tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.