig "jag undrar vafaan jag ska göra i helgen/på halloween/på nyår" eller liknande. De åker på semester med sina närmsta vänner, dvs. fyra fem stycken. De har ett "gäng". Nästa typ är de som inte heller funderar över det, som antingen ringer folk eller inte gör det, de är nästan exakt som ovanstående men de träffar kanske mer folk utanför den innersta kretsen. De har ett omväxlande socialt liv. Nästa typ är väl min typ; vi som ringer folk regelbundet så att andra blir vana vid att inte ringa. Inte så mycket gäng, mer bara spridda vänner. Nästa steg är de som inte har så mycket vänner alls och inte träffar folk speciellt ofta. Inget gäng alls. Nära vänner men inte på en "umgås-dagligen-basis". Övriga typer är de som inte ringer till folk och inte heller svarar när man ringer. De väljer ensamhet. Inget ont i det. De har ibland ett pyttelitet elitistiskt gäng. Och så klart de som är ofrivilligt helt ensamma. De som helt enkelt inte har några vänner.

Gäng finns det också olika typer av. De stora, bara vagt sammanhållna, öppna. De mindre, hårt sammanhållna men fortfarande öppna. De små slutna. Och alla möjliga mellanting.

Jag har vart en del av ett par gäng, båda av den stora öppna typen där alla kontrahenter har vänner utanför kretsen såväl som i den. Jag har vart vän med flera olika medlemmar i en grupp, jag har haft vänner i små elitistgrupper som aldrig någonsin skulle släppa in en i gemenskapen. (De vännerna är sådana som man kan fika med ibland, inte mer.)

Jag tappade tråden för länge sen. Kontentan av det hela är att om jag vill hitta på nåt ikväll får jag ringa runt till folk för att kolla om nån ska göra nåt som man kanske kan hänga med på, eller så är jag dömd till Heroes och Magnum hos Maia, vilket i och för sig är mysigt, eller att sitta hos mamma i ett par timmar, kanske käka lite, och sen sticka hem. Eller en kombo. Problemet är att det är vad jag gjort i två veckor. Jag vill inte. Jag vill träffa folk, jag är en social människa med behov av socialt utbyte.

Imorrn händer massor av saker. Jävla lördags-stad. Oh well. En till roman. Nu är det nog.




Lyssnar på: hårdrock.

Jag ville skriva

Jag hade en massa ord. Flera ord. Många ord. Jag hade hela meningar, formuleringar. Jag ville vräka ur mig bokstäver, ord, meningar, stycken. Kräkas ur mig text. Jag hade inspirationen. Men en sak fattas. En sak fattas mig och det är såsom följer: varför skriva för ingen? Varför skriva all den texten för bara mig? Den förlorar all mening. Men jag behöver skriva för att bearbeta. Jag är som en utåtagerande unge. Jag behöver uppmärksammas för att bearbeta. Men jag är ju vuxen nu, jag borde kunna bearbeta på egen hand? Utan yttre inblandning, utan min generations ständiga behov av att bekräftas. Och egentligen bekräftas jag inte. Jag vet inte ens säkert att någon läser det jag skriver. Bekräftelsen är när folk kommenterar det jag skriver, och det händer mycket sällan. Jag skriver inte för ett par kommentarers skull.

Så varför bloggandet? Framför allt; varför lägga upp det på Facebook? Nej, det går bort. Hädanefter så publiceras alltså inte min blogg på Facebook. I alla fall inte sedan allt rabalder om att Facebook äger allt som publiceras där. Jag tycker att det är rätt självklart, det är en tjänst de tillhandahåller, det kräver enorma resurser att hålla Facebook vid liv och det är inte särskilt vanligt med ett ställe där du får publicera oändligt antal bilder gratis. Men min text... Det är ju skillnad. Jag tror inte att de tänker sno den och använda den till nånting men så länge den är publicerad där och ligger på deras server så har jag inte rättigheterna till den. Hm. Detsamma gäller ju i och för sig bilderna. Tja, det är ett dilemma, men fortfarande kan jag se att det finns enorma fördelar med ett sådant avtal eftersom de publicerar bilder från sin sida, från sin server. Det hade säkert funnits lagliga begränsningar om de inte ägde det de publicerade. Och de vill antagligen skydda sig. Dessutom finns det säkert liknande regulationer i den här bloggtjänsten, men jag orkar inte riktigt fundera på det just nu. En vacker dag kanske min bror får skapa en helt ny bloggsida till mig där jag kan vara säker på att äga alla rättigheter. Sånt här är tråkigt att tänka på.

Så tillbaka till frågan: varför? Jag har alltså beslutat att sluta köra upp bloggen i folks ansikten. Alla jag är vän med på Facebook är förmodligen inte intresserade av mina små literära utspel. Men om man nu bloggar så är det ju för att man vill bli läst, uppmärksammad. Hade jag bara skrivit för mig själv så hade det inte funnits något behov av att publicera det. Jag skriver alltså inte bara för mig själv. Jag skriver för att jag använder språket till sitt ändamål; kommunikation. Varför? Frågan kvarstår. Eftersom språket är skapat för att vara ett verktyg att kommunicera med så finns det ju inget syfte i att skriva sånt som ingen får se. Det är som att prata med sig själv. Men det gör man ju. Självklart gör man det. Man tänker ju. Och när jag bloggar (och inte publicerar det på Facebook) så förväntar jag mig egentligen inte att någon ska läsa det, jag bloggar för ofta och för mycket för att NÅGON ska orka hålla koll. Tror jag i alla fall. Det måste ju innebära att jag egentligen gör det för mig själv. Som att prata med sig själv högt på stan. Jag är en dåre.

Jaha, det här var ju givande. Jag har egentligen inte kommit nånvart i mina resonemang och inte ens i närheten av berört ämnet som jag vill skriva om, som jag behöver bearbeta. Som jag har börjat prata ganska mycket om, främst med min mor. Eller snarare, något av ämnena. Och varför skriver jag då inte om det? Där är svaret enkelt: jag skulle blotta för mycket av mig själv, jag skulle visa upp mina svagheter offentligt. Som att gå omkring på stan och prata med sig själv naken. Kanske behöver jag exakt just det: att sluta försöka fördämma allting. Jag är ju ändå rätt så jävla kass på det, med tanke på hur mycket jag pratar om det och hur mycket skräp jag skriver om det som inte publiceras. Det är nämligen det som är problemet med det jag skriver som ingen får läsa; jag anstränger mig inte alls och det blir dåligt. Hackigt, inget som helst flöde. Bara dravel för jag går lite för nära lågan, backar undan, går för nära igen. Skriver som en dåre, muttrar för mig själv. Nej, då är det nog bättre att prata med sig själv högt och tydligt på stan. Bättre än att sitta i ett tomt rum och muttra osammanhängande för sig själv. So it comes down to den eviga mellanvägen; om jag nu ska blogga eftersom jag inte vill att det ska bli alltför dåligt, om skälet till att jag bloggar är att möjligheten att någon läser det ställer krav på den litterära kvalitén, då kan jag ju inte gå in på det som är mest personligt. Eller?

Om jag nu skulle skriva direkt ur hjärtat. Om jag skulle skriva om det som tynger mig (allt det som tynger mig). Dels skulle det bli gnälligt. Jag avskyr gnäll. Dels skulle det tillintetgöra min personliga sfär, eller hur man ska uttrycka det. Nej, jag vill inte dela med mig till vem som helst av mitt hjärta. Alla vill nog inte veta allt om mig, och jag vill inte att alla ska veta heller.

Men jag kan sträcka mig såhär långt: det finns en hel del jobbiga grejer i mitt liv just nu. Min vardag känns tung av flera olika skäl. Jag har skrivit om en hel del av min vardagsångest, lätt berört det sjukt oitressanta, som byråkrati och jobbsökning, skrivit mer om annat, till exempel mina katter, som säkert inte heller är särskilt intressanta för den utomstående. Men det finns en sak som jag inte har skrivit något uttalat om, och inte heller tänker skriva något uttalat om. Det är något som har funnits länge men som inte egentligen har vart jobbigt förrän nu, senaste tiden. Det är något jag tänker väldigt mycket på, funderar över, kastar fram och tillbaka i mitt inre, blir ofrivilligt påverkad av och inte till fullo förstår. Det förbryllar och irriterar mig. Ibland gör det mig glad, ibland ledsen. Det är inget jag egentligen lider av, men det förföljer mig. Det finns nästan alltid någonstans i bakhuvet. Förut kunde det gå flera dagar utan att jag tänkte på det men nu är det värre. Kanske bara på grund av att det inte har försvunnit; jag trodde att det skulle försvinna. Jag trodde inte ens att det var något. Men det har inte försvunnit, inte alls. Kanske är det därför som jag tänker mer på det nu. Kanske är det något annat.

Om någon mot förmodan inte alls vet vad jag skriver om så fråga gärna, möjligheten finns ju att jag berättar mer. De sista detaljerna. Ett par pusselbitar som inte är så avgörande. Om någon mot förmodan plöjt sig igenom min roman. Har ni det så lämna gärna en rad så att jag vet ifall det finns någon som helst anledning till att faktiskt publicera saker och ting på den mystiska företeelse som kallas internet.

Klockan råkar vara halv tre. Jag ska gå och lägga mig. Och ja, det känns bättre nu. Skrivandet hjälpte. Som att man mår mindre illa om man kräks, eller känner sig mindre ledsen om man gråter. Efter att ha vräkt ur mig så här mycket text känns det lite som efter sex, eller efter ett stort gräl, eller som att bli lite bakis. Laddningar försvinner.

Godnatt.

Thursday 25 October 2007

Tankar

Både frivillig och ofrivillig isolation har fått mig att inse hur lite jag egentligen har här, och hur mycket jag måste anstränga mig för det som finns. Mina nära vänner är skingrade över Sverige och världen, och de är dessutom mycket få. Min mamma och Maia är de enda som står mig nära här just nu, och mamma kanske flyttar härifrån hon med.

Annars så ifrågasätter jag mina känslor åt alla håll och vägrar riktigt lita på mig själv. Vad vill jag entligen och varför? Och vad behöver jag?

Idag har jag i alla fall sökt jobb. Ska stärka mig med lite gröt och sedan fortsätta. Annars innefattar mina planer en planeringsfika med Lars och kanske hänga med Rebecca ikväll. Imorrn är det redan fredag och helt plötsligt har det gått en vecka. En till isolerad vecka, precis som den som just tog slut. Däremellan en intensiv helg som bitar är försvunna ur.




Läser: Torey Hayden - Tigerungen
Lyssnar på: Samma gamla sr världen som vanligt. Börjar tröttna men orkar inte fundera ut ett bra alternativ.
Dagens bra: Jag hade två par linser kvar. Trodde att det bara var ett.

Tuesday 23 October 2007

The Beatles made me do it

påstod Bundy. Helter skelter.

Jag hade fel. Natten är inte svart, den är BLÅ, blå som natt med virvlar av ljus och tunna disiga moln och flygplan och stjärnor och sateliter och planeter.
En liten skärva is sitter i mitt hjärta och den vägrar att smälta trots att mitt hjärta dunkar så varmt. En skärva av alla er som fattas. Ni är många. Fler än vad som faktisk är här hos mig.

Nu heroes.

Isolation

Okej, nu funkar inte min isolation längre. Jag måste göra grejer om dagarna, det här är ju helt sjukt. Jag blir ju liksom förslöad och dum av att bara sitta i min lägenhet och mögla. Idag har jag inte fått nåt alls gjort (utom att ringa några viktiga samtal).

Bröden blev inte alls bra. Jag läste inte receptet ordentligt och insåg inte riktigt vad jag bakat föränn idag. Bullar. Jag har bakat bullar. Två stycken stora, kletiga semmelbullar. Jävla tasteline som inte fattar att man ska lägga in bilder på något relevant, som till exempel vad receptet är, istället för ett gott vanligt bröd. Jag ifrågasatte knappt att det skulle vara socker i. Fan. En och en halv liter dinkelmjöl, mao det dyraste mjölet i hela världen, i soporna. (Brödet är alltså motsatsen till hardcore: half baked.) (Jag tröstar mig med att jag hittat ett faktiskt mycket bra recept på vetebullar.)

Jag börjar i alla fall se slutet av den byråkratiska tunneln. Och jag lyckades få i katterna antibiotikan. Och de verkar redan må bättre.

Imorrn ska jag med Maia till il dottore, sen ska jag hem och fixa sånt som inte blev gjort idag, sen ska jag till min kära mor och umgås lite med henne.

Nu ska jag kanske diska lite, äta lite och spela heroes med Maia.

Nu nu nu. Nu vill jag resa mig och bli en ny person. It's a new dawn, it's a new day, it's a new life for me, and I'm feeling good. (Men just nu känns det inte jättebra. Passive agressive och tänker på helt andra saker än jag borde. Tänker på sånt som jag inte borde tänka på alls. Sånt jag trodde att jag skulle ha slutat tänka på vid det här laget. Istället tänker jag på det mer och mer.)



Susar inte genom rymden nu, stjärnorna sprakar inte runt mig nu. Hösthimlen skimrar inte av månljus och mörkermagi, natten är inte full av hemliga virvlar. Inget finns utanför mitt fönster utom en tom stad. En meningslös stad. Magin försvann plötsligt. Staden svek mig. Längre och längre in i min lägenhet försvinner jag, den växer runt mig som en mycket långsam explosion. Har inte hittat ut alls idag. Inte alls ut i den tomma staden.




Lyssnar på: Sr Atlas. Pop från lite varstans. Den stora behållningen: Finsk och tysk. Den tråkiga: Fransk.
Läser: Jeanette Winterson - Passionen.
För mycket: Facebook, tankar.
För lite: Verklighet, jobbsökande.

Monday 22 October 2007

Den nya veckans första dags sista minut.

Klassisk musik. Tvättar. Bakar. Har diskat, städat, fixat. Översatt Cv. Kollar upp olika företag som huserar på Kastrup. Fixat antibiotika till katterna. (Tack Ulf!!!) Imorrn blir nog ännu en likadan dag. Städa, söka jobb, vara huslig.

Jag har slutat ringa folk. Bortsett från Maia. Ja, och så min mor. Eller. Jag har ringt folk när jag har behövt hjälp. De har hjälpt mig. Men Jag har inte tagit speciellt mycket intiativ till att träffa folk, så jag har inte heller träffat folk. Förutom Maia då. Och två dagars festande.

Fan, ni förstår vad jag menar. Jag har suttit hemma i en vecka och jag känner att ytterligare en sådan vecka är vad som väntar. Pallar inte hitta på saker med folk. Eller jag pallar. Men jag gör det inte. Socialt utbyte känns inte så viktigt. Ett jobb känns viktigt, friska katter, alla papper som jag jagar, kassor hit och dit. Mest jobb. Anything. Betala mina skulder.

Mitt kök är jävligt litet och svårt att baka i. Men annars är inte bakning svårt. Jag borde göra det oftare.

Det känns som om jag blir känslomässigt svalare. Jag orkar inte riktigt bry mig om folk. Jag brukar gilla folk som fan. Jag brukar uppskatta varje ny bekantskap. Nu känns det mest som att vill ni träffa mig så kan ni till exempel ringa nån gång. Jag är jävligt viktig för vissa, mindre viktig för andra. Äh. Jag tror att det mest handlar om att jag verkligen inte vet vart jag är på väg. Utomlands? Kryssningsfartyg? Callcenter? Och vart skulle det leda? Jag vill ha gymnasiekompetens. Varför? För att kunna plugga vidare? Läsa vad? Engelska? Vad skulle jag använda kunskapen till?

Jag som brukade ha en plan och tycka att det var viktigt att hålla sig till den. Jag hade fel. Ingenting är viktigt. Livet är för viktigt för att tas på allvar hela tiden. Allt är viktigt, ingenting betyder något. Vad spelar det för roll i universums oändlighet? Vad spelar en plan, en idé, en tanke för roll? Nu dravlar jag. I can't understand a word I'm saying.

Nu ska jag hämta tvätt, den nya veckans andra dag började för en halvtimme sedan och imorrn vill jag vara mer utsövd än vad jag var idag. Någon gång den här veckan vill jag sjunka ner i en skön soffa med lite sköna människor omkring mig och titta på Eddie Izzard eller en riktigt jävla bra film. Har inte sett film på flera veckor. Det är sant. Känns så fel.

I alla fall: några frivilliga? Eller ska jag tvingas bryta min världsfrånvändhet och faktiskt föreslå dylika aktiviteter? Jaja. Det kan väl vara värt det.

Bröden blev bra. Eller de ser bra ut. Utanför sprakar natten av tystnad. Inuti sprakar natten av något annat, som en blandning av ilska och glädje, en dov sorts energi, kärlek kanske. Till hösten och världen och mig själv och mina fantastiska själsförmögenheter och bakförmågor. Nog dravlat, tvätten nu. God natt världen. I love you.




Lyssnar på: Sr klassiskt. Alltså webbradio med klassisk musik. Toppen. (Ja, det var vad som spelades i fredags, på Ångestfesten, som var en jävligt bra fest. Tack alla som kom för att ni var så bra. Tack Robin för ett utomordentligt bra framförande av Poe's The Raven. Ångest, Ångest är min arvedel. Tack också Lars för den rara tolkningen som du skrev i min gästbok.)

Thursday 18 October 2007

SEX

På radion sa dom alldeles nyss att klamydian ökar. Och inte bara klamydia, utan även syfilis. Jag ska aldrig mer ha sex.

Försovit mig idag. Hade mycket att göra. Hann inte. Dåligt. Seg.

Terapi idag.



Lyssnar på: Radio.

Wednesday 17 October 2007

Shitty day

Really seriously shitty.

Började halv åtta på morgonen när katterna rev ner tomma konservburkar i köket vilket förde ett jävla liv. Jag vaknar och inser att Artemis under natten har kissat lite varstans och hennes urin är ganska ordentligt blodigt. Ångest. Nyvaken+ångest. Lyckas efter en stunds omkringringande få tag på en gammal kompis (som jag knappt haft nån kontakt med på flera år men nu har vi en gemensam vän som gav mig hans nummer) som körde mig till veterinären. Eftersom katten är försäkrad så berättade personen på veterinärmottagningen som jag pratade med igår att man kan göra något som heter "direktreglering", dvs att räkningen går direkt till försäkringsbolaget som senare debiterar en för självrisken. Efter att vetrinären undersökt plötsligt mycket pigga och glada Artemis så beslutar hon att det förmodigen inte är så jättefarligt, alltså behöver hon inte söva katten eller ta urinprov eller så. Alltså kostar besöket bara 450:-, grundavgiften. Det kan man inte direktreglera eftersom försäkringen bara täcker summor på över tusen kronor.

Problemet är ju att jag är beyond fattig. Pank, med andra ord. Jävulskt pank. Har till och med sluta bära med mig min plånbok. Och när jag rusade hemifrån på morgonen tog jag bara med mig katten och mobilen. Man kan inte betala på faktura. Jag satt alltså i telefon på vetrinärmottagningen i 45 minuter ungefär. Det löste sig till slut, men jag kommer förmodligen inte kunna hämta ut antibiotika till Artemis. Så jag hoppas att hon blir frisk självmant. Just nu ligger hon och sover under badkaret.

Jag skulle kunna ha en lång utläggning om allt skit som har hänt och hur jag hamnat i den här situationen, men jag orkar inte. Men jag är farligt nära gränsen nu. Jag ser verkligen ingen utväg.

Tuesday 16 October 2007

Misär

Mina katter är sjuka. Ringde försäkringsbolaget och hade en jävla tur, för det visade sig att personen som jag bodde med tidigare och skaffade katterna tillsammans med hade annulerat försäkringen och anmält att katterna var sålda. Lyckligtvis så hade inte försäkringen hunnit gå ut så den kunde skrivas över på mig jätteenkelt. Så jag ska till veterinären med dem klockan halv två idag. Hoppas som fan att jag kan hitta nån som har tid att köra mig för det är överdjävligt att åka buss med två sjuka katter i en kattbur. Mina katter är jättestora så även om kattburen är stor så är det ju inte jättekul.

Mjeh. Jag söker jobb. 69 dagar kvar till julen och jag har inga utsikter på att kunna köpa ens en torr pepparkaka. Än mindre betala alla mina skulder. Jag vill verkligen betala mina skulder, om inte annat för att slippa attentat från mitt ex. Bortsett från att ha annulerat försäkringen, kontaktat min familj (den delen jag har väldigt lite kontakt med själv) och använt sitt "inflytande" (=hotat) för att se till så att jag inte kommer in på ställen så framgick det även i helgen att han har snackat skit om mig som fan. Lyckligtvis har jag en av världens bästa drama queen-vänner, som häller drinkar på folk som talar illa om mig. Alla borde ha en sån vän. Det skulle göra världen till en vacker plats.

Jag tänker mycket ibland, ibland inte alls, ibland bryr jag mig inte. Men nu tänker jag mycket och det känns jobbigt. Hoppas att fredagens ångest-fest kan fungera som en sorts katharsis. Det är ju trots allt det som är tanken.

(Out of reach. Borta, men inte försvunnen. Out of touch? I hope not.)

(Reagerar som vanligt så starkt på detaljer. Låt inget bli en vana, det leder bara till smärta när det inte inträffar på förväntad tid. Jag är ett våp ibland.)

Helgen: Irena var nere! Alltså inte ledsen utan i Lund. Vi gick ut. Vi träffade en hel massa folk. Jättemånga. Lite smygdrama nästan. Sov hos henne. Fest hos Viola på lördagen. Helt klockren fest. Jätterolig. Festfrisör, tjänade pengar even. Underbart. (Att göra en Maia!)





Lyssnar på: Nån musik. Mina tankar. Virvlarna som brusar. Snart under ytan.
(Anyone else got a problem with my little plan of marching up and down the square?)

Friday 12 October 2007

Early early

Uppe "tidigt" eftersom jag försöker fixa till min dygnsrytm. Det kommer vara åt helvete efter helgen, men det är väl bara att börja om igen. Nu är klockan nio och jag ska duscha, sen ska jag till arbetsförmedlingen.

Senaste dagarna har vart lite för långsamma, men trevliga. Satt hemma hela onsdagen och fixade mitt Cv, great improvement. Igår stack jag hem till mamma på morgonen och friserade henne, åkte till vägledningscentrum på biblioteket (men blev inte mycket klokare), cyklade tillbaka till min mor och hämtade min mobil som jag glömt, träffade Tom och satt och segade på Ariman några timmar, kaffe och backgammon. På vägen därifrån träffade jag Emil, och vi gick hem till mig och käkade lite grann. På kvällen kom Maia hit och vi spelade kasta gris och tittade på Monty Pythonsketcher på youtube.

Tips: Eddie Izzard och några andra gjorde en underbar version av Four Yorkshiremen i någon humorshow. Den finns på youtube, sök på yorkshiremen+izzard eller nåt sånt. (Det underlättar om man har orginalet i relativt färskt minne då de överdriver dialekten som fan.)

Nai, nu ska jag ta mig samman lite om jag ska hinna äta frukost innan jag drar. Efter Arbetsförmedlingen ska jag träffa Afrika, och under dagen även Irena och Viola, hoppas jag.

Men GUD vad trött jag är!




Lyssnar på: Sr Världen (just nu The Chehade Brothers - Sahra) eftersom det är teh shit.

Wednesday 10 October 2007

Felsocial

Ett bra ord när man vill beskriva folk som inte är socialt begåvade. Ett exempel på en sådan person är min föredetta sambo. Jag gjorde slut med honom på ett så snällt sätt som möjligt. Kanske inte det överlägset bästa sättet men i det läget hade jag inget val. Hela förhållandet hade varit väldigt svårt. Han blev väldigt arg på mig för att jag gjorde slut och sa upp all vår kontakt efter ett tag. Jag respekterar att han vill göra det men försöker ändå vara trevlig när vi träffas. Trots att han har gjort några väldigt märkliga grejer, som till exempel att kontakta min familj mer än ett halvår efter att det tog slut för att berätta att jag var skyldig honom pengar. Trots att vi hade pratat om det relativt nyligen och han sagt att det var lugnt. (Jag är tyvärr skyldig honom en ganska stor summa, och min lön under det senaste halvåret har inte räckt riktigt till mat till mig själv, än mindre till att betala några av de mastodontskulder jag har till diverse olika personer.)

Oh well; allt skulle vara hur lugnt som helst, men ikväll var han ännu mer felsocial. Det är en konsert på Smålands, och jag tänkte följa med några vänner dit. Jag är ju inte student, så en kompis kollade med sin kompis om hon kunde skriva upp mig på gästlistan. Det var lugnt, men när hon skulle göra det visade det sig att nämnda ex till mig var medarrangör. Och han förbjöd henne helt sonika att skriva upp mig.

Det är skittråkigt, för jag anstränger mig verkligen för att inte bråka med den här människan. Efter att han kontaktat min familj så blev jag väldigt upprörd och skällde ut honom, men jag bad om ursäkt inom ett par dagar. Han sa något i stil med "ja visst" och sen vände han sig om och gick iväg. Mid-sentence ungefär.

Vi har en hel del gemensamma vänner och det känns jättetråkigt att han håller på såhär. Jag blir verkligen ledsen.

Rädsla

Vad är du rädd för?

Vad är jag rädd för? Och varför?

Fick plötsligt syn på min största N.A.P. (någon annans problem) som min hjärna i tusen tusen år bara... glidit bort från. Ett stort mörkt hot som jag accepterat som något självklart.

Min rädsla. Jag vill allt men jag vågar inget och så låtsas jag inte om det.

Men har du hittat muren kan du komma över den. Jag har världens mest possitiva attityd och jag vill inte vara rädd för att leva, jag vill leva hela tiden.

Ett steg på vägen. Ett steg närmare slutet på skitliten och ynklig. Ett steg närmare värd, att vara värd. (Inte som för en fest utan som i sin vikt i guld eller så. Men fester är ju också kul.) Ett steg från osjälvständig och hjälplös. Ett steg närmare stark och hel.

Jag blev så glad så att jag dansade. Sen kom jag på en bra grej och gjorde det, och nu har jag gjort det, så nu har jag bara resten av livet kvar. Fått grejer gjorda. Skönt som fan.

Jag klarar av vad som helst! Tjo.





Lyssnar på: Kaah - Dom tittar när jag dansar. Och Sr Världen.