Whoa

Görans begravning var jättehemsk. Fin och så, men plötsligt insåg jag att han faktiskt var död. Och att han låg i kistan framför mig. Det var så vansinnigt mycket blommor. Jag tänkte, och tänker fortfarande på, hur rolig han var. Men vad jag än skriver så känns det lite som att recensera en människa, även om jag bara skriver lovord.

Göran var jätterolig. Han brukade grilla korv över ässjan. Han berättade en historia om hur han blivit attackerad av en arg skogstomte en gång. Jag hoppas han funnit ro. Han var en duktig smed.

På min begravning får ingen ha svarta kläder. Alla ska sjunga och dricka öl. Och lyssna på Pearl Jam's "Alive". Eller kanske, som Sara sa, Just D's "Vart tog den söta lilla flickan vägen".

I alla fall; biljetterna är bokade. Jag åker extremt tidigt på torsdag morgon. På lördag eftermiddag anländer jag till den gröna ön.

Jag har köpt vantar. Passet är fixat. Soc, fixat.

Igår spelade vi rollspel, Jag, Maia, Agnes och Robin. Men Robin var tvungen att gå tidigt så jag gjorde hans karaktär till en skurk.

Irland alltså. Irland. Cork är Irlands "rebellstad" och den sydligaste. De har en filmfestival. Men den är inte fantastisk. Ikväll är det FFF-fest. Den blir förhoppningsvis rolig.

Inatt drömde jag om knivar.

Nu ska jag tvätta.




Lyssnar på: The Dubliners såklart!
SNÄLLA! Finns det någon som kan ta hand om mina katter?!?! Snälla?

Shake my ground

Jag är på konstigt humör. Det är natt. Jag har just rensat min facebookprofil igen så nu synns bara mina vänner och vad jag gillar för musik... Jag fick spel bara. Det har inte med rättighetsdebatten och göra, inte ens med privacydebatten, utan snarare med den extroverta generationen. Allt ska vara så jävla status. Hur många vänner man har, hur lycklig man är. Fan, ingen är lycklig, men ändå så blir det värsta snacket om nån skriver "is olycklig" eller liknande. Vem fan bryr sig? Jag bryr mig fan inte. Och jag hoppas att ingen bryr sig så sjukligt mycket om mig så att de håller koll på mig via facebook. Som sagt, bara så sjukt trött på det. Har till och med tagit bort lite "vänner", mest såna som jag har träffat en gång.

Ja... Det är natt. Jag är kreativ och vill inte träffa folk. Funderar på att isolera mig på riktigt. Söka jobb, vara kreativ, försöka lösa mina ekonomiska problem... Men tja, imorrn blir det kanske Helsingborg om jag har råd att åka tåg dit. Vill väldigt väldigt gärna men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Lördag är det Halloweenfest hos Sara, massor med människor jag gillar kommer dit så so should I. Just nu är jag knappast sugen egentligen, men det kommer jag nog vara senare. Just nu är jag bara väldigt... mycket. Arg, ledsen, ont i ryggen. Destuktiv/Kreativ, Arg/Glad... Kaos. Den underbara sorten, sorten som jag älskar. Inuti mig.

--><--

Hat/Kärlek.

Hur kan man hata någon eller något? När jag var barn sa min farfar att jag skulle vara väldigt försiktig med ordet hat, eftersom det var ett väldigt starkt ord. Jag har varit det, jag har knappt använt det alls, bortsett från några gånger i vredesmod i tonåren. ("Jag hatar dig!" "Jag hatar samhället!" "Jag hatar snuten!") (Men aldrig så att farfar hörde det. Av olika skäl.)

Jag hatar ingen. Hat är ett starkt ord, en stark känsla. Allt är en del av samma kretslopp, ilska, hat, kreativitet, kärlek, allt hänger ihop. Men just nu finns ingen kärlek.

Ibland önskar jag att jag kunde träffa en snygg kille som kunde dansa och var grym på massage, men det är egentligen bara som jag har ont i ryggen, inte ett egentligt behov av närhet. Jag vill inte ha någonting.

Min julångest har gått över. Jag har insett att julen får bli något annat år. Jag kommer laga mat till Mamma om jag inte jobbar, men jag är sugen på att jobba. Inget annat än att betala mina räkningar och skulder är intressant just nu.

Såhär känner jag mig just nu: totalt känslomässigt avtrubbad och samtidigt full av extremt starka känlor. Jaja, samma motsatsförhållande som tidigare. Jag tror inte på bevarande, ingenting är oföränderligt, det finns bara skapande och förstörande och egentligen är det samma sak; förändring. Till och med stagnation är en sorts förändring; från levande, vitalt, till dött och stelt och skört.

Otyglad kreativitet utan utlopp leder till upproriska svåra känslor. Jag vill till en ny värld, ett nytt liv, jag vill släppa allt och börja om. Det är som en drog för mig.

Jag är fylld av en längtan som jag inte vill ha. Jag är fylld av ovisshet.





Lyssnar på: Soundtracket till Arizona Dream av Goran Bregovic och Iggy Pop - Death, en av de bästa låtarna på skivan. Resten av skivan lyssnar jag också på. Annars 16 Horsepower och Woven Hand.
Äter: Spagetti med ostsås. Kvällsmat alltså.
Söker jobb: All over the place. Igår Irland, idag Danmark, imorgon här i stan. Vill helst iväg. Långt. Vart som helst.
Läser: Passionen av Jeanette Winterson, den är jävligt bra.
Skriver: Idag gjorde vi en karaktär till Maia. Det hjälper att ha karaktärer när man skriver äventyr. Tycker jag. Inte för att jag är så fasansfullt rutinerad, men ändå. Eller därför. Strunt samma.
Sugen på: Att måla. Eller rita. Har ritat fult på sistonde. (Också lite småsugen på att tatuera mig.) Och att lyssna på talböcker.
Snyggt:Utställningen på Ariman just nu. Det är inte ofta de är snygga. Nu är det egentligen bara en sorts installation med masker på den bortre väggen som tilltalar mig, men så mycket att jag de facto skulle kunna betala för den om jag haft några pengar. Jag hade satt upp den på väggen.
Osannolikt: Att jag lyckas fixa en mask tills lördag kväll.

Make it shine

Det spelar nog egentligen ingen roll var jag hamnar. Det finns fördelar med att dra utomlands och det finns fördelar med att stanna. I långa loppet har jag inte ens något val, jag har fortfarande inte fått något jobb och tills jag får det är det inte mycket att göra. Jag kan ju börja fundera om jag skulle få två jobberbjudanden samtidigt. Eller inte fundera egentligen, jag skulle nog ta det bäst betalda. Idag far jag till Danmark för att söka jobb.

Vad jag än gör så kommer det att vara svårt, för allting är svårt. Det finns ingenting enkelt. Man måste alltid anstränga sig. Men det i sig behöver inte vara så jobbigt. Om jag blir kvar här så kommer jag få kämpa med jobb och skola på samma gång, och dessutom kanske jag vill ha vänner. Jag vet inte säkert men chansen finns ju. Det känns förmodligen inte lika viktigt som innan i och för sig. Eller; jag har ingen möjlighet att ge mitt sociala liv så mycket tid som det fått senaste året. Det känns inte heller viktigt, jag tror att jag kan lita på den vänskapskrets jag byggt upp.

Sticker jag utomlands så kommer det ju vara helt sjukt jobbigt, att packa ihop sitt liv i ett par väskor, hitta bostad, börja om från början. Får jag jobb på Irland kommer jag i och för sig försöka få med mig den där lilla dvärgtanten, Maia. Hon behöver lite miljöombyte. Och blir jag bofast så kommer jag försöka plugga på distans.

En uppmuntrande grej igår; efter att ha bevittnat Ytlighetskollektivets absolut sista andetag så stack jag för att träffa ett par FFF-vänner på Bishop's arms. De hängde med ett ganska stort gäng nördpolare (forumpolare till och med. As nerdy as it gets). Kvällen var verkligen supertrevlig. Alltid lika kul med folk som är... öppna. Trevliga. Intressanta.

Oh well, nu har jag vansinnigt bråttom.




Lyssnar på: Dagens playlist: Tyskarna från Lund - Global fussball OK, Tanzen mit musik, Party Planet, Lamb - B-line, Seeed - Goldmine. Den här listan har gått i ca en - en och en halv timme utan att jag tröttnat. Galet.
Skriver: Började faktiskt skriva på det där äventyret... INNAN jag träffade rollspelsnördarmén.
Sjunger. När det faller mig in.
Annat: Funderar på mina möjligheter att faktiskt göra en mask till lördag.