Ensam natt

Allt är värst på kvällen. Det känns så löjligt, när jag tog medicinen på morgonen var det värst på morgonen. Det är alltid värst när det har gått ungefär ett dygn.

Ständigt ifrågasättande. Är det här mina RIKTIGA känslor? Eller är det när allt känns bra som det är på riktigt? Är jag mig själv nu?

Jag vet inte. Båda är jag. Min glada Jekyll och min hysteriskt gråtande Hyde. Men den kalla, avstängda, tjuriga personen jag är ibland känns inte som jag alls.

Jag känner mig ensam och bortglömd. Jag saknar mina vänner. "Du är ju inte bortglömd" säger J och glömmer att höra av sig. "Du är ju inte ensam".

Nej, mina nya vänner börjar kännas som vänner mer än som folk som bara råkar gå på samma skola som jag. Men inte helt. Jag håller fortfarande på att lära känna dem.

På nätterna är jag helt ensam. Helt bortglömd. Min smala säng känns för stor och ingen håller om mig längre.

Ingen andas samma luft som jag.

Ingen svarar på mina sms.