fan va allt suger

Årets sista dag kan fan dra åt pipsvängen! Allt känns så jävla tråkigt och meningslöst.

Saknar E som fan och känner mig bitter och arg och irriterad och sårad över att han inte har ringt eller smsat eller nånting. Besviken över att mina känslor är så starka, fortfarande, trots att det snart gått fem veckor utan att vi träffats.

Inga direkt vettiga planer för ikväll. Vet inte alls vad jag vill. Som vanligt.

Tror jag ska sminka mig och klä upp mig och känna mig snygg. Och dricka lite vin eller nåt. Se vad det leder till. Kanske orkar jag åka iväg, kanske inte. Kanske kommer Dina hit, och kanske släpar jag med henne, eller... Whatever.

Mer kaffe och lite mat kanske hjälper lite mot ångesten. Eller lite städning. Gha.

Årets sista bad

Ett par tända ljus. Lite mjukt, fluffigt badskum. Lite badolja. Klassisk musik. Nyskurat badkar, lampan släckt. Varmt vatten.

Operan överröstar alla andra ljud. Andas djupt in doften från ljuset som både luktar gott och som kommer fungera som massageolja vid något senare tillfälle. Slappnar av. Lyx.

Nu känner jag mig mjuk och ren och väldoftande. Redo för nyår.

Önskar bara att hjärnan också var lite pepp.

Sällskap

Idag har jag sällskap i min säng. Han heter Shottas och är väldigt mysig.

Julen var episk. Jag har fortfarande inte riktigt orkat sminka av mig. Men bakfyllan är över, och bakisångesten är borta. Kvar finns fina minnen och ett uns bitterhet över att karln inte hört av sig än. Vill vara värd ett telefonsamtal i alla fall.

Curiouser

Djup glädje, stor smärta. En märklig sorts ångest. En konstant avlägsenhet.

Jag vill inte såra någon. Jag vill inte bli sårad. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill inte tänka. Jag vill inte känna. Jag orkar inte. Jag är orkar inte med mina tankar.

Knäckmassakern

Idag har jag diskat och gjort knäck. Inte så mycket annat faktiskt.

Men å jävla karl

E åker till Thailand på onsdag. Vi kommer inte hinna ses innan dess. Vi har inte setts på ca. tre veckor nu heller. Alltså kommer det ha gått sex veckor när han kommer tillbaka.

Jag kommer finnas här när han kommer tillbaka.

Saknar honom som fan.

Gratis julklappstips

Nedan följer en lista över tips på julklappar. Tipsen är helt gratis, julklapparna helt gratis de med.

En låtlista i spotify
En fin teckning
En lista med filmtips
En liten berättelse
Något gammalt som du inte längre behöver
Något nytt skapat av något gammalt
En lyckönskning
Ett brev
Origami
En kram
En massage
Ett collage gjort av utklipp från gamla tidningar och annat
En snygg kedja av gem du stulit från kontoret
Något vardagligt och tråkigt som du målat på eller broderat på eller klistrat fast saker på
En pärlplatta
En inbjudan till en myskväll
En komplimang

Mums!

Innan jag åkte för att träffa farfar så slängde jag ihop en snabb saffranskaka enligt detta recept. Underbart gott. Underbart underbart.

I eftermiddag har några vänner varit här och fikat. Det var mysigt. Och vi åt sallad till middag för att motverka julöverdosen.

Icke-optimal optimism

Det var väl för jävla irriterande att jag jämt och jävla ständigt ska göra folk irriterade, slösa på deras tid, svika dem, göra dem besvikna. Jag önskar att jag förstod konceptet tid. Jag önskar att jag var bättre.

Jag är ledsen att jag är en sån jävla tidsoptimist. Förlåt, alla. Förlåt.

Vuxet

Är på väg till Karlaplan för en liten fika med farfar. Det är roligt. Farfar är bäst. Världens bästa farfar.

Granen är klädd, hemmet nästan helt städat. Ytterligare ett par julkort postade.

Jag känner mig lite avslappnad. Vi har kommit fram till lösningar på okonstruktiva situationer och det känns superskönt.

Be still my mind

Ligger i sängen och har ångest. Inte så kul som det verkar. Och jag antar att det inte verkar så kul.

Kaos i huvudet.

Öronen!

Idag har jag gått hela dagen utan örhängen utan att märka det! Helt unikt.

btw, AJ

När jag skyndade från jobbet för att komma i tid till psykoterapeuten så halkade jag på parkeringsplatsen och fick ett skrubbsår på knät.

Och nu ikväll när jag satt och pysslade med julkorten så fick jag en droppe brinnande vax på nagelbandet. Det kröp liksom in under nagelbandet och satt som sten. Blev en blåsa. Tycker synd om mig själv!

Annars har dagen vart bra, pratat med E och hämtat skor i Vällingby. (Beställde från Brandos, ändrade min adress till Lidingö flera gånger men det bet inte.) Skorna är snygga. Ett par högskaftade boots och ett par lågskaftade, i samma modell. Vet inte alls vilka jag gillar mest.

Sjukvårdad

Så, har efter en lång sjukskrivning gett upp allt hopp om att få tid hos en psykolog eller terapeut eller kurator eller ANYTHING eftersom jag hamnade i ett sorts moment 22 - min vårdcentral har ett sorts avtal med en psykologmottagning. Där arbetar två psykologer. Den ena har en familjemedlem till mig gått i terapi hos, så till henne kan jag inte gå. Den andra har jag vart hos en eller två gånger. Hon talade om för mig att jag mådde bra och inte behövde hennes hjälp, vilket ju var sjukt kul att höra, trots att det inte riktigt stämde. Det, och det faktum att hon berättade saker om andra patienter som hon inte alls hade rätt att berätta och därmed begick ett tjänstefel, ledde till att jag inte var så jättesugen på att gå dit igen. Jag blev alltså remitterad till alternativ två - en mottagning på något sjukhus, minns ej vilket. De hade inga tider, och min remiss gick vidare till karolinska, där jag efter ganska lång tid fick tid på ångestenheten. Där blev jag utredd. Det var dyrt som fan och inte till speciellt stor hjälp - läkaren som utredde mig var vänlig och gav mig lite tips - "du får inte ha skuldkänslor över att du mår dåligt" till exempel - men det var inte terapi, utan enbart en utredning. När den var klar fick jag diagnosen "ångest" (what?!? Trodde jag inte?!?) och rekommendationen att dubbla min dos antidepressiva. Hon skickade även en rekommendation till min läkare att remittera mig till samtalsterapi.

Alltså var jag tillbaka på ruta ett. Min läkare hade ingenstans att skicka mig, och i samma veva fick jag en ny läkare. Hon rekommenderade att jag sökte hjälp privat. Jag gav upp. Jag mådde redan bättre, men kände att en privat psykolog var ett alternativ om jag fortfarande hade ångestattacker i början av nästa år, då jag förhoppningsvis skulle ha råd.

Veckan efter ringer en kvinna och talar om att jag har en remiss till henne. Vilket dessutom - efter incidenten med stickan genom handen som ledde till att jag nådde upp till högkostnadsskyddet - är gratis.

Så dit är jag nu på väg.

Ingen jul utan...

Jag älskar julen.

Jag hatar julhets, shoppinghysteri, äcklig och smaklös reklam och janssons frestelse. Jag hatar regler och måsten och tvång. Jag hatar ångest och skuldkänslor och familjegräl och att det är den natten på året då flest barn akutplaceras i fosterhem.

Jag tror på att julen kan vara helt underbar. Jag skiter i om julklapparna delas ut lagom till trettondagen, jag tänker inte stressa med nånting.

Jag har bakat två satser pepparkakor, ätit upp två julskinkor och oräkneliga limpor vörtbröd, eftersom jag verkligen älskar det.

Jag blir så jävla ledsen när jag ser folk jag bryr mig om må dåligt över att inte ha råd med dyra julklappar, inte hinna koka knäck, inte gilla ischoklad.

Fan, ingen gillar ischoklad. Hitta på egna traditioner. Gör nya grejer varje jul, så att man minns, den där julen, när vi åt kalkon, eller då när vi byggde en egen julgran av ett gammalt paraply, eller då när vi åkte till mauritius. Så att inte alla jular smälter ihop till en enda minnes-sås av identiska jular där alla spelar sina roller och man äter samma saker och kollar på samma idiotiska tv-program.

Det är bara en dag, precis som årets alla andra dagar. Man väljer själv hur man vill uppleva den. Hur den ska se ut.

Min drömjul består i att vara med människor jag älskar. Precis som årets alla andra dagar. Om vi äter nudlar och ger varandra postitlappar med roliga teckningar på så är det helt ok. Julkänslan, om man är ute efter den, sitter på insidan. Inte i trisslotter eller disneyfilmer eller aladinaskar eller nåt annat skit som folk tror att de vill ha bara för att det ska vara så.

Jag ser fram emot att fira att mörkret vänder med en av mina bästa vänner i hela världen. Utan stress eller ångest. Men gärna med lite glögg.

Flax

Det är en jävla tur att jag jobbar halvtid. Jag har vart vaken sen 07:15 men är inte på väg till jobbet förrän nu, 10:40.

Och jag har glömt att borsta tänderna.

Docka

Detta är mitt första försök till att skapa en docka. Huvudet är format av aliminiumfolie, täckt av super sculpey, en sorts keramik-liknande lera. Eller snarare plast-liknande.

Jag stannade hemma från jobbet idag, trots att jag verkligen ville gå dit, eftersom jag har sån extrem mensvärk så att jag bara har legat i sängen och kvidit sen den satte in. Bakade in mig i tröjor och schalar och raggsockar i massor med lager och tvingade mig att sätta mig och pyssla med något för att vara säker på att inte somna. Tog en Citodon innan, men den hjälpte inte. Brukar dock bli rätt såsig av morfin. Blev det nu med, och ville inte somna. Ska gå och titta på barnens luciatåg! Årets höjdpunkt!

Dockan ska faktiskt bli en lucia, till lillasyster som blivit helt besatt av fenomenet. Hoppas den blir bra. Önskar att jag hade haft tid och energi att diska, och fixa en lussebulledeg. Men hade jag haft det så hade jag vart på jobbet.

Igår släpade jag hem en julgran från Vällingby via tunnelbana, och idag ska barnen få hjälpa till att klä den. Och vi ska göra marsipan. (Alltså, mosa i karamellfärg i färdig marsipan, och sen mosa ihop de olika färgerna till små kletiga klumpar.) Hoppas att den här extrema smärtan försvinner NU och att resten av dagen blir helt underbar.

Virr

Jag har blekt uppleva en stark känsla av att inte veta riktigt vart jag är. Jag är så van vid att bo i mindre städer än Stockholm, så att om jag är på ena sidan stan och ska till den andra, så glömmer jag bort vart jag är och vart jag ska, och måste tänka efter. "jag ska till Malmö - nej - jag ska till Lund? - nej jag bor ju i... I Stockholm? Och jag ska till? Lidingö? Ja." bara en eller två sekunder, sen har jag återfått fattningen. Men om jag går ut ur en butik, eller om jag är trött eller är på väg hemifrån på morgonen så tappar jag bort mig lite ibland.

Jag vet inte varför. Kanske har jag slutat tänka på att jag är i STOCKHOLM och faktiskt börjat känna mig hemma här. Kanske har jag fortfarande inte vant mig vid hur stor stan är.

brudjävel

Nä fan. Nu är det nog fan dags att sätta i en ny p-stav. PMS är fan inte roligt. Orkar inte alls med det.

Om en enda liten grej går mig emot tappar jag alla koncepterna direkt. Fyfan. Så förbannad på hela världen. Inte kul.

Inlägg nummer 667 förresten! Eh... Woo?

Det är morgon igen

Idag var det segt att vakna. Men jag är vaken nu, och snöblandat regn öser ner utanför. Blir lagom sugen på att gå ut, men jag har i alla fall inte långt till jobbet.

Tindra ska till skansen. Jag lider å hennes vägnar.

Funderar på att åka in till stan ikväll och gå till E's ställe. Längtar så förbaskat efter honom.

Augh tröttheten

fyra timmar

Min första arbetsdag har förflutit utan drama. Har markerat ca 1000 mail och klickat på "markera som läst" och flyttat till mappen "gammalt". Jag har ätit smörgås till lunch. Jag har berättat sagan om stickan typ tio gånger.

Nu har jag tagit zink, citodon och antibiotika och citodonet börjar göra mig lite snurrig så nu går jag nog snart hem.

Kvar på ön

Personen som skulle lära mig mina nya arbetsuppgifter blev sjuk. Så jag ska ta och promenera ner till jobbet och sätta mig och kolla igenom mail en stund. Woo!

I eftermiddag ska vi tvätta, sen ska jag väl träffa Emelie. Spännande värre!

Kvällsdos

Idag är handen redan märkbart bättre. Kanske läker den, kanske funkar citodonet som det ska. Jag äter ikväll, bortsett från min vanliga Sifrol (den lilla, mot RLS) även antibiotika, citodon och c-vitamin (den bruna). Så nu hoppas jag på en skön, lång, oavbruten morfin-hjälpt nattsömn. Där jag inte vaknar skräckslagen klockan två på natten, eller lägger mig på min trasiga hand och vaknar kvidande.

Imorgon ska jag till kista! Och lära mig mina nya arbetsuppgifter! Woop!

Knitting fail

Så igår var det tisdag, och därmed tisdagsöl. På dovas satt jag såklart och stickade. Jag tappade en sticka (knitpro strumpstickor, 3,5 eller 4 mm) och försökte fånga den. Och fånga den gjorde jag. Verkligen.

Den satte sig i min handflata. Den gled rakt in i muskeln vid tummens bas som om hud och kött var gjort av smör. Den gick rakt igenom handen och spetsen kom ut på andra sidan. Den gick dock inte igenom huden, men syntes. En ca 7 mm lång spets på min handrygg.

Det gjorde inte ont men var otroligt svårt att titta på.

Det blödde inte.

Vi promenerade in till akuten, jag och tre vänner. Gick fram till luckan och höll upp handen och blev direkt inviftad till ortopeden, där de gav mig lokalbedövning och ryckte ut stickan.

Jag skrek.

De plåstrade om och röntgade och klämde och böjde och allt är ok. Stickan missade alla ben, senor, blodkärl och nerver som hade kunnat ta skada.

De skrev ut antibiotika och citodon och skickade tillbaka mig till dovas där jag blev bemött med applåder och en gratis long island ice tea i ett pintglas.

Chocken, antar jag, brände upp alkoholen innan jag hann bli berusad, men efter någon timme började bedövningen släppa och jag kände att det var dags att åka hem.

Fattar fortfarande inte

Varför denna ovilja? Inte i huvudet men i kroppen. Hela jag säger nej. Jag själv vill men kroppen sitter stilla i soffan och är inte riktigt min att bestämma över. Jag måste tvinga mig själv att resa mig ur sängen. Jag måste tvinga mig själv att klä på mig. Att göra mig i ordning. Att göra kaffe, äta frukost, sminka mig. Jag vill, men ändå måste jag tvinga mig.

Mår liksom helt okej idag. Men det är som att jag är isolerad till mitt huvud. Som att jag mår dåligt utan att förstå det själv. Samma ångest och apati, men nu känner jag det inte.

Överanalyserar jag? Kanske. Jag vet inte. Jag mår bra. Det känns som att jag mår bra. Jag känner mig ofta glad. Jag har lust att göra saker, ser fram emot att börja jobba igen. Men så kommer dagar som denna, då jag har sovit tio timmar trots att jag hade tänkt gå upp och träna på förmiddagen. Och dessutom så sov jag tre timmar igår eftermiddag. Så 13 timmars sömn på ett dygn. Varför vaknar jag inte av mig själv?

Jag drömde mörka, obehagliga drömmar, om död och sex och maktspel. Stress, vatten, döda spädbarn. Minns inte handlingen riktigt, men känslan sitter kvar.

Drömde om E också, det var trevligare. Han log mot mig och skämtade om något.

Mitt huvud värker av för mycket sömn och jag är sen till mitt möte på försäkringskassan. Varför i helvete ska de ha sitt kontor i Täby?

Svart musik

Idag har jag träffat min (nya) läkare och min chef. På torsdag börjar jag jobba igen.

Jag känner mig som jag igen. Jag sitter inte och undrar vad jag skulle gjort om jag var mig själv. Jag känner mig inte vilsen.

Efter att jag sorterat garnet så somnade jag. Jag sov i tre timmar och drömde om E. Han hade kommit hem från Tyskland och vi skulle käka tillsammans.

När jag vaknade så hörde en kompis av sig och frågade om jag ville hänga med och se David Eugene Edwards live. Det ville jag.

Det var jävligt bra.

Garnstädning

Garnsamlingen har växt ur sin fina korg och tagit över en hel Ivar-hylla. Och börjat ta över en till. Så idag fick samlingen flytta in i en Ikea-kasse! Den nya, mindre modellen iofs. Men gott om plats har mina nystan.

Korgen får bli wip-korg, alltså work-in-progress-korg. Kanske flyttar ut den i vardagsrummet också.

Nu återstår bara nån funktionell förvaring för stickorna!

Julstrumpan

Stickade den här precis. Hoppas jag får mycket julklappar.

Eller inte, kommer inte ge så mycket i år.

Men vi har glögg, vörtbröd och julskinka. Och vi har ätit upp en hel sats pepparkakor. Ska sätta en ny deg idag tänkte jag.

gryning

Sen novembergryning. Himlen bleknar långsamt mot blått. Jag och barnen sitter i soffan med varsin dator. De är förkylda båda två och så söta och mysiga så att jag nästan får ont i magen.

Jag har fått en biljett till Sabatonbåten och det är ju helt fantastiskt.

höstnatt

Sitter i min underbara soffa och stickar och broderar och pratar med fina vänner på internet. Känns fint.

Borde sova. Inatt sov jag elva timmar och imorrn borde jag gå upp tidigt, så jag borde sova. Men just nu mår jag rätt bra. Just nu vill jag sitta här och lyssna på musik och prata med Kristoffer och Maria och Nova och Erik. Det känns bra.

Stickar en enorm julstrumpa. Broderar en "ingen reklam tack"-skylt.

Vill göra julkort men hittar inte alla papper och grejer! Var är de?!

Imorrn är det tisdag, tisdag är öldagen. Håller tummarna för att det även är krama Emil-dagen. Jag kommer dessutom vabba världens bästa ungar! Woop!

Lyssnar på Mustafa Sandal. Livet är bra

Plupp

Maria är här.

Vi har bakat lite pepparkakor och ätit finmiddag och gjort en massa kul. Shoppat massor. Köpte ett rött läppstift från dior. Det känns mycket lyxigt.

Jag är ganska glad och tänker att jag kanske skulle börja jobba snart. Får dock varken tag på läkaren eller chefen.

På fredag ska jag på mormors begravning.

Hoppas att Emil vill krama mig en massa i helgen. Känns som om jag kommer behöva det.

helvetes jävla skit

Ibland känner jag att det skulle vara helt okej att dö i en olycka. Bara slippa allt.

Idag känner jag att jag gärna skulle vilja stabba mig själv hur jävla mycket som helst. Jag har bara ångest. Det enda jag känner är total superjävlaångest. Hatångest. Jag vill inte. Allt är svart.

Varför i helvete är jag så fruktansvärt jävla arg på mig själv och mitt liv? Jag vill gråta men jag vet inte varför. Jag borde sova men jag vill inte. Allt är meningslöst.

Det här var inte alls vad jag skulle skriva väl? Jag är säker på att jag hade nåt annat att skriva.

Skit samma.

Mormor

Mormor Sonja, alltså min mammas mormor, min gammelmormor, gillade bakelser. Hon gillade att hålla koll på sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon visste massor. Hon blev aldrig förvirrad eller glömsk.

Jag och mamma har precis varit och ätit en bakelse till hennes ära.

ångestångestångest

Jag vaknade igår morse av att min telefon ringde, och ringde, och ringde och ringde. Mannen, E, sa till mig, men jag ville inte vakna. Till slut blev jag tvungen ändå.

Det var mamma. Hon berättade att min gammelmormor är död.

E höll om mig jättelänge, strök mig över håret. Jag grät för första gången sedan jag börjat ta min medicin. Vi stannade i sängen hela förmiddagen, han läste och jag halvsov och njöt av att vara nära honom.

Han körde mig till Ropsten och jag tog Lidingöbanan hem. Handlade på Ica, jävligt random grejer, gick runt och kände mig avstängd.

Resten av dagen spenderade jag i soffan med Sons Of Anarchy.

På kvällen grät jag mer.

Idag har jag tvättat. Tindra drog med en gemensam kompis hem och vi käkade middag och spelade alfapet.

Jag vill gråta hela tiden.

Jag har sån jävla ångest. Vet inte säkert om det är mormor eller nånting annat, känner mig aldrig säker på nånting längre. Så jävla trött på den här medicinen. Hatar att inte veta vad jag känner.

Jag vet dock att jag är kär i E. Men jag vet inte om han är kär i mig. Och det får jag också lite ångest över. Hatar att alltid vara den mest sårbara.

Nu är klockan halv ett och jag borde gå och lägga mig. Vill bara gråta, eller ringa E och säga till honom att komma hit och hålla om mig ännu mer, men det här med att visa hur sårbar jag verkligen är gör mig jävligt stressad. Jag har berättat att jag tycker att han är underbar en gång men jag vill inte berätta att jag behöver honom.

Men just nu skulle jag vilja säga det. Jag skulle vilja säga "Kom hit, jag behöver dig. Jag behöver dina starka armar runt mig. Jag behöver gråta och bli tröstad."

Jag kommer gråta ensam ikväll. E är inte min och jag kan inte be honom komma hit. Mormor är död och jag är ensam och äter medicin som gör så att inte känner mig själv längre.

Maskerad imorgon

Massor med utklädda barn ska vända upp och ner på mitt hem.

Lillasyster ska få en tyllkjol.

Tyvärr är jag så bakfull så att jag inte alls hunnit fixa allt jag borde.

bra dag

Min vän Sandra är här och hälsar på. Vi har varit på fotografiska. Det var jättebra.

Iiihihihi

Sitter i soffan och smuttar på en liten skvätt virre, småmumsar på nån mörk choklad med hallon, lyssnar på "Lotion" av Greenskeepers och hänger med kombon. Just exakt nu är jag mycket nöjd med mitt liv.

Vi hade halloweenfest i lördags. Man kanske kan tycka att jag la lite för mycket stålar på den men det blev episk så det var värt det. Satte lite skämtsamt slut-tiden på facebookeventet till fyra på eftermiddagen dagen efter, men det var då de sista gästerna gick, så... Win. Massor med ordentligt kreativa och ambitiösa utklädningar, snälla, fina, roliga, trevliga, glada människor, nya och gamla vänner, massor med alkohol och pumpor. Vi festade tills det var morgon och folk började däcka här och där. Tills slut sov det folk överallt. Efter ett par timmar gick jag upp och tog ur linser och snackade lite med Tindra som jag hittade i köket. Sen sov vi lite till, sen städade jag köket, sen åt vi frukost, sen sov vi lite till... Det hela var väldigt fint.

Jag var nån sorts faun. Med enorma guld-horn. Det var rätt awesome.

På söndagen träffade jag min lilla söta syster och hennes kille. Vi var på naturhistoriska, sen käkade vi pasta på nåt italienskt ställe. Mysmys.

Sedan åkte jag hem till karln. Snart kanske jag faktiskt vågar kalla honom min karl. Han viskar söta saker till mig och ser in i mina ögon. Jag är kär.

Really. Han är underbar.

När vi lämnade hans lägenhet var solen på väg ner. Vi hämtade hans barn på dagis och köpte pizza och åkte hem till vår kaotiska lägenhet som fortfarande var full av ölburkar och halvdruckna glas med grön bål.

Vi städade undan lite grann och samlade fyra vilda glada barn runt bordet och åt pizza.

All in all en otroligt bra, men hektisk helg. Imorrn ska jag tvätta, och absolut ingenting annat. På kvällen ska jag antingen dra ut en liten sväng på tisdagsöl (utan att dricka) eller barnvakta så att Tindra kan gå.

Jo förresten, jag ska bada. Jag ska ta ett långt, skönt bad.

Och nästa helg är det barnkalas! Jag bävar!

lul lul

Snart är det hjul. Nedan följer min önskelista.

• Korsett.
• Parfym.
• Parfym.

Och en mixerdel till min köksmaskin. Den heter Bosch.

Att arbeta

Jag börjar längta efter att orka arbeta. Jag tycker det är extremt skönt att kunna ta allt i min egen takt, men jag vill ju bli mig själv igen. Jag vill känna mig glad över att gå till jobbet och göra ett bra jobb. Som innan. Inte bara få panikångest av tanken på att vara där.

Idag har jag faktiskt inte direkt haft nån ångest alls. Och tanken på att gå till jobbet ger mig inte ångest.

Så jag tror det går åt rätt håll?

Imorgon dubblar jag dosen antidepp. Hoppas jag slipper crazy bieffekter, som mer depp. Eller panikångestattacker. Eller apati.

Ska träffa karln imorrn. Han är det bästa antideppet.

Och handla och förbereda inför maskeraden! Awesome!

Jomen.

Jag blev sjukskriven en månad till. Hittade den bortglömda skatteåterbäringen. Fick låna lite av en underbar vän. Fick betalt för kedjan jag sålde. Så... näsan ovanför vattenytan, ingen panik. Inte just nu.

Imorgon ska jag till ångestenheten igen. Det är emotionellt utmattande men i alla fall inte exceptionellt ångestframkallande.

Idag var en lång dag. Jag gick upp med Tindra och barnen vid sju, hällde i mig en skvätt kaffe och drog på mig ett par byxor och tog med Storebror till dagis och han krånglade bara liite lite grann. Hade ångest från det ögonblick jag öppnade ögonen och har mest känt att vad skönt det skulle vara att råka ut för nån sorts olycka. Men jag har tagit det lugnt. Legat i soffan och läst gudasagor. Fixat internet. Diskat, ätit ägg.

Sen hej hopp var klockan massor och jag hoppade i duschen och när jag kom ut var hon ännu mer och jag träffade en strömming och gav henne de där biobiljetterna som jag inte hann använda och vi hämtade barn och lagade mat och Storebror dammsög hela köket och packade upp all maten och jag diskade och Tindra tvättade och jag började med maten och allt på samma gång och sedan kom de där gästerna. Jag pep nog till när det plingade på dörren och varken vågade eller hann slita mig från maten förrän Tindra hade släppt in dem och lite hälsande blivit avklarat. Då stack jag ut huvudet ur köket och fick en varm kram av den där karln. Och en påse med två vinflaskor i.

Min karl höll jag på att skriva. Jag vill det! Jag vill skriva min karl. Jag vill att han ska vara min.

Resten av kvällen var som väntat högljudd och kaotisk och varm och underbar. Fyra glada barn och tre glada vuxna samlade i vårt kök på två pallar och två balkongstolar och en hel stor plåt supergod lasagne gick åt.

Vinet var såklart helt otroligt gott. Lillasyster blev lika kär i karln som jag är. Karlns lilla söta ordentliga dotter blev lite kär i Thor tror jag. Och beundrade mina svartmålade naglar.

Jag kramades med karln i soffan och Tindra läste Sagan om KarlKnut för femhundraelfte gången och karlns ungar gillade den lika mycket som Tindras gör.

Jag älskar min soffa. Speciellt när den är full av underbara ungar och en bästa vän och en stor stark man som håller om en så att ens ångest bara dunstar bort. Vet inte hur han gör. Men det funkar.

När jag var ung var jag nervös över att träffa potentiella pojk/flickvänners föräldrar. Idag var jag mer än lovligt nervös över att träffa en potentiell... inte pojkvän, jag gillar inte riktigt det ordet på en vuxen man. Men hans barn i alla fall. Och jag tror jag blev godkänd, och han blev godkänd, och kvällen blev över förväntan godkänd.

Jag önskar bara att jag fick ha kvar hans lukt lite till. Han luktar gott.

Troll

Jag drömde att jag slogs med ett troll. Jag dog. Men trollet också tror jag. Jag fortsatte slåss trots att jag hade djupa hack i benen och magen.

När jag vaknade var klockan tio över elva. Elva skulle jag vart hos min läkare.

Han ska sluta så jag kan inte få en ny tid.

Vilken man

Mina kuddar luktar som han. Han var här för bara en liten stund sedan, tretton ynkliga små timmar. Då låg han här i min säng.

Hans lukt är ren och lite kryddig. Jag tycker om den.

Här, i min säng. Hos mig.

Tiden är ingenting. Det betyder ingenting. Han får jobba hur mycket som helst.

Bara jag får vakna i hans famn ibland. Det är så jävla underbart.

När han satte sig i bilen och körde hit klockan ett på natten passerade han alla poängräknare. Han behöver inte samla poäng mer. Han är fan helt jävla fantastisk.

Ensam

Söndag. Tindra är fortfarande i Göteborg och jag saknar henne och hoppas att hon mår bra.

Igår målade jag ett självporträtt och sen var jag helt utslagen.

Idag ska jag iväg på pysseljunta, och det ska bli jättekul, men ännu roligare ska det bli att hämta barnen imorgon. Saknar dem också, hur mycket som helst. Och så kanske karln ska komma och hälsa på med sina nån dag, och jag är jätteglad över att få träffa dem, och ser fram emot att ha fyra små skrikande troll springande här. Och kanske en hund också.

Hoppas det blir av. Hoppas hoppas. För på måndag ska jag till karolinska igen och på tisdag ska jag till vårdcentralen. Och stress och ångest över det eller.

Drömde att jag hittade en massa pengar i min plånbok. Det var ju jävligt roligt, men tyvärr inte riktigt sant. Vet inte ens om jag kommer få min ersättning. Får ont i magen av att tänka på det.

Så jag tänker på att ha fyra lintottar som leker och skrattar i mitt hem. För det är en tanke som gör mig glad. Det och karln.

I drömmar

Inatt drömde jag om Tyrion Lannister. Igen.

Jag drömde också om en tjej jag träffat genom en gemensam vän. Hon var jättelång och lika snygg som i verkligheten. Jag stod och stirrade på henne som hypnotiserad, hörde inte ens vad folk omkring mig sa. Ungefär som i verkligheten alltså.

Och jag drömde ett minne. Lustigt det där, att återuppleva saker i sömnen. Trodde sånt bara hände i film. Men det är ett så otroligt intensivt minne, en så speciell situation, så det kanske inte är konstigt att hjärnan kör det på repeat.

Karln. Hans blåa ögon som fixerar mina och en helt unik känsla av att han ser rakt in i mig. Som i en dålig bok. Men på riktigt. Jag kan inte se bort.

Så blir det väl när man sover i en tolv tretton timmar.

Tindra har åkt iväg för att äventyra i Las Vegas, även känt som Göteborg. Jag har en lång ensam helg framför mig. Kommer inte ens få träffa karln. Och jag har nästan slut på ståltråd, så det blir inte mycket luffarslöjd heller. Kanske lika bra, har ont i händerna.

Åh, jag blir så väck av att sova så här länge. Borde åka till mamma med hennes dramaten och så men jag sitter i sängen och bloggar istället.

Kanske är hela situationen med att min läkare skickade fel papper till försäkringskassan så att jag inte kommer få nån ersättning under en överskådlig framtid. Det känns ju lite deppigt.

Ibland gör jag annat än att sticka

Har precis lärt mig själv att luffarslöjda. Det är jätteroligt!

Idag kom byggaren Janne hit och satte upp dörrar och lagade ett fönster och satte upp min spegel och lånade ut sin stegpallgrej så att jag kunde sätta upp lite gardiner. Trevligt. Nu så borde jag ta ett bad, eller en dusch i alla fall, och åka till stan och träffa Emelie, och kanske åka ut till mor med hennes dramaten. Men jag vill bara sitta och leka med ståltråd hela dagen!

Ännu mer ragepyssel

Fick en beställning på en kedja. Hur jävla awesome är inte det? Den där karln vet hur man samlar poäng! Kunde inte låta bli att fixa lite med det. Men SNART ska jag till banken och Ica och så. Jag lovar.

Roligare projekt

Stickade den här lilla sjalen i lördags av ett mini-nystan som jag fick i ett "inspirationspaket" från Colinette.

Började med 3 maskor, ökade till 11 lite hur som helst och minskade tillbaka till 3 igen. Stickade på 2 strumpstickor, 2mm tror jag. Kärlek.

(Ska såklart kapa de lösa trådarna vid tillfälle. Inte riktigt orkat än bara.)

Disktrasefan

Sånt man sätter igång med när man inte har nåt annat för sig och är uttråkad och lite tankspridd och som sen ligger där och är tråkig. Man vet att det går snabbt men det är enformigt och man har en massa roligare saker för sig. Garnet är tråkigt och stickorna lite för långa och sträva och urk.

Men men. Den blev klar till slut och nu ska jag lägga den nånstans och ignorera den några månader.

Pysspysspyssel

Så man har ju typ tusen skräpprojekt på alla sina stickor och påbörjar nya hela tiden och får slut på stickor! Just nu:
Ett par raggsockar
En disktrasa
Ett par vantar till storebror
Ett par vantar till lillasyster
Ett stort entrelacprojekt
Ett mindre entrelacprojekt
En ful sjal
En annan ful sjal
En spetsmössa
Ett par vantar till mig
Ett par andra vantar
Div virkprojekt
Säkert mer

Aaaaaa! Ska slänga upp raggsocksinstruktioner inklusive videor nån dag eftersom jag gjorde lite videor till ett forum.

Nu borde jag göra mig i ordning och handla och så men jag rage-stickar för att bli klar med ett par av de meningslösaste projekten. Eller i vissa fall (som med den ena fula sjalen och tyvärr min fair-isle-vante efter att dess maka smitit på tunnelbanan) så sliter jag upp alltihopa. Rage! Yarn rage!

För övrigt...

...så sitter jag i sängen och stickar med Sabaton i hörlurarna. Avslappnande och så jävla bra. Snart en kopp kaffe så jag kommer igång lite.

Och fan vad kul det är att bo med Tinda.

That what makes me smile

Inte mycket gör mig på bra humör nu för tiden. Jag är ofta tjurig. Jag kan orka bete mig "normalt" korta perioder, nu när jag är sjukskriven och får vara ifred en massa. Men jag orkar inte med någon påfrestning, jag har lätt att bli sur eller trött eller arg eller apatisk.

Eller ledsen. Men det försöker jag för det mesta att inte bli. Ibland är ångesten helt förlamande, men oftast så är jag bara tjurig.

Så jävla emo.

Jag berättade för killen att jag är sjukskriven.
"Varför?" frågade han och jag svarade att det är för att jag är ett emo.
"Det fixar jag." sa han då. Och skrattade, och gav mig en kram. Av alla fina saker han sa var det nog det bästa. Jag vet att han inte kan lösa mina problem. Mina känslor är mitt ansvar, ingen annans. Men attityden är helt underbar. Jag sa att om han ville springa sin väg så var det okej, men han ville inte det. Jag sa att jag inte identifierar mig med min depression, att jag hatar att må dåligt, vi snackade lite om det. Och han sprang inte iväg.

Han gjorde mig på jävligt bra humör. Ikväll ska vi ses igen, och tanken på det (och de sms han skickade inatt när han var berusad) har fått mig att gå omkring och... Le?

Japp. Jag är på bra humör.

Trots att jag glömde medicinen imorse.

Lillasyster välte ut EN TILL kopp kaffe på mitt golv, och det gjorde mig lite tjurig. Men... Jag är faktiskt på bra humör. Jag.

Wow.

Dumma kudden

Lillasyster leker med min kudde. Kudden välter ut de sista dropparna ur min kaffekopp på golvet. Hon bär ut kudden i hallen.
"Nu får du sitta här helt själv! Dumma kudde!"

Hon kommer tillbaka in i mitt rum.

"Det var kudden som välte ut kaffet." Sedan hjälper hon mig torka upp.

Trams (det underbaraste tramset)

Lillasyster dansar i tyllkjolen. Hon skriker av skratt och snurrar och snurrar och ramlar och skuttar och dansar.

Det underbara vackra barnet!

Trött

Så. Nu fick jag äntligen en tid hos ångestenheten på karolinska. Ska dit nästa vecka.

Annars har jag ont i halsen, hoppas hoppas hoppas att jag inte blir förkyld, vill inte bli förkyld vill inte vill inte!

Utanför borrar de, eller slipar, eller sågar i porslin? Jag vetefan men hela vardagsrumsfönstret och balkongen är inslagna i nån sorts väv och det är ett konstant oljud och polacker som vinkar från byggställningen. Ljudet är fruktansvärt och konstant. Låter lite som en tandläkarborr. Men tusen gånger mer.

Jag gick upp med "familjen" imorse och lämnade det mindre av de två barnen på förskolan efter lite tramsande med en tyllkjol och slappande i soffan med den nya favoritboken, Lilla Syster Kanin, som mamma köpte när hon väntade mig, i mars 84. Det var en skön morgon, för det där barnet får mig alltid på bra humör. Båda barnen gör det, men storebror var mest skrikig och bråkig och låg på golvet. Jag älskar honom ändå.

Jag drömmer helt sjuka drömmar. Antar att det har med den nya medicinen att göra. Jag drömmer om våld och död hela tiden. Jag drömde att jag orsakade ett barns död, att jag slog ner en kille som var större och starkare än mig. Jämt, våld och hemskheter, och jag är märkligt distanserad, eller till och med stolt. (Killen hade slagit sin flickvän. Men jag skröt verkligen om det.)

Efter att ha lämnat lillasyster på dagis så gick jag hem och somnade om. Helt slut. Sov till nästan ett. Nu precis alltså. Ska försöka äta nåt, och sen åka till det gamla hemmet och hämta lite glömda småsaker.

Bitter

Ligger i en lånad 90-säng på golvet i mitt rum, omgiven av flyttlådor. Tar min medicin med rödvin och hatar hela världen.

Den där killen. Jag hatar inte honom. Han är snygg och rolig och spännande och intressant men har aldrig tid, vilket inte bådar så gott. När jag börjar jobba igen kan jag inte se hur vi skulle kunna ses alls. Det gör mig jävligt bitter. För jag vill verkligen träffa honom mer. Jag vill veta saker om honom. Jag vill veta om han kan laga mat, jag vill veta vad han gillar för filmer, jag vill veta vad han tänker på och drömmer om. Jag vill veta om han kan göra sådär igen som han gjorde sist... För det var väldigt, väldigt trevligt. Det han gjorde.

Allt jag borde ta tag i! Det hatar jag. Idag beställde jag internet, det var ju ett framsteg. Men jag har inte adressändrat och jag har inte gjort en million grejer och jag får ångest av allt allt allt.

Jag tvättade idag. Det var väl den stora grejen liksom. I tvättstugan. Jag failade lite på att typ bli klar och att typ inte skrynkla ihjäl allt men jag manglade, och det är ganska avslappnande.

Jag behöver en massa saker, hyllor, dammsugare, en större säng... Men jag har inga pengar. Sjukskrivning har den effekten. Så jag får snällt vänta på att försäkringskassan vill skänka lite.

Stressen, ångesten! Hela tiden! Och bitterheten och självföraktet och den svarta, tunga känslan, som om mitt inre bestod av tjära.

Skit.

Mitt hörn

Har bosatt mig i ett hörn av vardagsrummet.

Sitter för tillfället i det gamla hemmet med henna i håret och plastfolie över det, och en mössa överst. Ska snart gå och diska, plocka i ordning lite, sätta på mig en ansiktsmask och måla naglarna.

Imorrn hoppas jag på att kunna köra ett litet lass grejer till det nya hemmet. Och på kvällen ska jag hjälpa Tindra att packa lite.

Förutsägelser

Idag är himlen, precis som jag förutspådde igår, underbart blå och livet känns ljust och hanterbart. Jag sitter på tunnelbanan mot stan och jag har packat en massa och inatt drömde jag att jag hade jobbat en hel dag.

Det kändes jättebra, och jag vaknade av att hyresvärden ringde och meddelade att jag kunde komma och hämta nycklarna som fattades.

Så nu ska jag fixa ett personbevis som aldrig kom med posten och åka till hyresvärden med det och lämna det där och hämta nycklar och sen gå upp till mitt nya hem och lämna lite tandkräm och ett par ombyten kläder... Om jag skulle vara sugen på att sova där.

Behövs nog lite mer. Frukostmöjligheter och kanske en handduk. Men jag kan inte vänta! Jag måste liksom ta dit saker lite då och då. Lite grann varje dag. En kastrull, en extratandborste. En bok, en stickning.

I eftermiddag ska jag träffa en kompis, och färga håret, och kanske epilera benen lite... Ska träffa den där killen sent ikväll... Spännande!

Blue skies ahead

Idag har jag och Tindra skrivit på ett kontrakt för en lägenhet! Jag har flyttat dit mina filtar, mina favoritraggsockar och en massa ljus. Jag och Tindra spenderade kvällen med att dricka vin ur rosa plastglas på golvet i vårt nya vardagsrum.

Det känns sjukt bra. Jag är gladare än på länge. Måste bara orka ta tag i allt runt omkring, inte BARA utflyttningsfesten.

Jag kommer inte sakna den här jävla timmen av pendlande. Inte alls. Inte ens lite.

Och killen hörde av sig...

En jävligt bra dag

Vaknade halv tolv. Stressad som fan. Allt var fel och åt helvete och ångest.

Kom iväg ganska snabbt, för att vara jag. Mötte Tindra och barnen och åkte till Skansen.

Det var helt underbart. Jag skrattade så att jag fick ont i käkarna och lekte med barnen och handlade sylt och åt kroppkakor.

Den bästa dagen.

Jag och Tindra såg Bridesmaids på kvällen och den var rolig. Lite äcklig och obekväm på sina ställen men bra ändå.

Det blev sent och den där timmen det tar att åka hem kändes föga lockande, så nu ligger jag på Tindras soffa och vill sova, men är orolig. Jag har ingen medicin med mig. Jag brukar ta den så fort jag vaknar. Så jag är lite ängslig.

Och den där killen har inte hört av sig...

Insikt

Det är slut. Jag behöver aldrig mer somna ensam bredvid den lilla kalla klump av hat och avsky och ilska som var mitt ex. Jag behöver aldrig mer försvara mig, ursäkta mig för honom. Jag behöver aldrig mer böja mig för hans vilja.

Det skulle såklart kännas bra att inte jobba med honom, men jag behöver aldrig mer gå och lägga mig i hans säng, känna den där iskalla järnbiten i magen, hålet genom bröstkorgen när han åter avvisat mig.

Jag ligger i mitt eget rum. Mitt rum, som är mysigt och fullt av mina saker. Med ett stort bord som jag kan använda till vad jag vill. Jag får göra vad jag vill. Jag är fri.

Svindlande. Han kommer aldrig mer att ligga i samma säng som jag, med en mur av täcke mellan oss, sova fullt påklädd av rädsla att han ska råka komma åt mig i sömnen. Han kommer aldrig ligga hopkrupen längst ut på andra sidan av sängen, knuffa bort mig om jag kommer för nära.

Den kokande iskalla ångesten inom mig finns kvar. Men han är borta ur mitt liv. Jag sover i min egen säng, ifred. Hans hat kan inte nå mig längre.

Natten

Och stressen, stressen! Den kommer i vågor. Jag sätter mig i soffan och inser att klockan snart är ett och Dina ringer om cirka sju timmar och Tindra inte långt senare och mamma har gått och lagt sig och imorgon är en lång dag och vi behöver en inneboende pronto och jag måste packa och hyra flyttbil och kartonger och så måste jag andas djupt och sitta stilla lite.

Försöker slappna av, förlamad. Kroppen känns... Avstängd. Inte min, inte riktigt under min kontroll. Det kryper lite i huden.

Andas djupt. Andas. Det fixar sig. Allt fixar sig.

Men... Det gör ju inte det, jag kommer må dåligt imorgon om jag inte går och lägger mig, och det är sent och det kommer hinna bli senare och allt jag måste göra är för mycket, släcka lampor, klä av mig, ta ur linser som jag satte i helt i onödan när jag fortfarande trodde att jag skulle lyckas göra saker idag.

Andas.

En liten katt-dam kommer in, ser sig omkring med en skeptisk min. Ljus på bordet? Filt på soffan? Hon nosar, kikar. Hoppar upp på filten. Jag andas, försöker samla mig. Känner mig lite yr.

Så mycket böcker, vi måste sortera dem, vilka är mina? De är så tunga! Iskalla fingrar letar sig in i bröstkorgen igen. Kramar runt hjärtat. Panik.

Förra flytten var så vidrig. Han var så äckligt jävla egoistisk och elak. Han krossade den sista biten av vårt förhållande, den där lilla skärvan av hopp. Efter det kunde jag inte längre intala mig att det fungerade.

I retrospekt var jag lite tokig tror jag. Forcerat leende, som en dåre i en dålig film. "Haha vad? Nej allt är fantastiskt! Hahahaha! VI ÄR SÅ LYCKLIGA. Allt kommer bli bra igen. Alt kommer lösa sig. Vi behöver bara tid. Bara hålla ut lite till. Snart kommer han vara sig själv igen."

Men han var sig själv. Det var det som var problemet. Den jag var kär i var masken, lögnen. Det var inte han. Han var den onda. Den goda, som jag fortsatte älska trots att jag någonstans insåg att han inte fanns, var ett spel. Han lurade mig att älska honom och sedan förgiftade han mig, slog sönder alla beskydd, gjorde mig till en trasig människa. En tom, ihålig skugga.

Och jag lät honom. Hur kan man respektera sig själv efter något sådant?

Garn! Och en flytt.

Jag ska flytta! Det gick väldigt snabbt från planeringsstadiet till konttraktsskrivande i nästa vecka. Det känns bra, det känns helt rätt. En tyngd lyft från mina axlar. En stressfaktor mindre.

Packade lite igårkväll och idag insåg jag ju självklart att jag ville spinna! Nu! Idag! För första gången på flera månader! Precis när jag packat ner sländan! Den där härliga känslan av att dra ut en tråd ur ett stort trassel. Eller kanske blanda lite bambusilke och handkardad ull från pappas får?

Men jag hoppar över det. Sländan får ligga kvar i kartongen. Jag kryper upp i soffan med Neil Gaimans "Fragile Things" (för att väga upp den sockersöta artonhundratalsromantiken), tända ljus, en kopp the... Och "chill"-låtlistan på spotify. (Tindrots "the och rökelse"-lista är alldeles för sorgsen!)

Idag hade jag planer, men mitt sköra psyke satte stopp för dem. Det är okej, jag har garn så jag överlever kvällen, men ingen frukost imorrn... Men det fixar sig säkert det med. Önskar bara att jag hade tagit den där promenaden. Har vart hemma, ensam, hela dagen. Det har varit vackert väder, men jag var hos Tindra igår och den här "jag-kan-bara-göra-grejer-varannan-dag"-funktionen verkar inte gå att stänga av.

Har i alla fall gullat en massa med katterna, som underbart nog pälsar av sig mindre än vanligt, så man kan klappa dem utan att se ut som en katt själv efteråt. Det kommer bli skönt att bo utan dem men jag kommer sakna dem också. De är söta.

Flytten känns som en välsignelse men när jag tänker på allt praktiskt runt den så får jag lite ont i magen.

Imorrn är det höstmarknad på skansen och det är en personlig favorit. Ska dit med mamma och Dina, och kanske får jag med mig ungarna om jag har tur.

Och min söta syster kanske kommer och hälsar på om ett par veckor!

Vilket virrigt blogginlägg. Oh well.

Sträckläst!

Kanske ser ut som en pigroman men döm inte boken efter dess omslag! Den är så jävla bra! Trovärdiga karaktärer och ett rikt språk!

Och otroligt romantisk... Hihi. "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt.

http://simonaahrnstedt.se/overenskommelser/

Kaos

Ligger i sängen och försöker sova men mitt huvud är fyllt av tankar. Det är som om tio olika melodier spelar på samma gång, inga färdigt formade tankar, bara blind panik.

Jag skulle vilja ringa någon och jag vet att jag får men jag vet inte vad jag skulle säga, eller vad de skulle kunna säga för att hjälpa mig. Jag känner mig ensam och mitt rum är kallt och tusen röster skriker i mitt huvud.

Jag tänker på honom, på allt han lovade, på all ilska och all sorg över att ingenting han sa var sant. På att jag skulle vilja skrika och slå honom, skrika att jag hatar honom, gråta, få honom att förstå hur mycket han sårade mig.

Men jag vill inte se honom och jag orkar inte bry mig.

Jag känner mig ensam och vill bli älskad men jag vet att det är helt hopplöst att ens drömma om för vem skulle kunna älska mig?

Jag vet att det inte är så, jag vet att man kan älska människor trots lite övervikt och depressioner men jag har svårt att tro det om mig själv.

Jag vill känna att jag har en framtid men jag vet inte vad den skulle innehålla.

Jag vill hitta en lägenhet till mig och T men jag vet inte hur.

Jag vill skicka ett sms till den där killen men jag vet inte vad jag skulle skriva.

Jag är rädd för alla drömmar jag drömmer, de gör mig stressad.

Jag är orolig att inte somna i tid eftersom jag ska upp rätt tidigt imorrn och det ger mig hjärtklappning.

Jag saknar mina vänner som är långt bort.

Jag är arg och bitter men vill inte vara det.

Jag vill vara normal igen, den glada människan jag brukade vara, men jag vet inte hur.

Jag vill ha närhet... Men det finns ingen i mitt liv, och jag har så svårt att tänka mig att det någonsin skulle kunna finnas någon.

Ett skrik inom mig, en känsla av att jag är trasig, för alltid. Hopplöshet och ångest.

Den här nya medicinen är inte alls rolig.

Blommor

Igår lärde Emelie mig att virka blommor.

Idag har jag träffat min läkare. Han sjukskrev mig på heltid.

En platta

En wellpapp-bit, en bit tyg från panduro, en limpistol.

Inatt drömde jag mardrömmar. Död och förruttnelse och maskar överallt. Gatorna var fulla av maskar, husen av ruttet trä, allt föll samman. Eld och våld och blod och död var överallt. Överallt ljud från människor som skrek, slog ihjäl varandra.

En ask

Idag målade jag klart en ask som jag köpte för hundra år sen. Jag köpte den till mors dag tror jag. Den är från panduro, målad med akrylfärg och lackad med blank lack.

Mamma blev glad.

Annars har jag haft en massa ångest.

men jobbarå

Sitter med jobbdatorn i knät och försöker fokusera. Men det går inte. Jag öppnar mappen, öppnar dokumenten, excelarken, men sedan helt plötsligt så sitter jag och glor på en handarbetsblogg.

Och så hatet, självföraktet, stressen som lägger sig över bröstkorgen. Och så känslan av att vara helt handlingsförlamad. Och så paniken över att vara handlingsförlamad. Känslan av att inte ha någon kontroll alls.

Jag vill inte! Jag vill inte mer! Jag vill inte ha det här! För ett år sedan var mitt liv mindre kul än vad det är nu men jag gick upp och gick till jobbet varje dag, och jag gjorde ett BRA JOBB! Men nu är apatin där hela tiden, det känns som om tiden är vatten som jag försöker hålla fast i knutna händer. Mina tankar är inte mina. Jag vill inte vara med.

Nya böcker

Har precis fått hem "supertanten" av Elin Ek (Grynet!) och en bok om broderi! Underbart. Idag är en hemma-dag. Jobbar hemifrån och borde diska och så. Men har inte riktigt orkat sätta igång med något alls.

Imorgon ska jag ringa min läkare. Medicinen gör inte så att jag mår bättre alls. Håller på att tappa all kontroll igen. Är bara så trött. På allt. Undrar varför jag aldrig blir kallad till en psykolog? Har gått på antidepp i 2 månader... Avskyr det verkligen.

Ikväll ska vi i alla fall äta levergryta med mammas hemkokta lingonsylt. Nu ska jag dra på mig mina handstickade raggsockar och sätta igång med en rapport...

Skiva/junta

Jag har varit på kräftskiva. Det var jättemysigt bortsett från en tjej som skrek hela tiden. Nu väntar jag på tåget hem, förundrad över hur dåliga förbindelserna till Solna är trots att det ju faktiskt är rätt nära stan. Grymt om man har bil, inte farligt dyrt där.

Kramades en massa med en kompis. Det var fint. Jag mår bra av kramar. Kanske hade han gärna gjort mer än kramats, jag vet inte. Jag var i alla fall helt nöjd.

Imorgon ska jag på matmarknad med mamma och sen barnvakta lite. Hoppas det inte blir för ansträngande, hade en lång dag idag. Kanske skulle hoppa matmarknaden, spenderade alla mina pengar idag. Köpte en massa garn, ull, en ny virknål, ett nytt nåltovningsunderlag, en massa saker.

En liten söt tjej på perrongen bjöd mig på lite pommes frites och nu har tåget kommit och det är helt överfullt. Jag sparar resten av mina batterier till min talbok.

Trött och tom

Så jag kom iväg till jobbet men fick inte mycket gjort. Har inte hämtat linser eller handlat grejer eller nånting heller. Känner mig fortfarande... Trasig. Trött in i själen. Ont.

Sitter hemma hos T och barnen och tittar på My Little Pony och broderar, borde vara hur nöjd som helst, men jag har ett tryck över bröstet och en känsla av panik.

Fick ett rätt kul sms också. Men jag är ändå inte glad. Jag vill vara glad...

Självförakt

Alltid detta självförakt. Är i alla fall på väg nu. För vad, en timmes jobb? Jag måste. Antar jag.

So easy we forget...

Idag glömde jag tiden. Glömde att åka till jobbet. Hade jag bott nära hade det kanske vart okej, men nu har jag en timme dit. Halv två är klockan. Halv två. Halv tre är jag där, tidigast... Halv fem slutar jag. Är det ens lönt?

Men jag har vart borta både måndag och tisdag.

Men jag måste hämta ut mina linser och jag måste in till stan efter jobbet.

Men. Men.

Vad i helvete ska jag göra... Stressen ger mig nya ångestattacker. Jag blir sittande apatisk och tiden bara går och går och går...

Jag får ge det ett försök antar jag.

Pepp

Fan vad kul det ska bli att åka tunnelbana i en timme innan jag kommer hem. Skitkul. Håller redan på att somna. Tur att jag har storm of swords som talbok...

Sensommar

Jag älskar sensommaren. Det är den absolut bästa tiden på året. Detta är ett rönnbärshjärta som jag har hängt i pappas köksfönster.

Delish

Mmmmmm socker. Försöker låta bli men kan helt enkelt inte stå emot. Glass och bakelser är svårt, godis oftast lättare, men marmelad... Omöjligt.

Wienerbröd

Ibland måste man blogga utan ångest. Nu ska jag snart sova, klockan är tio i två. Men först vill jag berätta om ett wienerbröd. Det låg på konditori Drott i Enköping och väntade på mig. Det innehöll ingen vaniljkräm utan bara en generös portion hallonsylt. Det var ett färskt wienerbröd, inte torrt, inte för flottigt. Det var helt perfekt. Det var otroligt gott. Ett wienerbröd värdig en konung.

Det var det godaste wienerbröd jag någonsin ätit.

Att vara många saker

Min kompis treåriga dotter: mamma, jag vill också ha en liten bebis!
Min kompis: jaha, ja då blir ju jag mormor!
Dottern: *börjar gråta* nej! Då är ju inte du min mamma längre! Du måste alltid vara min mamma!

Detta fortsatte vara ett hett ämne ett par dagar. Till slut hade E förklarat för sin dotter att hon aldrig någonsin skulle sluta vara hennes mamma, även om hon var mormor också.

Ensam

Trodde inte att det skulle vara såhär. Har nästan inte varit ensam alls senaste veckorna och för det är jag mycket tacksam. Men nu är jag det, och ångesten och maktlösheten gör mig apatisk, handlingsförlamad. Äter godis och dricker kaffe tills jag mår illa och börjar om igen så fort illamåendet lagt sig. Trött i hela kroppen, trött i själen, orkar inte resa mig, klä mig, åka hem. Sitter i min kompis soffa medans han är ute. Han har varit borta sedan fem, det är fyra timmar och en kvart. Sedan dess har jag läst webcomics, stickat och druckit kaffe. Och inte så mycket mer. Vill gå, vill ta tunnelbanan hem till Vällingby och träffa min mamma innan hon åker iväg på semester. Men jag orkar inte. Jag tittar på klockan och tänker att jag borde fixa iordning grejer, packa ihop mina saker, tvätta mig, gå. Men sen tittar jag på klockan igen ett par minuter senare och det har gått ytterligare en timme. Och nu är det kväll. Luften är sval och det är snart mörkt, mörkret stänger in mig, binder mig, kväver mig. Jag blir stressad, hjärtat slår hårdare. Himlens vackra lavendel är som ett straff.

Jag är värdelös. Jag fylls av självförakt. Jag hatar mig själv. Jag försöker se saker tydligt, försöker vara objektiv och logisk, men det enda som jag kan hitta inom mig är mörker och stress och förakt och hat och smärta. Jag borde ha åkt. Jag borde ha bokat en tid hos en optiker. Jag borde ha åkt till stan. Jag borde ha fixat grejer. Jag borde ha... Nu är allt stängt, för sent, snart mörkt. Vill inte gå ut i mörkret. Vill inte vara ensam bland alla berusade fredagsmänniskor, vill inte åka tunnelbana på kvällen, vill inte vara med...

Glömde jag att ta min medicin igår? Är det därför? Eller är det placeboeffekt? Är jag så rädd att få ångest så att jag får ångest?

Jag vet inte. Munnen smakar surt av allt socker, huvudet känns tungt och jag har ont i ögonen, nacken, hela kroppen, hela själen. Vill inte vara med. Vill inte vara jag. Förtjänar inte det här, jag mår illa, jag hatar mig själv för att jag får mig själv att må sämre, min viljestyrka är borta, mina pengar är slut, jag vill bara gråta men orkar inte.

För sent för att åka hem. Hungrig, vill inte träffa nån, vill inte vara ensam, mår illa. Skit.

Lalalalaaaangst

Så, nu tar jag ångestdämpande medicin sedan ett par tre veckor. Det kunde bli värre i början sa min läkare. Men första veckan blev det ... inte bättre, men mindre jobbigt. Mer apatiskt kanske. Lättare att koppla bort. Sedan har det blivit värre. Och nu vetefan varför jag tar de där pillrena. Har extrem ångest, nästan hela tiden. Men det kanske blir bättre. Snart kanske allt vänder. Haha.

Jag har ju mått bra innan. Att jag aldrig skulle göra det igen känns ju inte helt troligt.

Anytime now. Please?

tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.

Aaaaaaaaaa

Varför måste jag vara så jävla fucked up? Varför just jag? Varför måste jag förlora all kontroll så totalt? Varför kan jag inte bara ta mig samman? Varför måste jag sitta och stirra, oförmögen att röra mig, utan att kunna ta mig tillbaka till verkligheten, varje gång jag ska nånstans?

Varför i helvete försover jag mig till och med när jag jobbar halvtid och inte behöver vara på jobbet förrän tolv???

Jag hatar mig själv.

Bort

Vill inte mer. Vill fly, vill falla, vill inte vara med. Vill inte vara med i mitt liv mer. Vill inte mer nu. Orkar inte. Orkar inte andas riktigt, orkar inte gå upp, orkar inte äta frukost, orkar inte gå till tunnelbanan, varje steg känns som ett straff. Orkar inte åka tunnelbana, gå till jobbet, le mot människor, läsa mail, göra saker. Orkar inte försöka intala mig att det är något jag gillar att göra. Orkar inte åka hem efteråt. Orkar inte vara med folk orkar inte vara ledsen orkar inte ha ont i magen hela tiden orkar inte vara ensam. Orkar inte hålla löften, orkar inte göra saker jag tycker är roliga, orkar inte träffa människor jag tycker om.

Har ett par saker jag orkar. Ett par ställen där jag inte känner att det finns några krav. Ett par ställen där inte ångesten lägger sig som ett tjockt strävt rep runt min hals. Spenderar för mycket tid där, får ångest ändå.

Vill bort. Bort från allt. Bort från mig själv.

Bättre

Det blir inte bättre. Varför blir det inte bättre? Varför mår jag sämre och sämre? Det skulle ju bli bättre? Alla lovade att det skulle bli bättre?

Vafaaan

Jag trodde att jag börjat komma över dig! Jag började äntligen, efter flera månader, hitta lite fotfäste!

Men så kommer allt tillbaka igen, hugger i magen, med full styrka, och jag bara gråter. Hela tiden. Igen.

Jag trodde jag blivit starkare, hittat tillbaka till mig själv, men jag vet inte om det finns något kvar att hitta. Jag kanske är för trasig. Jag kanske aldrig blir bra igen. Det kanske gick för långt, blev för mycket. Jag blev för trasig.

Jag litade på dig. Jag trodde på allt du sa. Jag lät dig krossa mig, mitt hjärta, mitt självförtroende, min självkänsla, mitt värde. Du gjorde mig till ett värdelöst, ensamt, tomt skal.

Jag vill aldrig mera älska någon. Jag hatar mig själv för hur jag lät dig behandla mig, jag hatar mig själv för att jag älskade dig så mycket så att jag förlorade allt. Jag gav dig allt, hela mig, allt jag hade. Jag fick ingenting tillbaka och jag har ingenting kvar.

Och jag saknar dig fortfarande. Det skär sönder de sista skärvorna av mitt hjärta när jag drömmer om dig, när du tränger dig in i mina tankar, in i mitt medvetande. Du ägde mig och du föraktade mig.

Jag tror inte att jag kommer bli hel igen.

Mhm

Det känns rätt bra någon dag, jag är på dåligt humör och nära att börja gråta några gånger men det har gått en månad och jag tänker inte på bara dig hela tiden. Några timmar känner jag mig nästan som en vanlig människa. (Finns såna?)

Men helt från ingenstans

Som ett slag i ansiktet

Aldrig lämna mig

Jag lovar



Och så gör det så helvetes jävla ont för jag har lovat att aldrig lämna dig och jag gjorde det ändå

Det är sent och jag borde sova. Jag saknar dig men det gjorde jag länge, länge innan jag gjorde slut. Det var så länge sedan jag förlorade dig så att jag knappt minns hur det kändes att vara älskad av dig. Jag minns bara att det var det absolut bästa jag någonsin upplevt.

Och att jag lovade att aldrig lämna dig. Jag kände ditt hjärta slå och dina trygga armar runt mig och du älskade mig och sa "aldrig lämna mig" och jag lovade.

Och nu tittar du inte på mig. Men det slutade du med för länge sen. Du slutade hålla om mig, du slutade sitta nära mig i soffan, du slutade kyssa mig, du slutade prata med mig, du slutade lyssna på mig, du slutade lita på mig. Ändå tycker du att jag har svikit dig. Vad är ett förhållande? Om det inte innehåller någonting av det som gör det till ett förhållande? Jag bröt mitt löfte. Men du bröt ditt också. Alla dina löften, som om de var torra grässtrån.

Ändå är du den enda jag vill ha. Ändå tänker jag på dig det sista jag gör innan jag somnar, det första när jag vaknar.




Jag har hört att det kommer kännas bättre. Jag tänker tro på det.

ironiskt

Komiskt, folk gillar inte när man stickar på möten. Men har jag inget att göra med händerna så driver mina tankar iväg... De borde uppskatta att jag stickar, och därmed är mer uppmärksam.

:)

det kommer bli bättre

Mina vänner är det bästa som finns. Jag tror jag har hittat jordens underbaraste människor och blivit vän med dem för så underbara som mina vänner är kan inte resten av jordens befolkning vara. Om den var det så skulle världen ha varit en vackrare plats.

"Det blir bättre" säger de till mig och jag är så jävla rädd att de har fel. Men de säger det om och om igen, när jag ringer och gråter sent på kvällen eller när vi pratar på msn eller när vi ses och fikar eller när de kör från Lund till Ängelholm för att äta lunch. "Det kommer kännas bättre."

Jag hoppas att de har rätt. Jag hoppas att jag ger dem lika mycket som de ger mig, den oändliga, oväntade tryggheten i deras omtankar. De säger ingenting för att få mig att sluta prata. De lyssnar och finns där hela tiden. Alltid nära, var de än är.

Jag älskar er! Tack för att ni tar emot mig när jag faller, sträcker ut en hand när jag är vilse i mörkret. Jag litar på er. Säger ni att det kommer bli bättre så tror jag på er.

du

jag saknar dig så jävla mycket.

kan inte sluta gråta

Eller ja. I lördags grät jag bara på förmiddagen tror jag.

krokben

Man faller, reser sig sakta, faller igen. Det är mörkt och det finns ingen karta, inget att kartlägga, ingen väg att hitta, iget att rätta sig efter. Inget rätt eller fel. Nothing makes sense. Det gör så jävla ont. Jag saknar något jag inte ens hade från början. Allt är annorlunda men inget har egentligen förändrats. Livet fortsätter som om inget hänt, som om ingenting spelade någon roll. Som om inga löften brutits, inga lögner fanns, inga drömmar krossats. Som om mina drömmar aldrig funnits. Som om allting inom mig alltid varit trasigt.

I bilen

Har vart i en annan stad på kundmöte hela dagen. Och sockerfri i en vecka. Eller godisfri i alla fall. Och kakfri. Good stuff. Viktångesten är borta (trots oförändrad vikt hihi). Tredagarsbakfyllan är över.

Nu väntar en timmes pendlande från söder om söder och hem till västerort. Hoppas mitt nya bankkort har dykt upp... Så jag kan köpa nya hörlurar... (ja det var mycket som dracks bort i helgen.)

Och jag är nervös och spänd men inte så ledsen längre. Skulle väl krasha på alla plan för att kunna resa mig och känna att det är dags för lite förändring. Time to mend. Time for a new life. Ett eget liv för min egen skull.

Det gör ju ont såklart men nu känns det som om jag kan stå upp och andas och så.

Sjuk

Jag är tekniskt sett frisk men jag mår illa och har ont i magen, ögonen svider och jag är irriterad och nedstämd.

Efterverkningar efter helgen? En smygande förkylning? Eller bara den tunga, svarta ångesten som ligger som en blöt, kall filt över mitt medvetande? Jag vet inte.

Min verklighet är helt fel. Jag kämpar mot blint raseri och skrikande smärta. Jag vill inte känna såhär och vet knappt ens varför. Jag pendlar mellan apati och panik.

Kanske borde ta ledigt ett par dagar, men ett par dagar till? Jag orkar inte. Jag orkar inte ligga kvar i sängen, jag orkar inte gå upp, jag orkar inte åka till jobbet, jag orkar inte åka hem igen.

Jag låser in mig på toaletten och gråter igen.

YES

Jag gjorde det. Jag vaknade 05:55. (Vad hände med det första larmet? 05:30? Jag vet inte.) nu är klockan 08:27 och jag är på tunnelbanan mot Ropsten, och är sålunda ganska sen även idag, men jag är så jävla nöjd ändå.

Och inget socker igår! Känns bra!

Natten

Knit the pain away.

Ska upp tidigt, om fyra timmar ungefär. Måste vara så trött så att jag somnar så fort jag lägger mig ner innan jag faktiskt kan gå och lägga mig. Annars kommer jag bara att tänka.

ettor och nollor

01001010 01100001 01100111 00100000 01101000 01100001 01110010 00100000 01100001 01101100 01100100 01110010 01101001 01100111 00100000 11000011 10100100 01101100 01110011 01101011 01100001 01110100 00100000 01101110 11000011 10100101 01100111 01101111 01101110 00100000 01110011 11000011 10100101 00100000 01101101 01111001 01100011 01101011 01100101 01110100 00100000 01110011 01101111 01101101 00100000 01101010 01100001 01100111 00100000 11000011 10100100 01101100 01110011 01101011 01100001 01110010 00100000 01101000 01101111 01101110 01101111 01101101 00101110 00100000 01001000 01100001 01101110 00100000 01100010 01100101 01110100 01111001 01100100 01100101 01110010 00100000 01100001 01101100 01101100 01110100 00100000 01100110 11000011 10110110 01110010 00100000 01101101 01101001 01100111 00100000 01101111 01100011 01101000 00100000 01101010 01100001 01100111 00100000 01110011 01101011 01110101 01101100 01101100 01100101 00100000 01100111 11000011 10110110 01110010 01100001 00100000 01100001 01101100 01101100 01110100 00100000 01100110 11000011 10110110 01110010 00100000 01101000 01101111 01101110 01101111 01101101 00101110 00100000 01001010 01100001 01100111 00100000 01110110 01101001 01101100 01101100 00100000 01101001 01101110 01100111 01100101 01110100 00100000 01101000 01100101 01101100 01101100 01110010 01100101 00100000 11000011 10100100 01101110 00100000 01100001 01110100 01110100 00100000 01110110 01100001 01110010 01100001 00100000 01101110 11000011 10100100 01110010 01100001 00100000 01101000 01101111 01101110 01101111 01101101 00101100 00100000 01101000 11000011 10100101 01101100 01101100 01100001 00100000 01101111 01101101 00100000 01101000 01101111 01101110 01101111 01101101 00101100 00100000 01101011 11000011 10100100 01101110 01101110 01100001 00100000 01101000 01100001 01101110 01110011 00100000 01101000 01101010 11000011 10100100 01110010 01110100 01100001 00100000 01110011 01101100 11000011 10100101 00100000 01101110 11000011 10100100 01110010 01100001 00100000 01101101 01101001 01110100 01110100 00100000 01100101 01100111 01100101 01110100 00101110

tröttis

Såhär känner jag idag...
Som att det skulle vara det mysigaste ever att lägga sig och sova precis var som helst. Mmmmm... Sov i åtta timmar men är fortfarande trött. Fast på ett lite mysigt sätt liksom.

I övrigt kollade jag på lite blogstats igår och blev nästan sugen på att börja skriva på engelska igen, har haft massor av läsare i USA, och Brasilien, lustigt nog. Några åsikter?

Åter till arbetet!

yaaaarrrrrn

Kollar på Angel och nystar spetsgarn. 1700 meter spetsgarn. Kommer kunna sticka en million sjalar.

Har ätit chilli-vitlöks-köttfärspaj med färska körsbärstomater. Supergott! Min diet funkar bra hittils, har inte gått ner i vikt men har mer energi, och har krympt min magsäck.

Har satt upp en Etsybutik, så snart jag har bra bilder på mina alster så kommer det komma upp en sväng grejer till salu!

Har även lyckats åstadkomma en rätt ordentlig köksstädning. Vet inte vart jag har fått den här energin ifrån, är väldigt trött egentligen... Men jag har i alla fall dammsugit, skurat, skrubbat, fejat, ordnat och fixat.

Fridens!

round is shape

Men jag vill ändå gå ner i vikt. Allt jag provar går åt helvete men nu känner jag mig pepp! Ny diet. (Jag avskyr ordet diet. Men.)

• inget (eller väldigt lite) fett
• mycket fiber
  
• mycket grönsaker
• inga (eller väldigt lite) snabba kolhydrater
• många små mål istället för få och stora

Nu tänkte jag alltså försöka bli smal. Krympa magsäcken med viljekraft. Det är svårt. Jag gillar att vara riktigt mätt. Men det ska räcka med bara inte hungrig. Jag vill bli av med de här dryga tio kilona NUUU... Men att räkna kalorier var inte alls min grej. Jag var hungrig jämt! Nu ska jag väl sikta på att varken bli riktigt hungrig eller riktigt mätt.

Skarpnäck 3 min

Det är lustigt att man kan stå på en perrong på fridhemsplan och blogga. En god vän sa till mig för ett tag sen "actions speak louder than blogs" och det är ju sant, men å andra sidan är det helt okej att blogga också. Jag gillar att uttrycka mig. På senaste tiden har jag dock inte orkat sitta mer vid datorn än absolut nödvändigt, och hamnar jag där ändå så sitter jag bara och surfar på etsy. Min älskade sambo köpte (eller betalade iaf) ett otroligt fint garn till mig därifrån! Helt rätt. Supernyfiken på hur det ser ut och känns i verkligheten, det är ljust blå/rosa ull, kanske för ljust för raggsockar... Vi får se.

Jag har en massa projekt på g just nu, fotar och tänker att jag ska blogga det men det har gått sådär med det.

Detta är i alla fall mitt favoritprojekt just nu, en trekantssjal. Har precis lärt mig! Och den har ett hålmönster, något jag också precis lärt mig göra.

---EDIT--- har ju glömt credden! BLOGGEN som innehöll superbra instruktioner till trekantssjalar med hålmönster! Tack!

I julas lärde sambons mamma mig sticka raggsockar, så det har blivit en hel del såna sen dess också. Och så har jag tagit upp silver igen! Väldigt nyfiken på silverlera. Kan komma på en massa kul jag hade kunnat göra!

Än så länge har det blivit en jättetunn kedja! Kungslänk som det kallas. Väldigt nöjd, snart dags att gå ner till Konrad Wahlström och köpa mer tråd.

I icke hantverksrelaterade nyheter har jag slutat ha blått hår, vilket jag haft i ett år och älskat högt. Men mitt hår blev för slitet av att ständigt blekas, och det blev konstiga nyansskillnader och färgen blektes ur jättesnabbt och så vidare... tråkigt i alla fall, men jag trivdes som blond också. Men av samma skäl som ovan så kunde jag inte fortsätta med det heller, så jag tänkte att rött var en bra ide. Det var det inte. Först blev det en hemsk mörk färg som påminnde om sjuttiotalssoffor, så jag försökte desperat att bleka det igen, men inte så hårt. Det resulterade i att färgen blev lite mattare, gråare på vissa ställen, men var helt intakt i hårbotten. Med andra ord: fult. Jag försökte färga det rött igen, med en annan sorts hårfärg, och det blev lite bättre, men inte helt bra. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Färga ännu mer, färga med henna, färga det mörkt, klippa av det, bleka det igen mot bättre vetande... Kan inte tro att jag till slut faktiskt har gjort det jag inte trodde var möjligt - jag har förstört mitt hår! Mitt superhår som tål allt!

Jag ska bespara er, kära läsare, mer tjat om mitt hår. Nu ska jag sticka litegrann innan Lidingöbanan kommer.

Fridens liljor

ojoj

Har så himla mycket att skriva om och så lite tid över! Lediga stunder går oftast till strumpstickning...