det stora avståndet

Grejen med att träffa folk man älskar och saknar, och sedan åka ifrån dem igen, är att man saknar dem ännu mer efteråt.

Och grejen med att vara förkyld och spendera hela dagen ensam i sängen är att man känner sig ännu mer isolerad än vanligt.

Så jag känner mig ensam och ynklig och nere, men vill inte smitta någon. Och ännu mer vill jag inte påminna någon om... mig.

Jag är så jävla glad att allt har löst sig på ett så bra sätt, men plötsligt känns det som om jag är hemsk om jag känner mig nere, även om det bara är för att jag är förkyld och har haft en jätterolig helg.

Jag kan liksom inte kräva mer. Jag kan inte prata med någon om hur jag mår för jag mår ju för i helvete alltid dåligt till och med när jag egentligen mår bra och alla har stått ut med mitt jävla gnäll så jävla länge.

Jag hatar att vara så jävla svag. Jag hatar att sakna folk och jag hatar att vara ledsen trots att mitt liv är skitbra och jag hatar att det aldrig bara går över!

Fan, jag har mått bra i typ... ett par veckor nu. Jag vill inte må sämre igen. Jag vill inte och jag orkar inte.

Jag vill bara att alla jag tycker om ska må bra och det känns som om det bästa jag kan göra för att de ska göra det är att hålla mig undan, jag är som en sjukdom, jag har bara negativ effekt på alla. Som en omvänd kung Midas. Allt jag rör vid blir till skit. Alla jag träffar mår dåligt. Antingen för att de bryr sig om mig och jag är konstant miserabel, eller för att jag fuckar upp allting så att jag gör andra ledsna.

Men jag vill inte hålla mig undan! Jag vill inte behöva släppa taget om alla. Jag vill ha kvar människor i mitt liv.  Jag vill inte behöva välja mellan att de ska må bra och att jag ska må bra.

Det spelar ingen roll. Jag kan inte välja att jag ska må bra, för jag gör ändå inte det. Jag är trasig och jag börjar tvivla på att det finns någon räddning. Jag kanske helt enkelt kommer fortsätta vara trasig. Människor kanske helt enkelt inte orkar med mig. Jag har nog inte så mycket annat val än att acceptera det.

Jag vet att det finns många som bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Men den enda jag kan komma på som aldrig lessnat på mig bor i ett annat land, och hon ingår definitivt i gruppen människor som bryr sig så mycket så att hon mår dåligt för att jag gör det. Jag klarar inte av att göra människor ledsna för att de bryr sig.

Fan, det här är bara en jävla massa patetiskt jävla gnäll. Nu ska jag ta ett par Atarax och sova.