Sjukskriven igen

Hepp. Har varit ett par svåra veckor. Ska byta medicin igen. Är pank igen. Saknar mina pojkvänner.

Har ritat ganska mycket ett par dagar och börjar få tillbaka lite flyt. Är pank delvis för att jag har spenderat en hel del pengar på pennor.

Har börjat komma i ordning i mitt rum. Det känns bra. Men det är en bit kvar.

Idag har varit en lång dag men jag avslutade den med att chatta med likströmsvänner och äta fruktsallad och rita en massa så det känns helt ok nu.

Jag är ledsen och trött mycket men inte i den djupa svarta ångestgyttjan riktigt. I alla fall inte hela tiden. Sjukskrivningen känns som en lättnad. Min mamma och pappa hjälper mig med räkningar och telefonsamtal och sånt som ger mig ångestattacker och det känns som en ännu större lättnad.

Och jag har fått en hylla. Och jag har fina vänner. Och fina pennor. Depressionen är som ett bålgetingbo inuti mig men ibland kan man sätta sig i den mentala bersån och fika en stund utan att reta upp det. Det är skönt.

Nu ska jag sova.

I still feel like shit (and my sinuses are inflamed)

I'm sick and depressed and I hate my life. I'm tired all the time and everything sucks. I can't see anything in the future that makes it worth it to stay alive. My life is just fumbling in the darkness, lost in a labyrinth of shit.

I can't stand it anymore. I can't deal with one more day of this. I feel so extremely fed up with my life. I'm alone and trapped and there's no way out, no light at the end of the tunnel, no direction, no hope.

And on top of this every single breath I take is painful. I can't eat or drink without pain. And I hate myself for feeling sorry for myself.

Nothing works. Nothing is good. Everything is painful and horrible. I wish I could go to sleep and not dream about everything that has gone wrong in my life. Everything I try to not think about when I'm awake. I wish I could go to sleep and not wake up to another day of shit.

I try to be positive. But everything keeps fucking up.

"hemma"

Jag är tillbaka på skolan och det var så skönt att komma hem så att jag nästan kände mig gråtfärdig. Idag har jag hela dagen haft en känsla av lugn. En känsla av att ha insett lite grejer om mig själv. Att jag är en gnällig, passiv, tjurig, osjälvständig, självömkande person främst. Och att jag inte behöver vara det.

Det känns rätt bra. Jag ska nog sluta med det. Någon jag tycker massor om och vars åsikt betyder mycket för mig fick totalspel på mitt gnälliga humör och jag kände mig hemsk.

"Jag måste ändra på hur jag bemöter saker" tänkte jag. "Om inte för min egen skull så för hennes, eller i alla fall för att få ha kvar henne som vän, om det går." Ju mer jag funderade över vad i mitt beteende som inte var funktionellt för mig desto bättre kändes det. "Du måste försöka ändra fokus, aktivera dig och sluta vältra dig i det förflutna" sa hon. Jag har liksom börjat se mig som ett offer. Det är inte speciellt progressivt. Så jag tror jag slutar. Jag tror hon har en poäng.

Igår kväll tyckte jag fantastiskt synd om mig själv. Imorse började jag fundera. Och när kvällen kom hade jag funderat och funderat och funderat och det första jag gjorde när jag kom hem var att diska.

Det är lätt att hamna under en lavin av tunga känslor. Det är lätt att knuffas omkull. Det är jävligt bra att sitta fast i ett rep till nästa klättrare som säger åt en att man måste resa sig och fortsätta. För fan.

Jag skrev en lista med mål när jag väntade på tåget. Spara pengar, ha rutiner, rensa bland mina grejer, betala alla räkningar i tid, promenera dagligen.

Jag ska göra nya scheman. Börja ta min medicin samma tid varje dag. Äta mat. Dagligen! "Ja, du blir ju lite dum när du glömmer det", instämde en annan god vän. Jag kanske måste ha en mat-och-sov-klocka för att funka men då får jag väl ha det då. Jag ska fan bli en bättre människa. Jag ska inte hamna i samma situation som så många vänner jag förlorat för att de inte hade nån vilja eller ork att må bra och komma framåt. Jag ska inte dra ner människor omkring mig.

Sjukvårdad

Så, har efter en lång sjukskrivning gett upp allt hopp om att få tid hos en psykolog eller terapeut eller kurator eller ANYTHING eftersom jag hamnade i ett sorts moment 22 - min vårdcentral har ett sorts avtal med en psykologmottagning. Där arbetar två psykologer. Den ena har en familjemedlem till mig gått i terapi hos, så till henne kan jag inte gå. Den andra har jag vart hos en eller två gånger. Hon talade om för mig att jag mådde bra och inte behövde hennes hjälp, vilket ju var sjukt kul att höra, trots att det inte riktigt stämde. Det, och det faktum att hon berättade saker om andra patienter som hon inte alls hade rätt att berätta och därmed begick ett tjänstefel, ledde till att jag inte var så jättesugen på att gå dit igen. Jag blev alltså remitterad till alternativ två - en mottagning på något sjukhus, minns ej vilket. De hade inga tider, och min remiss gick vidare till karolinska, där jag efter ganska lång tid fick tid på ångestenheten. Där blev jag utredd. Det var dyrt som fan och inte till speciellt stor hjälp - läkaren som utredde mig var vänlig och gav mig lite tips - "du får inte ha skuldkänslor över att du mår dåligt" till exempel - men det var inte terapi, utan enbart en utredning. När den var klar fick jag diagnosen "ångest" (what?!? Trodde jag inte?!?) och rekommendationen att dubbla min dos antidepressiva. Hon skickade även en rekommendation till min läkare att remittera mig till samtalsterapi.

Alltså var jag tillbaka på ruta ett. Min läkare hade ingenstans att skicka mig, och i samma veva fick jag en ny läkare. Hon rekommenderade att jag sökte hjälp privat. Jag gav upp. Jag mådde redan bättre, men kände att en privat psykolog var ett alternativ om jag fortfarande hade ångestattacker i början av nästa år, då jag förhoppningsvis skulle ha råd.

Veckan efter ringer en kvinna och talar om att jag har en remiss till henne. Vilket dessutom - efter incidenten med stickan genom handen som ledde till att jag nådde upp till högkostnadsskyddet - är gratis.

Så dit är jag nu på väg.

Fattar fortfarande inte

Varför denna ovilja? Inte i huvudet men i kroppen. Hela jag säger nej. Jag själv vill men kroppen sitter stilla i soffan och är inte riktigt min att bestämma över. Jag måste tvinga mig själv att resa mig ur sängen. Jag måste tvinga mig själv att klä på mig. Att göra mig i ordning. Att göra kaffe, äta frukost, sminka mig. Jag vill, men ändå måste jag tvinga mig.

Mår liksom helt okej idag. Men det är som att jag är isolerad till mitt huvud. Som att jag mår dåligt utan att förstå det själv. Samma ångest och apati, men nu känner jag det inte.

Överanalyserar jag? Kanske. Jag vet inte. Jag mår bra. Det känns som att jag mår bra. Jag känner mig ofta glad. Jag har lust att göra saker, ser fram emot att börja jobba igen. Men så kommer dagar som denna, då jag har sovit tio timmar trots att jag hade tänkt gå upp och träna på förmiddagen. Och dessutom så sov jag tre timmar igår eftermiddag. Så 13 timmars sömn på ett dygn. Varför vaknar jag inte av mig själv?

Jag drömde mörka, obehagliga drömmar, om död och sex och maktspel. Stress, vatten, döda spädbarn. Minns inte handlingen riktigt, men känslan sitter kvar.

Drömde om E också, det var trevligare. Han log mot mig och skämtade om något.

Mitt huvud värker av för mycket sömn och jag är sen till mitt möte på försäkringskassan. Varför i helvete ska de ha sitt kontor i Täby?

Att arbeta

Jag börjar längta efter att orka arbeta. Jag tycker det är extremt skönt att kunna ta allt i min egen takt, men jag vill ju bli mig själv igen. Jag vill känna mig glad över att gå till jobbet och göra ett bra jobb. Som innan. Inte bara få panikångest av tanken på att vara där.

Idag har jag faktiskt inte direkt haft nån ångest alls. Och tanken på att gå till jobbet ger mig inte ångest.

Så jag tror det går åt rätt håll?

Imorgon dubblar jag dosen antidepp. Hoppas jag slipper crazy bieffekter, som mer depp. Eller panikångestattacker. Eller apati.

Ska träffa karln imorrn. Han är det bästa antideppet.

Och handla och förbereda inför maskeraden! Awesome!

Jomen.

Jag blev sjukskriven en månad till. Hittade den bortglömda skatteåterbäringen. Fick låna lite av en underbar vän. Fick betalt för kedjan jag sålde. Så... näsan ovanför vattenytan, ingen panik. Inte just nu.

Imorgon ska jag till ångestenheten igen. Det är emotionellt utmattande men i alla fall inte exceptionellt ångestframkallande.

Idag var en lång dag. Jag gick upp med Tindra och barnen vid sju, hällde i mig en skvätt kaffe och drog på mig ett par byxor och tog med Storebror till dagis och han krånglade bara liite lite grann. Hade ångest från det ögonblick jag öppnade ögonen och har mest känt att vad skönt det skulle vara att råka ut för nån sorts olycka. Men jag har tagit det lugnt. Legat i soffan och läst gudasagor. Fixat internet. Diskat, ätit ägg.

Sen hej hopp var klockan massor och jag hoppade i duschen och när jag kom ut var hon ännu mer och jag träffade en strömming och gav henne de där biobiljetterna som jag inte hann använda och vi hämtade barn och lagade mat och Storebror dammsög hela köket och packade upp all maten och jag diskade och Tindra tvättade och jag började med maten och allt på samma gång och sedan kom de där gästerna. Jag pep nog till när det plingade på dörren och varken vågade eller hann slita mig från maten förrän Tindra hade släppt in dem och lite hälsande blivit avklarat. Då stack jag ut huvudet ur köket och fick en varm kram av den där karln. Och en påse med två vinflaskor i.

Min karl höll jag på att skriva. Jag vill det! Jag vill skriva min karl. Jag vill att han ska vara min.

Resten av kvällen var som väntat högljudd och kaotisk och varm och underbar. Fyra glada barn och tre glada vuxna samlade i vårt kök på två pallar och två balkongstolar och en hel stor plåt supergod lasagne gick åt.

Vinet var såklart helt otroligt gott. Lillasyster blev lika kär i karln som jag är. Karlns lilla söta ordentliga dotter blev lite kär i Thor tror jag. Och beundrade mina svartmålade naglar.

Jag kramades med karln i soffan och Tindra läste Sagan om KarlKnut för femhundraelfte gången och karlns ungar gillade den lika mycket som Tindras gör.

Jag älskar min soffa. Speciellt när den är full av underbara ungar och en bästa vän och en stor stark man som håller om en så att ens ångest bara dunstar bort. Vet inte hur han gör. Men det funkar.

När jag var ung var jag nervös över att träffa potentiella pojk/flickvänners föräldrar. Idag var jag mer än lovligt nervös över att träffa en potentiell... inte pojkvän, jag gillar inte riktigt det ordet på en vuxen man. Men hans barn i alla fall. Och jag tror jag blev godkänd, och han blev godkänd, och kvällen blev över förväntan godkänd.

Jag önskar bara att jag fick ha kvar hans lukt lite till. Han luktar gott.

Trött

Så. Nu fick jag äntligen en tid hos ångestenheten på karolinska. Ska dit nästa vecka.

Annars har jag ont i halsen, hoppas hoppas hoppas att jag inte blir förkyld, vill inte bli förkyld vill inte vill inte!

Utanför borrar de, eller slipar, eller sågar i porslin? Jag vetefan men hela vardagsrumsfönstret och balkongen är inslagna i nån sorts väv och det är ett konstant oljud och polacker som vinkar från byggställningen. Ljudet är fruktansvärt och konstant. Låter lite som en tandläkarborr. Men tusen gånger mer.

Jag gick upp med "familjen" imorse och lämnade det mindre av de två barnen på förskolan efter lite tramsande med en tyllkjol och slappande i soffan med den nya favoritboken, Lilla Syster Kanin, som mamma köpte när hon väntade mig, i mars 84. Det var en skön morgon, för det där barnet får mig alltid på bra humör. Båda barnen gör det, men storebror var mest skrikig och bråkig och låg på golvet. Jag älskar honom ändå.

Jag drömmer helt sjuka drömmar. Antar att det har med den nya medicinen att göra. Jag drömmer om våld och död hela tiden. Jag drömde att jag orsakade ett barns död, att jag slog ner en kille som var större och starkare än mig. Jämt, våld och hemskheter, och jag är märkligt distanserad, eller till och med stolt. (Killen hade slagit sin flickvän. Men jag skröt verkligen om det.)

Efter att ha lämnat lillasyster på dagis så gick jag hem och somnade om. Helt slut. Sov till nästan ett. Nu precis alltså. Ska försöka äta nåt, och sen åka till det gamla hemmet och hämta lite glömda småsaker.

Bitter

Ligger i en lånad 90-säng på golvet i mitt rum, omgiven av flyttlådor. Tar min medicin med rödvin och hatar hela världen.

Den där killen. Jag hatar inte honom. Han är snygg och rolig och spännande och intressant men har aldrig tid, vilket inte bådar så gott. När jag börjar jobba igen kan jag inte se hur vi skulle kunna ses alls. Det gör mig jävligt bitter. För jag vill verkligen träffa honom mer. Jag vill veta saker om honom. Jag vill veta om han kan laga mat, jag vill veta vad han gillar för filmer, jag vill veta vad han tänker på och drömmer om. Jag vill veta om han kan göra sådär igen som han gjorde sist... För det var väldigt, väldigt trevligt. Det han gjorde.

Allt jag borde ta tag i! Det hatar jag. Idag beställde jag internet, det var ju ett framsteg. Men jag har inte adressändrat och jag har inte gjort en million grejer och jag får ångest av allt allt allt.

Jag tvättade idag. Det var väl den stora grejen liksom. I tvättstugan. Jag failade lite på att typ bli klar och att typ inte skrynkla ihjäl allt men jag manglade, och det är ganska avslappnande.

Jag behöver en massa saker, hyllor, dammsugare, en större säng... Men jag har inga pengar. Sjukskrivning har den effekten. Så jag får snällt vänta på att försäkringskassan vill skänka lite.

Stressen, ångesten! Hela tiden! Och bitterheten och självföraktet och den svarta, tunga känslan, som om mitt inre bestod av tjära.

Skit.

En jävligt bra dag

Vaknade halv tolv. Stressad som fan. Allt var fel och åt helvete och ångest.

Kom iväg ganska snabbt, för att vara jag. Mötte Tindra och barnen och åkte till Skansen.

Det var helt underbart. Jag skrattade så att jag fick ont i käkarna och lekte med barnen och handlade sylt och åt kroppkakor.

Den bästa dagen.

Jag och Tindra såg Bridesmaids på kvällen och den var rolig. Lite äcklig och obekväm på sina ställen men bra ändå.

Det blev sent och den där timmen det tar att åka hem kändes föga lockande, så nu ligger jag på Tindras soffa och vill sova, men är orolig. Jag har ingen medicin med mig. Jag brukar ta den så fort jag vaknar. Så jag är lite ängslig.

Och den där killen har inte hört av sig...

Natten

Och stressen, stressen! Den kommer i vågor. Jag sätter mig i soffan och inser att klockan snart är ett och Dina ringer om cirka sju timmar och Tindra inte långt senare och mamma har gått och lagt sig och imorgon är en lång dag och vi behöver en inneboende pronto och jag måste packa och hyra flyttbil och kartonger och så måste jag andas djupt och sitta stilla lite.

Försöker slappna av, förlamad. Kroppen känns... Avstängd. Inte min, inte riktigt under min kontroll. Det kryper lite i huden.

Andas djupt. Andas. Det fixar sig. Allt fixar sig.

Men... Det gör ju inte det, jag kommer må dåligt imorgon om jag inte går och lägger mig, och det är sent och det kommer hinna bli senare och allt jag måste göra är för mycket, släcka lampor, klä av mig, ta ur linser som jag satte i helt i onödan när jag fortfarande trodde att jag skulle lyckas göra saker idag.

Andas.

En liten katt-dam kommer in, ser sig omkring med en skeptisk min. Ljus på bordet? Filt på soffan? Hon nosar, kikar. Hoppar upp på filten. Jag andas, försöker samla mig. Känner mig lite yr.

Så mycket böcker, vi måste sortera dem, vilka är mina? De är så tunga! Iskalla fingrar letar sig in i bröstkorgen igen. Kramar runt hjärtat. Panik.

Förra flytten var så vidrig. Han var så äckligt jävla egoistisk och elak. Han krossade den sista biten av vårt förhållande, den där lilla skärvan av hopp. Efter det kunde jag inte längre intala mig att det fungerade.

I retrospekt var jag lite tokig tror jag. Forcerat leende, som en dåre i en dålig film. "Haha vad? Nej allt är fantastiskt! Hahahaha! VI ÄR SÅ LYCKLIGA. Allt kommer bli bra igen. Alt kommer lösa sig. Vi behöver bara tid. Bara hålla ut lite till. Snart kommer han vara sig själv igen."

Men han var sig själv. Det var det som var problemet. Den jag var kär i var masken, lögnen. Det var inte han. Han var den onda. Den goda, som jag fortsatte älska trots att jag någonstans insåg att han inte fanns, var ett spel. Han lurade mig att älska honom och sedan förgiftade han mig, slog sönder alla beskydd, gjorde mig till en trasig människa. En tom, ihålig skugga.

Och jag lät honom. Hur kan man respektera sig själv efter något sådant?

Garn! Och en flytt.

Jag ska flytta! Det gick väldigt snabbt från planeringsstadiet till konttraktsskrivande i nästa vecka. Det känns bra, det känns helt rätt. En tyngd lyft från mina axlar. En stressfaktor mindre.

Packade lite igårkväll och idag insåg jag ju självklart att jag ville spinna! Nu! Idag! För första gången på flera månader! Precis när jag packat ner sländan! Den där härliga känslan av att dra ut en tråd ur ett stort trassel. Eller kanske blanda lite bambusilke och handkardad ull från pappas får?

Men jag hoppar över det. Sländan får ligga kvar i kartongen. Jag kryper upp i soffan med Neil Gaimans "Fragile Things" (för att väga upp den sockersöta artonhundratalsromantiken), tända ljus, en kopp the... Och "chill"-låtlistan på spotify. (Tindrots "the och rökelse"-lista är alldeles för sorgsen!)

Idag hade jag planer, men mitt sköra psyke satte stopp för dem. Det är okej, jag har garn så jag överlever kvällen, men ingen frukost imorrn... Men det fixar sig säkert det med. Önskar bara att jag hade tagit den där promenaden. Har vart hemma, ensam, hela dagen. Det har varit vackert väder, men jag var hos Tindra igår och den här "jag-kan-bara-göra-grejer-varannan-dag"-funktionen verkar inte gå att stänga av.

Har i alla fall gullat en massa med katterna, som underbart nog pälsar av sig mindre än vanligt, så man kan klappa dem utan att se ut som en katt själv efteråt. Det kommer bli skönt att bo utan dem men jag kommer sakna dem också. De är söta.

Flytten känns som en välsignelse men när jag tänker på allt praktiskt runt den så får jag lite ont i magen.

Imorrn är det höstmarknad på skansen och det är en personlig favorit. Ska dit med mamma och Dina, och kanske får jag med mig ungarna om jag har tur.

Och min söta syster kanske kommer och hälsar på om ett par veckor!

Vilket virrigt blogginlägg. Oh well.

Kaos

Ligger i sängen och försöker sova men mitt huvud är fyllt av tankar. Det är som om tio olika melodier spelar på samma gång, inga färdigt formade tankar, bara blind panik.

Jag skulle vilja ringa någon och jag vet att jag får men jag vet inte vad jag skulle säga, eller vad de skulle kunna säga för att hjälpa mig. Jag känner mig ensam och mitt rum är kallt och tusen röster skriker i mitt huvud.

Jag tänker på honom, på allt han lovade, på all ilska och all sorg över att ingenting han sa var sant. På att jag skulle vilja skrika och slå honom, skrika att jag hatar honom, gråta, få honom att förstå hur mycket han sårade mig.

Men jag vill inte se honom och jag orkar inte bry mig.

Jag känner mig ensam och vill bli älskad men jag vet att det är helt hopplöst att ens drömma om för vem skulle kunna älska mig?

Jag vet att det inte är så, jag vet att man kan älska människor trots lite övervikt och depressioner men jag har svårt att tro det om mig själv.

Jag vill känna att jag har en framtid men jag vet inte vad den skulle innehålla.

Jag vill hitta en lägenhet till mig och T men jag vet inte hur.

Jag vill skicka ett sms till den där killen men jag vet inte vad jag skulle skriva.

Jag är rädd för alla drömmar jag drömmer, de gör mig stressad.

Jag är orolig att inte somna i tid eftersom jag ska upp rätt tidigt imorrn och det ger mig hjärtklappning.

Jag saknar mina vänner som är långt bort.

Jag är arg och bitter men vill inte vara det.

Jag vill vara normal igen, den glada människan jag brukade vara, men jag vet inte hur.

Jag vill ha närhet... Men det finns ingen i mitt liv, och jag har så svårt att tänka mig att det någonsin skulle kunna finnas någon.

Ett skrik inom mig, en känsla av att jag är trasig, för alltid. Hopplöshet och ångest.

Den här nya medicinen är inte alls rolig.

En platta

En wellpapp-bit, en bit tyg från panduro, en limpistol.

Inatt drömde jag mardrömmar. Död och förruttnelse och maskar överallt. Gatorna var fulla av maskar, husen av ruttet trä, allt föll samman. Eld och våld och blod och död var överallt. Överallt ljud från människor som skrek, slog ihjäl varandra.

men jobbarå

Sitter med jobbdatorn i knät och försöker fokusera. Men det går inte. Jag öppnar mappen, öppnar dokumenten, excelarken, men sedan helt plötsligt så sitter jag och glor på en handarbetsblogg.

Och så hatet, självföraktet, stressen som lägger sig över bröstkorgen. Och så känslan av att vara helt handlingsförlamad. Och så paniken över att vara handlingsförlamad. Känslan av att inte ha någon kontroll alls.

Jag vill inte! Jag vill inte mer! Jag vill inte ha det här! För ett år sedan var mitt liv mindre kul än vad det är nu men jag gick upp och gick till jobbet varje dag, och jag gjorde ett BRA JOBB! Men nu är apatin där hela tiden, det känns som om tiden är vatten som jag försöker hålla fast i knutna händer. Mina tankar är inte mina. Jag vill inte vara med.

Nya böcker

Har precis fått hem "supertanten" av Elin Ek (Grynet!) och en bok om broderi! Underbart. Idag är en hemma-dag. Jobbar hemifrån och borde diska och så. Men har inte riktigt orkat sätta igång med något alls.

Imorgon ska jag ringa min läkare. Medicinen gör inte så att jag mår bättre alls. Håller på att tappa all kontroll igen. Är bara så trött. På allt. Undrar varför jag aldrig blir kallad till en psykolog? Har gått på antidepp i 2 månader... Avskyr det verkligen.

Ikväll ska vi i alla fall äta levergryta med mammas hemkokta lingonsylt. Nu ska jag dra på mig mina handstickade raggsockar och sätta igång med en rapport...

tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.