det stora avståndet

Grejen med att träffa folk man älskar och saknar, och sedan åka ifrån dem igen, är att man saknar dem ännu mer efteråt.

Och grejen med att vara förkyld och spendera hela dagen ensam i sängen är att man känner sig ännu mer isolerad än vanligt.

Så jag känner mig ensam och ynklig och nere, men vill inte smitta någon. Och ännu mer vill jag inte påminna någon om... mig.

Jag är så jävla glad att allt har löst sig på ett så bra sätt, men plötsligt känns det som om jag är hemsk om jag känner mig nere, även om det bara är för att jag är förkyld och har haft en jätterolig helg.

Jag kan liksom inte kräva mer. Jag kan inte prata med någon om hur jag mår för jag mår ju för i helvete alltid dåligt till och med när jag egentligen mår bra och alla har stått ut med mitt jävla gnäll så jävla länge.

Jag hatar att vara så jävla svag. Jag hatar att sakna folk och jag hatar att vara ledsen trots att mitt liv är skitbra och jag hatar att det aldrig bara går över!

Fan, jag har mått bra i typ... ett par veckor nu. Jag vill inte må sämre igen. Jag vill inte och jag orkar inte.

Jag vill bara att alla jag tycker om ska må bra och det känns som om det bästa jag kan göra för att de ska göra det är att hålla mig undan, jag är som en sjukdom, jag har bara negativ effekt på alla. Som en omvänd kung Midas. Allt jag rör vid blir till skit. Alla jag träffar mår dåligt. Antingen för att de bryr sig om mig och jag är konstant miserabel, eller för att jag fuckar upp allting så att jag gör andra ledsna.

Men jag vill inte hålla mig undan! Jag vill inte behöva släppa taget om alla. Jag vill ha kvar människor i mitt liv.  Jag vill inte behöva välja mellan att de ska må bra och att jag ska må bra.

Det spelar ingen roll. Jag kan inte välja att jag ska må bra, för jag gör ändå inte det. Jag är trasig och jag börjar tvivla på att det finns någon räddning. Jag kanske helt enkelt kommer fortsätta vara trasig. Människor kanske helt enkelt inte orkar med mig. Jag har nog inte så mycket annat val än att acceptera det.

Jag vet att det finns många som bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Men den enda jag kan komma på som aldrig lessnat på mig bor i ett annat land, och hon ingår definitivt i gruppen människor som bryr sig så mycket så att hon mår dåligt för att jag gör det. Jag klarar inte av att göra människor ledsna för att de bryr sig.

Fan, det här är bara en jävla massa patetiskt jävla gnäll. Nu ska jag ta ett par Atarax och sova.

Men å jävla karl

E åker till Thailand på onsdag. Vi kommer inte hinna ses innan dess. Vi har inte setts på ca. tre veckor nu heller. Alltså kommer det ha gått sex veckor när han kommer tillbaka.

Jag kommer finnas här när han kommer tillbaka.

Saknar honom som fan.

Kaos

Ligger i sängen och försöker sova men mitt huvud är fyllt av tankar. Det är som om tio olika melodier spelar på samma gång, inga färdigt formade tankar, bara blind panik.

Jag skulle vilja ringa någon och jag vet att jag får men jag vet inte vad jag skulle säga, eller vad de skulle kunna säga för att hjälpa mig. Jag känner mig ensam och mitt rum är kallt och tusen röster skriker i mitt huvud.

Jag tänker på honom, på allt han lovade, på all ilska och all sorg över att ingenting han sa var sant. På att jag skulle vilja skrika och slå honom, skrika att jag hatar honom, gråta, få honom att förstå hur mycket han sårade mig.

Men jag vill inte se honom och jag orkar inte bry mig.

Jag känner mig ensam och vill bli älskad men jag vet att det är helt hopplöst att ens drömma om för vem skulle kunna älska mig?

Jag vet att det inte är så, jag vet att man kan älska människor trots lite övervikt och depressioner men jag har svårt att tro det om mig själv.

Jag vill känna att jag har en framtid men jag vet inte vad den skulle innehålla.

Jag vill hitta en lägenhet till mig och T men jag vet inte hur.

Jag vill skicka ett sms till den där killen men jag vet inte vad jag skulle skriva.

Jag är rädd för alla drömmar jag drömmer, de gör mig stressad.

Jag är orolig att inte somna i tid eftersom jag ska upp rätt tidigt imorrn och det ger mig hjärtklappning.

Jag saknar mina vänner som är långt bort.

Jag är arg och bitter men vill inte vara det.

Jag vill vara normal igen, den glada människan jag brukade vara, men jag vet inte hur.

Jag vill ha närhet... Men det finns ingen i mitt liv, och jag har så svårt att tänka mig att det någonsin skulle kunna finnas någon.

Ett skrik inom mig, en känsla av att jag är trasig, för alltid. Hopplöshet och ångest.

Den här nya medicinen är inte alls rolig.

Shake my ground

Jag är på konstigt humör. Det är natt. Jag har just rensat min facebookprofil igen så nu synns bara mina vänner och vad jag gillar för musik... Jag fick spel bara. Det har inte med rättighetsdebatten och göra, inte ens med privacydebatten, utan snarare med den extroverta generationen. Allt ska vara så jävla status. Hur många vänner man har, hur lycklig man är. Fan, ingen är lycklig, men ändå så blir det värsta snacket om nån skriver "is olycklig" eller liknande. Vem fan bryr sig? Jag bryr mig fan inte. Och jag hoppas att ingen bryr sig så sjukligt mycket om mig så att de håller koll på mig via facebook. Som sagt, bara så sjukt trött på det. Har till och med tagit bort lite "vänner", mest såna som jag har träffat en gång.

Ja... Det är natt. Jag är kreativ och vill inte träffa folk. Funderar på att isolera mig på riktigt. Söka jobb, vara kreativ, försöka lösa mina ekonomiska problem... Men tja, imorrn blir det kanske Helsingborg om jag har råd att åka tåg dit. Vill väldigt väldigt gärna men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Lördag är det Halloweenfest hos Sara, massor med människor jag gillar kommer dit så so should I. Just nu är jag knappast sugen egentligen, men det kommer jag nog vara senare. Just nu är jag bara väldigt... mycket. Arg, ledsen, ont i ryggen. Destuktiv/Kreativ, Arg/Glad... Kaos. Den underbara sorten, sorten som jag älskar. Inuti mig.

--><--

Hat/Kärlek.

Hur kan man hata någon eller något? När jag var barn sa min farfar att jag skulle vara väldigt försiktig med ordet hat, eftersom det var ett väldigt starkt ord. Jag har varit det, jag har knappt använt det alls, bortsett från några gånger i vredesmod i tonåren. ("Jag hatar dig!" "Jag hatar samhället!" "Jag hatar snuten!") (Men aldrig så att farfar hörde det. Av olika skäl.)

Jag hatar ingen. Hat är ett starkt ord, en stark känsla. Allt är en del av samma kretslopp, ilska, hat, kreativitet, kärlek, allt hänger ihop. Men just nu finns ingen kärlek.

Ibland önskar jag att jag kunde träffa en snygg kille som kunde dansa och var grym på massage, men det är egentligen bara som jag har ont i ryggen, inte ett egentligt behov av närhet. Jag vill inte ha någonting.

Min julångest har gått över. Jag har insett att julen får bli något annat år. Jag kommer laga mat till Mamma om jag inte jobbar, men jag är sugen på att jobba. Inget annat än att betala mina räkningar och skulder är intressant just nu.

Såhär känner jag mig just nu: totalt känslomässigt avtrubbad och samtidigt full av extremt starka känlor. Jaja, samma motsatsförhållande som tidigare. Jag tror inte på bevarande, ingenting är oföränderligt, det finns bara skapande och förstörande och egentligen är det samma sak; förändring. Till och med stagnation är en sorts förändring; från levande, vitalt, till dött och stelt och skört.

Otyglad kreativitet utan utlopp leder till upproriska svåra känslor. Jag vill till en ny värld, ett nytt liv, jag vill släppa allt och börja om. Det är som en drog för mig.

Jag är fylld av en längtan som jag inte vill ha. Jag är fylld av ovisshet.





Lyssnar på: Soundtracket till Arizona Dream av Goran Bregovic och Iggy Pop - Death, en av de bästa låtarna på skivan. Resten av skivan lyssnar jag också på. Annars 16 Horsepower och Woven Hand.
Äter: Spagetti med ostsås. Kvällsmat alltså.
Söker jobb: All over the place. Igår Irland, idag Danmark, imorgon här i stan. Vill helst iväg. Långt. Vart som helst.
Läser: Passionen av Jeanette Winterson, den är jävligt bra.
Skriver: Idag gjorde vi en karaktär till Maia. Det hjälper att ha karaktärer när man skriver äventyr. Tycker jag. Inte för att jag är så fasansfullt rutinerad, men ändå. Eller därför. Strunt samma.
Sugen på: Att måla. Eller rita. Har ritat fult på sistonde. (Också lite småsugen på att tatuera mig.) Och att lyssna på talböcker.
Snyggt:Utställningen på Ariman just nu. Det är inte ofta de är snygga. Nu är det egentligen bara en sorts installation med masker på den bortre väggen som tilltalar mig, men så mycket att jag de facto skulle kunna betala för den om jag haft några pengar. Jag hade satt upp den på väggen.
Osannolikt: Att jag lyckas fixa en mask tills lördag kväll.

Misär

Mina katter är sjuka. Ringde försäkringsbolaget och hade en jävla tur, för det visade sig att personen som jag bodde med tidigare och skaffade katterna tillsammans med hade annulerat försäkringen och anmält att katterna var sålda. Lyckligtvis så hade inte försäkringen hunnit gå ut så den kunde skrivas över på mig jätteenkelt. Så jag ska till veterinären med dem klockan halv två idag. Hoppas som fan att jag kan hitta nån som har tid att köra mig för det är överdjävligt att åka buss med två sjuka katter i en kattbur. Mina katter är jättestora så även om kattburen är stor så är det ju inte jättekul.

Mjeh. Jag söker jobb. 69 dagar kvar till julen och jag har inga utsikter på att kunna köpa ens en torr pepparkaka. Än mindre betala alla mina skulder. Jag vill verkligen betala mina skulder, om inte annat för att slippa attentat från mitt ex. Bortsett från att ha annulerat försäkringen, kontaktat min familj (den delen jag har väldigt lite kontakt med själv) och använt sitt "inflytande" (=hotat) för att se till så att jag inte kommer in på ställen så framgick det även i helgen att han har snackat skit om mig som fan. Lyckligtvis har jag en av världens bästa drama queen-vänner, som häller drinkar på folk som talar illa om mig. Alla borde ha en sån vän. Det skulle göra världen till en vacker plats.

Jag tänker mycket ibland, ibland inte alls, ibland bryr jag mig inte. Men nu tänker jag mycket och det känns jobbigt. Hoppas att fredagens ångest-fest kan fungera som en sorts katharsis. Det är ju trots allt det som är tanken.

(Out of reach. Borta, men inte försvunnen. Out of touch? I hope not.)

(Reagerar som vanligt så starkt på detaljer. Låt inget bli en vana, det leder bara till smärta när det inte inträffar på förväntad tid. Jag är ett våp ibland.)

Helgen: Irena var nere! Alltså inte ledsen utan i Lund. Vi gick ut. Vi träffade en hel massa folk. Jättemånga. Lite smygdrama nästan. Sov hos henne. Fest hos Viola på lördagen. Helt klockren fest. Jätterolig. Festfrisör, tjänade pengar even. Underbart. (Att göra en Maia!)





Lyssnar på: Nån musik. Mina tankar. Virvlarna som brusar. Snart under ytan.
(Anyone else got a problem with my little plan of marching up and down the square?)

Out of reach

Livet kastar saker på mig. It's the weirdest thing. Burma, youtube, musik, fester, människor, känslor. Den här tiden kommer nog att vara präglad av Burmadebatter, röda tröjor, massor av fritid och folk som kräks i direktsändning i mitt minne länge.

"Hon kräks i direktsändnig på ett så profesionellt sätt!"

Post-FFF-livet just nu. Livets psykotiska virvlar. Hösten blir mer och mer höst. Två fester i pre-produktion, men båda får vänta tills Lars kommer hem från Frankrike. (FFF-fest och ångest är min arvedel-fest.)

Idag önskar jag mig mjölk, ägg och mjukost. En vackrare värld med mer flexibilitet, tålamod, kärlek och respekt. Och fred. Jag önskar att jag kunde hela alla hemliga sår, sträcka in en hand i alla trasiga hjärtan och göra dem hela, ta bort all smärta ur världen om så bara för en stund. Eller ge av min egen glädje till alla, blåsa in en liten pust av ljus i alla människors öron och ögon och näsor och munnar så de fylls av samma känsla som jag bär på.

Den känslan är svår att beskriva, men kärlek till livet kanske. Allt är vackert, underbart, enkelt, perfekt. Livet är ett mirakel.

Det finns katter som spelar piano!

Igår var en av de bästa dagarna någonsin. Röd tröja-dag. Läste jättemycket om Burma, åkte till kontoret och träffade Charles, lika inspirerande som vanligt. Jag försår inte hur han kan ta på sig så mycket, hur han orkar. Köpte fisksoppa på Saluhallen av en söt kille, åkte hem till min stackars förkylda mor och åt, diskade, fixade, chillade. Stack in till stan och gick till Ariman för att ta en kopp kaffe med Kelly, men jag var tidig så jag spelade backgammon med en fårklippare som hette Josef. Kelly kom, vi drack öl och fick veta väldigt mycket om fårklippning. En mycket mycket trevlig kväll.

Vi bestämde oss för att gå vidare till Raurackel, men jag fick ett par "var är du"-meddelanden och eftersom jag är en sucker för sånt så stack jag till festen som jag faktiskt verkligen ville till i vilket fall som helst. Spritskåpstömmarfesten. Den var inte riktigt så rockn'roll som det låter, ganska få men mycket bra människor, jättemysig stämning.

Idag är jag förvånansvärt o-bakis. Har ätit frukost, ska in till stan och hämta en kvarglömd kamera om ett tag, bjuden på två fester ikväll, planerar att försöka hinna med båda. Innan dess så ska jag nog finslipa lite på mitt cv.

En av de finaste grejerna igår var nog den långa literära diskutionen i kölvattnet av festen. Amerikansk literatur kommer alltid vara lite sarkastisk. Jag gillar det.

Lyssnar på: Angie Stone - Wish I didn't Miss You (Av en ren händelse. Men jag saknar faktiskt massor med människor. Det påverkar dock inte min matlust eller förmåga att sova, inte ofta i alla fall. Låten är i vilket fall väldigt bra.)

vackert

Kom precis hem från jobbet, och det är inte helt mörkt än. Slutade för en timme sen, då var det praktiskt taget helt ljust. =D Vacker skymning, promenerade hem med Maia. Allt var blött och himlens ljus skimrade i asfalten så att det kändes som att vara inuti en såpbubbla, hela världen var bara en skör bubbla och man får inte ha sönder den. Allt liv, allting. Uppfylld av vårens ljus. Nästan sommar till och med. Regnfukt och svalka.

Now, back to the Irish americans. Trots attdet enda jag är sugen på just nu är Irish coffee med en utvald skara människor. Mot förmodan mest tjejer. Jag brukade bara ha killkompisar. Nu har jag väl basically bara ett par stycken nära.
Eller. En stor skara människor. Alla jag saknar. För många för att räkna upp. Fan, jag måste ha fest snart. Whiskyfest. Kan i alla fall se fram emot Johans födelsedagsfest snart. Det kommer bli sjukt kul att träffa honom. Tror sist var när han låg på sjukhus. Länge länge sedan.

Suck.



Lyssnar på: Isaac Albéniz - SUITE ESPAÑOLA: NR 5 ASTURIAS