Sjukvårdad

Så, har efter en lång sjukskrivning gett upp allt hopp om att få tid hos en psykolog eller terapeut eller kurator eller ANYTHING eftersom jag hamnade i ett sorts moment 22 - min vårdcentral har ett sorts avtal med en psykologmottagning. Där arbetar två psykologer. Den ena har en familjemedlem till mig gått i terapi hos, så till henne kan jag inte gå. Den andra har jag vart hos en eller två gånger. Hon talade om för mig att jag mådde bra och inte behövde hennes hjälp, vilket ju var sjukt kul att höra, trots att det inte riktigt stämde. Det, och det faktum att hon berättade saker om andra patienter som hon inte alls hade rätt att berätta och därmed begick ett tjänstefel, ledde till att jag inte var så jättesugen på att gå dit igen. Jag blev alltså remitterad till alternativ två - en mottagning på något sjukhus, minns ej vilket. De hade inga tider, och min remiss gick vidare till karolinska, där jag efter ganska lång tid fick tid på ångestenheten. Där blev jag utredd. Det var dyrt som fan och inte till speciellt stor hjälp - läkaren som utredde mig var vänlig och gav mig lite tips - "du får inte ha skuldkänslor över att du mår dåligt" till exempel - men det var inte terapi, utan enbart en utredning. När den var klar fick jag diagnosen "ångest" (what?!? Trodde jag inte?!?) och rekommendationen att dubbla min dos antidepressiva. Hon skickade även en rekommendation till min läkare att remittera mig till samtalsterapi.

Alltså var jag tillbaka på ruta ett. Min läkare hade ingenstans att skicka mig, och i samma veva fick jag en ny läkare. Hon rekommenderade att jag sökte hjälp privat. Jag gav upp. Jag mådde redan bättre, men kände att en privat psykolog var ett alternativ om jag fortfarande hade ångestattacker i början av nästa år, då jag förhoppningsvis skulle ha råd.

Veckan efter ringer en kvinna och talar om att jag har en remiss till henne. Vilket dessutom - efter incidenten med stickan genom handen som ledde till att jag nådde upp till högkostnadsskyddet - är gratis.

Så dit är jag nu på väg.

Att arbeta

Jag börjar längta efter att orka arbeta. Jag tycker det är extremt skönt att kunna ta allt i min egen takt, men jag vill ju bli mig själv igen. Jag vill känna mig glad över att gå till jobbet och göra ett bra jobb. Som innan. Inte bara få panikångest av tanken på att vara där.

Idag har jag faktiskt inte direkt haft nån ångest alls. Och tanken på att gå till jobbet ger mig inte ångest.

Så jag tror det går åt rätt håll?

Imorgon dubblar jag dosen antidepp. Hoppas jag slipper crazy bieffekter, som mer depp. Eller panikångestattacker. Eller apati.

Ska träffa karln imorrn. Han är det bästa antideppet.

Och handla och förbereda inför maskeraden! Awesome!

Trött

Så. Nu fick jag äntligen en tid hos ångestenheten på karolinska. Ska dit nästa vecka.

Annars har jag ont i halsen, hoppas hoppas hoppas att jag inte blir förkyld, vill inte bli förkyld vill inte vill inte!

Utanför borrar de, eller slipar, eller sågar i porslin? Jag vetefan men hela vardagsrumsfönstret och balkongen är inslagna i nån sorts väv och det är ett konstant oljud och polacker som vinkar från byggställningen. Ljudet är fruktansvärt och konstant. Låter lite som en tandläkarborr. Men tusen gånger mer.

Jag gick upp med "familjen" imorse och lämnade det mindre av de två barnen på förskolan efter lite tramsande med en tyllkjol och slappande i soffan med den nya favoritboken, Lilla Syster Kanin, som mamma köpte när hon väntade mig, i mars 84. Det var en skön morgon, för det där barnet får mig alltid på bra humör. Båda barnen gör det, men storebror var mest skrikig och bråkig och låg på golvet. Jag älskar honom ändå.

Jag drömmer helt sjuka drömmar. Antar att det har med den nya medicinen att göra. Jag drömmer om våld och död hela tiden. Jag drömde att jag orsakade ett barns död, att jag slog ner en kille som var större och starkare än mig. Jämt, våld och hemskheter, och jag är märkligt distanserad, eller till och med stolt. (Killen hade slagit sin flickvän. Men jag skröt verkligen om det.)

Efter att ha lämnat lillasyster på dagis så gick jag hem och somnade om. Helt slut. Sov till nästan ett. Nu precis alltså. Ska försöka äta nåt, och sen åka till det gamla hemmet och hämta lite glömda småsaker.

obskyrt

Spännande.

Jobbar hemma som sagt men smet iväg och lunchade med chefen.

Biff med bearnaise och pommes frites. Ja jag vill bli smal ja. Men det var mycket gott.

SEX

På radion sa dom alldeles nyss att klamydian ökar. Och inte bara klamydia, utan även syfilis. Jag ska aldrig mer ha sex.

Försovit mig idag. Hade mycket att göra. Hann inte. Dåligt. Seg.

Terapi idag.



Lyssnar på: Radio.

Shitty day

Really seriously shitty.

Började halv åtta på morgonen när katterna rev ner tomma konservburkar i köket vilket förde ett jävla liv. Jag vaknar och inser att Artemis under natten har kissat lite varstans och hennes urin är ganska ordentligt blodigt. Ångest. Nyvaken+ångest. Lyckas efter en stunds omkringringande få tag på en gammal kompis (som jag knappt haft nån kontakt med på flera år men nu har vi en gemensam vän som gav mig hans nummer) som körde mig till veterinären. Eftersom katten är försäkrad så berättade personen på veterinärmottagningen som jag pratade med igår att man kan göra något som heter "direktreglering", dvs att räkningen går direkt till försäkringsbolaget som senare debiterar en för självrisken. Efter att vetrinären undersökt plötsligt mycket pigga och glada Artemis så beslutar hon att det förmodigen inte är så jättefarligt, alltså behöver hon inte söva katten eller ta urinprov eller så. Alltså kostar besöket bara 450:-, grundavgiften. Det kan man inte direktreglera eftersom försäkringen bara täcker summor på över tusen kronor.

Problemet är ju att jag är beyond fattig. Pank, med andra ord. Jävulskt pank. Har till och med sluta bära med mig min plånbok. Och när jag rusade hemifrån på morgonen tog jag bara med mig katten och mobilen. Man kan inte betala på faktura. Jag satt alltså i telefon på vetrinärmottagningen i 45 minuter ungefär. Det löste sig till slut, men jag kommer förmodligen inte kunna hämta ut antibiotika till Artemis. Så jag hoppas att hon blir frisk självmant. Just nu ligger hon och sover under badkaret.

Jag skulle kunna ha en lång utläggning om allt skit som har hänt och hur jag hamnat i den här situationen, men jag orkar inte. Men jag är farligt nära gränsen nu. Jag ser verkligen ingen utväg.