fyra timmar

Min första arbetsdag har förflutit utan drama. Har markerat ca 1000 mail och klickat på "markera som läst" och flyttat till mappen "gammalt". Jag har ätit smörgås till lunch. Jag har berättat sagan om stickan typ tio gånger.

Nu har jag tagit zink, citodon och antibiotika och citodonet börjar göra mig lite snurrig så nu går jag nog snart hem.

Insikt

Det är slut. Jag behöver aldrig mer somna ensam bredvid den lilla kalla klump av hat och avsky och ilska som var mitt ex. Jag behöver aldrig mer försvara mig, ursäkta mig för honom. Jag behöver aldrig mer böja mig för hans vilja.

Det skulle såklart kännas bra att inte jobba med honom, men jag behöver aldrig mer gå och lägga mig i hans säng, känna den där iskalla järnbiten i magen, hålet genom bröstkorgen när han åter avvisat mig.

Jag ligger i mitt eget rum. Mitt rum, som är mysigt och fullt av mina saker. Med ett stort bord som jag kan använda till vad jag vill. Jag får göra vad jag vill. Jag är fri.

Svindlande. Han kommer aldrig mer att ligga i samma säng som jag, med en mur av täcke mellan oss, sova fullt påklädd av rädsla att han ska råka komma åt mig i sömnen. Han kommer aldrig ligga hopkrupen längst ut på andra sidan av sängen, knuffa bort mig om jag kommer för nära.

Den kokande iskalla ångesten inom mig finns kvar. Men han är borta ur mitt liv. Jag sover i min egen säng, ifred. Hans hat kan inte nå mig längre.

tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.

om jag visste

Om jag visste hur du känner, vad som händer, om du talade om vad du ville, om det fanns någonting jag kunde göra.

Så skulle jag det.

Alla jag bryr mig om verkar må dåligt just nu. Det är hemskt. Jag vill göra något, jag hatar att inte kunna hjälpa till.

Älskade människor: finns det något jag kan göra så kommer jag göra det.

Mina vänner, min familj, karln och hans barn, de är det som betyder mest för mig i hela världen och utan dem har jag inget.

God help me

Man kan lära sig något av alla situationer som uppstår. Man kan lära sig något av alla människor man träffar. Jag lärde mig en av de viktigaste sakerna jag någonsin lärt mig av en människa som jag träffat tre gånger. Vi kom inte varandra nära, vi hade inget intressant utbyte av åsikter, vi har bara träffats sporadiskt. Men den människan sa något eller frågade något som gjorde en sanning uppenbar för mig som jag aldrig sett förut och sedan dess har mitt liv förändrats. Verkligen!

Förändringen började nog natten mellan den trettonde och den fjortonde augusti. För er som inte orkar leta er bakåt i min blogg för att hitta nämnda datum: "olyckan" som jag så dramatiskt refererar till den som. Jag ramlade med cykeln. Men det var en olycka och jag var invalid i ungefär en månad efteråt. Efter det så började i alla fall saker förändras. Jag blev sjukskriven och det var FFF och jag träffade nya människor och mitt liv kändes lite mer meningsfullt. En mycket loj sommar gick mot sitt slut.

Jag kan fortfarande känna hur sjukt ont det gjorde att ta av slingan som höll tillbaka axlarna. Jag trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle läka. Jag undrar fortfarande för nu har det gått ett bra tag och jag har fortfarande jätteont i nyckelbenet till och från och mitt ansikte gör också ont.

I alla fall; tillbaka till ämnet. Jag har lärt mig mina viktigaste läxor av människor. Jag har lärt mig att inte ge någon annan för mycket makt över mig. Jag har lärt mig att trivas väldigt bra i ensamhet. Nästan bättre än i sällskap. I alla fall just nu.

Jag har lärt mig att sluta vara rädd.

Jag har lärt mig att smärta är vad vi vill att det ska vara. Att gränsen mellan känsel och smärta är där man själv sätter den. Att jag inte behöver frysa bara för att det är kallt, att jag inte behöver ha ont inuti mig bara för att jag saknar någon.

Alla motgångar är välsignelser. Alla svåra perioder, allt hemskt som händer. Det är välsignelser och jag är tacksam för dem.




Lyssnar på: lyssnar inte. Har på mig hörlurarna och spelar musik i dem för att slippa höra.
Läser: Tillbaka till Den Vidunderliga Kärlekens Historia. Passionen var oerhört bra. Läste ut den igår.
Annat: Idag ska jag bli intervjuad över telefon av ett företag på Irland och ikväll ska jag se 1408 med Ks.

förlust

Jag har aldrig förlorat någon. Eller jag har förlorat min farfarsmor, men det var ju inte helt oväntat. Min farfarsfar dog när jag var väldigt liten, så honom kommer jag inte alls ihåg, och min farmorsmor minns jag men bara vagt. Min mormorsmor lever fortfarande, men vi har väldigt dålig kontakt med den sidan av släkten och jag har ingen koll på morfars föräldrar. Jag vet i alla fall att han är jättegammal, så jag antar att hans päron strök med för länge sen. Så, många jag känner har förlorat de flesta av sina far- och morföräldrar, jag har alla intakt. Till och med Mormor Sonja, min mormorsmor, som sagt. Hon är runt hundra. Jag tycker väldigt mycket om henne. Hon är liten och söt och rar, och när jag var liten gjorde hon de absolut bästa pannkakorna i universum, och det var aldrig jobbigt att hålla hennes garn när hon nystade upp det.
Astrid, min farfarsmor, var också en favorit. Hon är den enda människa som jag har haft en personlig relation med som dött. Jag var tolv och hon hade varit senil i omkring ett år. Det var väntat men ändå jättejobbigt. Jag älskade henne oändligt.

Jag vet några, bekanta som tagit livet av sig, nära vänners släktingar som jag i vissa fall träffat, en hel del nära vänner som förlorat sina föräldrar.

Det jag vill komma till är att det räcker med att jag tänker en sekund på att förlora någon, någon av mina vänner, ett syskon, en förälder, vem som helst av alla de jag bryr mig om, för att jag ska bli helt gråtfärdig. Bara av en snabb tanke. Att faktiskt förlora någon på riktigt måste vara det absolut vidrigaste som finns i hela världen.

Om det faktiskt var så att det var ödesbästämt att någon skulle skada sig den natten är jag så jävla glad att det var jag. Jag hade hatat att se någon jag bryr mig om skadad. Nu har jag i och för sig jävligt ont, och det kryper närmare och närmare mitt mentala välmående, för jag är dålig på att må fysiskt dåligt utan att låta det gå ut över psyket. Ikväll firar jag två veckor som invalid, och det har blivit mycket bättre men det är fortfarande så in i helvete jävla jobbigt! Det gör ont! Jag är så trött på det! Och jag vill ta så lite smärtstillande som möjligt, för jag blir lite lätt apatisk av dem. Mitt centala nervsystem mår bäst när det är fullt funktionellt. Dessutom drömmer jag mardrömmar, vilket är jobbigt. I natt drömde jag om en man som var galen, och ibland fattade jag att han var det och ibland såg jag allt ur hans vinkel, och en kvinna som kanske eller kanske inte kunde förvandla sig till en fågel, och en labyrint och en skog som tog slut i ett litet litet rum med speglar och en låst dörr. Jag sprang, och jag var tvungen att hitta en man, en kvinna och två barn som jag skulle döda med en skitkass pinne. Och det fanns ett rum med papper. (Jag hatar papper. Jag har total byråkratofobi.)

Aja. På kontoret, toppstuss i huvet av tramadol, försöker översätta lite. Det går långsamt. Charles kanske kommer hit med lite mat till mig snart. Hoppas det.



Lyssnar på: Lamb på youtube. Riktigt bra. (http://youtube.com/watch?v=W-f8PDZvPYs)
Läser: The Pythons.
Spelar: för mycket.
Lycklig: över att Neil Gaiman kommer till FFF!!!