dog day

Jahaja. Man är inte rik just nu. Det suger lite. Men men, I'll get by with a little help from my friends. I hope.

Och ja, jo, det är fredagen den trettonde och min fina vän Jonas fyller år. Vi ska ha ett litet party för honom imorrn.

Lyssnar på piratmusik! Försöker att inte somna! Woop!

En vacker dag, när jag inte är så fattig längre, ska jag inhandla följande:

• Den här makeup-borsten och gärna lite andra borstar från Real Techniques
• En makeup-kurs
• Kanske lite ögonskugga från Glamour Doll Eyes 0m de får liv i sin butik igen
• Det här otroliga läppglanset
• Kanske lite roligt glitter
• Lip & cheek stain från Body Shop
• Möjligen den här mascaran
• Har hört så mycket bra om den här, men ska testa den innan jag bestämmer mig. Den ska vara väldigt speciell om den ska locka mig ifrån Urban Decay's eyeliner, som, sorgligt nog, inte verkar tillverkas längre. Det är den bästa eyeliner jag nånsin haft, med en perfekt, mjuk pensel. Lyckligtvis så är flaskan rätt stor så den räcker kanske ett tag till...
• Nu när jag gick in på Urban Decay's hemsida så blev jag såklart otroligt sugen på lite grejer därifrån. Detta verkar vara ersättaren till deras gamla eyeliner, verkar intressant! Den här verkar också jättespännande. De här ögonskuggspennorna har jag också hört ska vara underbara. Finns för mycket från Urban Decay som jag vill ha för att jag ska kunna länka till allt...

Tillbaka till jobbet nurå. Mina fingrar är kalla och jag är trött och fortfarande lite förkyld (har vart hemma ett par dagar).

Jomen.

Jag blev sjukskriven en månad till. Hittade den bortglömda skatteåterbäringen. Fick låna lite av en underbar vän. Fick betalt för kedjan jag sålde. Så... näsan ovanför vattenytan, ingen panik. Inte just nu.

Imorgon ska jag till ångestenheten igen. Det är emotionellt utmattande men i alla fall inte exceptionellt ångestframkallande.

Idag var en lång dag. Jag gick upp med Tindra och barnen vid sju, hällde i mig en skvätt kaffe och drog på mig ett par byxor och tog med Storebror till dagis och han krånglade bara liite lite grann. Hade ångest från det ögonblick jag öppnade ögonen och har mest känt att vad skönt det skulle vara att råka ut för nån sorts olycka. Men jag har tagit det lugnt. Legat i soffan och läst gudasagor. Fixat internet. Diskat, ätit ägg.

Sen hej hopp var klockan massor och jag hoppade i duschen och när jag kom ut var hon ännu mer och jag träffade en strömming och gav henne de där biobiljetterna som jag inte hann använda och vi hämtade barn och lagade mat och Storebror dammsög hela köket och packade upp all maten och jag diskade och Tindra tvättade och jag började med maten och allt på samma gång och sedan kom de där gästerna. Jag pep nog till när det plingade på dörren och varken vågade eller hann slita mig från maten förrän Tindra hade släppt in dem och lite hälsande blivit avklarat. Då stack jag ut huvudet ur köket och fick en varm kram av den där karln. Och en påse med två vinflaskor i.

Min karl höll jag på att skriva. Jag vill det! Jag vill skriva min karl. Jag vill att han ska vara min.

Resten av kvällen var som väntat högljudd och kaotisk och varm och underbar. Fyra glada barn och tre glada vuxna samlade i vårt kök på två pallar och två balkongstolar och en hel stor plåt supergod lasagne gick åt.

Vinet var såklart helt otroligt gott. Lillasyster blev lika kär i karln som jag är. Karlns lilla söta ordentliga dotter blev lite kär i Thor tror jag. Och beundrade mina svartmålade naglar.

Jag kramades med karln i soffan och Tindra läste Sagan om KarlKnut för femhundraelfte gången och karlns ungar gillade den lika mycket som Tindras gör.

Jag älskar min soffa. Speciellt när den är full av underbara ungar och en bästa vän och en stor stark man som håller om en så att ens ångest bara dunstar bort. Vet inte hur han gör. Men det funkar.

När jag var ung var jag nervös över att träffa potentiella pojk/flickvänners föräldrar. Idag var jag mer än lovligt nervös över att träffa en potentiell... inte pojkvän, jag gillar inte riktigt det ordet på en vuxen man. Men hans barn i alla fall. Och jag tror jag blev godkänd, och han blev godkänd, och kvällen blev över förväntan godkänd.

Jag önskar bara att jag fick ha kvar hans lukt lite till. Han luktar gott.

I drömmar

Inatt drömde jag om Tyrion Lannister. Igen.

Jag drömde också om en tjej jag träffat genom en gemensam vän. Hon var jättelång och lika snygg som i verkligheten. Jag stod och stirrade på henne som hypnotiserad, hörde inte ens vad folk omkring mig sa. Ungefär som i verkligheten alltså.

Och jag drömde ett minne. Lustigt det där, att återuppleva saker i sömnen. Trodde sånt bara hände i film. Men det är ett så otroligt intensivt minne, en så speciell situation, så det kanske inte är konstigt att hjärnan kör det på repeat.

Karln. Hans blåa ögon som fixerar mina och en helt unik känsla av att han ser rakt in i mig. Som i en dålig bok. Men på riktigt. Jag kan inte se bort.

Så blir det väl när man sover i en tolv tretton timmar.

Tindra har åkt iväg för att äventyra i Las Vegas, även känt som Göteborg. Jag har en lång ensam helg framför mig. Kommer inte ens få träffa karln. Och jag har nästan slut på ståltråd, så det blir inte mycket luffarslöjd heller. Kanske lika bra, har ont i händerna.

Åh, jag blir så väck av att sova så här länge. Borde åka till mamma med hennes dramaten och så men jag sitter i sängen och bloggar istället.

Kanske är hela situationen med att min läkare skickade fel papper till försäkringskassan så att jag inte kommer få nån ersättning under en överskådlig framtid. Det känns ju lite deppigt.

Whoa

Görans begravning var jättehemsk. Fin och så, men plötsligt insåg jag att han faktiskt var död. Och att han låg i kistan framför mig. Det var så vansinnigt mycket blommor. Jag tänkte, och tänker fortfarande på, hur rolig han var. Men vad jag än skriver så känns det lite som att recensera en människa, även om jag bara skriver lovord.

Göran var jätterolig. Han brukade grilla korv över ässjan. Han berättade en historia om hur han blivit attackerad av en arg skogstomte en gång. Jag hoppas han funnit ro. Han var en duktig smed.

På min begravning får ingen ha svarta kläder. Alla ska sjunga och dricka öl. Och lyssna på Pearl Jam's "Alive". Eller kanske, som Sara sa, Just D's "Vart tog den söta lilla flickan vägen".

I alla fall; biljetterna är bokade. Jag åker extremt tidigt på torsdag morgon. På lördag eftermiddag anländer jag till den gröna ön.

Jag har köpt vantar. Passet är fixat. Soc, fixat.

Igår spelade vi rollspel, Jag, Maia, Agnes och Robin. Men Robin var tvungen att gå tidigt så jag gjorde hans karaktär till en skurk.

Irland alltså. Irland. Cork är Irlands "rebellstad" och den sydligaste. De har en filmfestival. Men den är inte fantastisk. Ikväll är det FFF-fest. Den blir förhoppningsvis rolig.

Inatt drömde jag om knivar.

Nu ska jag tvätta.




Lyssnar på: The Dubliners såklart!
SNÄLLA! Finns det någon som kan ta hand om mina katter?!?! Snälla?

Byråkrati och packning

Okej. Igår vid tio, elvasnåret så ringde min nya arbetsgivare till mig och meddelade att jag fått jobbet på Irland som jag hoppats på. Någon timme gick åt till att mest sitta framför datorn och vara chockad. Sen åkte jag till stan för att träffa en kompis (en plan sedan tidigare) och blev kvar där ganska länge. Ringde mest runt till folk och berättade att jag skulle åka och sa till folk att komma hit på lördag, då jag ska ha en lite improviserad adjöfest. Jag kommer inte förbereda den alls. Facebookevent och lite samtal räcker. Sen åt jag mat med min kära mor, och resten av kvällen gick åt till att kolla biljetter och börja packa.

Min största oro är mina katter. Jag måste hitta ett nytt hem till dem. Lägenheten ska jag hyra ut till en gammal vän som flyttar tillbaka till Lund efter många år i Uppsala.

Det känns bra att jag ska flytta alla mina saker till vinden och inte till ett nytt ställe. Jag kan inte ha med mig speciellt mycket. Jag tycker om att skiljas från ägodelar, min dröm är att ha mycket mycket få.

Idag har jag pratat med Lkf, de ska skicka ett kontrakt som jag ska fylla i. Jag måste kolla upp pass och dessutom fixa alla papper jag behöver för att kunna få socialbidrag. Det är lite kaotiskt att försöka flytta utomlands utan en spänn. Och hur mycket jag än hatar att vända mig till soc så har jag i dagsläget inte mycket val. Jag har en hög med obetalda räkningar.

Det kommer att vara ovant att jobba men allt kommer vara ovant. Det kommer vara väldigt skönt. Att jobba alltså. Skönast av allt kommer vara att betala alla skulder.

Nu ska jag plocka undan frukosten och kanske ta ett snabbt bad för att tina upp mina fötter innan de trillar av.

Dagens lista:

• ringa vaktmästaren
• diska
  
• kolla upp pass
• kolla försäkringar
• fixa alla papper jag behöver till soc
• packa
• äta kalkon
• träffa Björn

Den blir nog längre.




Lyssnar på: musiken som ligger på min psp, mest Seeed.
Läser: Inte mycket men Den Vidunderliga Kärlekens Historia lite grann.
Big Deal: Mina älsklingar! Mina söta fina små kissemissar!

Shitty day

Really seriously shitty.

Började halv åtta på morgonen när katterna rev ner tomma konservburkar i köket vilket förde ett jävla liv. Jag vaknar och inser att Artemis under natten har kissat lite varstans och hennes urin är ganska ordentligt blodigt. Ångest. Nyvaken+ångest. Lyckas efter en stunds omkringringande få tag på en gammal kompis (som jag knappt haft nån kontakt med på flera år men nu har vi en gemensam vän som gav mig hans nummer) som körde mig till veterinären. Eftersom katten är försäkrad så berättade personen på veterinärmottagningen som jag pratade med igår att man kan göra något som heter "direktreglering", dvs att räkningen går direkt till försäkringsbolaget som senare debiterar en för självrisken. Efter att vetrinären undersökt plötsligt mycket pigga och glada Artemis så beslutar hon att det förmodigen inte är så jättefarligt, alltså behöver hon inte söva katten eller ta urinprov eller så. Alltså kostar besöket bara 450:-, grundavgiften. Det kan man inte direktreglera eftersom försäkringen bara täcker summor på över tusen kronor.

Problemet är ju att jag är beyond fattig. Pank, med andra ord. Jävulskt pank. Har till och med sluta bära med mig min plånbok. Och när jag rusade hemifrån på morgonen tog jag bara med mig katten och mobilen. Man kan inte betala på faktura. Jag satt alltså i telefon på vetrinärmottagningen i 45 minuter ungefär. Det löste sig till slut, men jag kommer förmodligen inte kunna hämta ut antibiotika till Artemis. Så jag hoppas att hon blir frisk självmant. Just nu ligger hon och sover under badkaret.

Jag skulle kunna ha en lång utläggning om allt skit som har hänt och hur jag hamnat i den här situationen, men jag orkar inte. Men jag är farligt nära gränsen nu. Jag ser verkligen ingen utväg.

Fula ord

Jag vill verkligen bara svära just nu, men det hjälper ju inte. Jag vill svära, eller skratta, för det blev just värre, allting.

Internet blir min död. Idag har internet gett mig följande: Informationen att jag fått 266 kronor i lön och inga pengar från försäkringskassan. Snart ska internet ge mig numret till försäkringskassan.
Internet har också låtit mig uppleva bra saker; främst då textbaserade saker. Många ord som inte säger något, att säga något utan att säga det, att beskriva känslor på ett flödande intelligent sätt. Jag är på djupt vatten, jag borde veta bättre.
Fick också en blogg-komplimang idag, på internet, och det gjorde mig glad.

Verkligheten har också gett mig information, på papper. Informationen var att jag var berättigad pengar från alfakassan, en sorts akassa för loosers. Jag vill ha ett jobb! Nu! Ett administrativt. Eller så vill jag utbilda mig till producent, men jag tror att ett jobb är viktigare. Kanske är det bara som jag bestämt mig för att det ska vara på ett visst sätt, men jag kan inte komma på nån bättre lösning än att hitta ett jobb och försöka komma ikapp på komvux på min fritid. Ta körkort kanske. Sen, med fullständig gymnasiekompetens, körkort, mat i magen och en lägenhet jag trivs i eftersom jag äntligen har haft råd med skruvar och ramar och färg och allt sånt, så kommer jag kanske att känna att en utbildning, en riktig utbildning, är aktuell. Om inte producent så kanske engelska eller nåt annat kul på universitetet, kan ju fan inte bo i Lund nästan hela livet utan att utbilda mig här alls.

Frågan är bara vad jag kan få för jobb. Jag vill inte stå i kassan på ica eller servera eller nåt sånt, jag vill jobba med nåt som jag får ut något av, nåt kul. Men allt jag vill jobba med kräver skitmycket datakunskap som jag inte har. Och arbetsförmedligen vill inte att jag ska lära mig såna saker. Jag borde se till att lära mig alla de viktiga programmen privat på något sätt.

Först och främst ska jag ringa försäkringskassan i alla fall. I eftermiddag ska jag hem till min mor och äta mat, och jag kanske ska träffa Hannah.

Melankoli: jag slår sönder nävarna mot en vägg helt utan anledning. Det gör ont, varför slutar jag inte? Just let go. Let it go. Let it all go.
(Men ändå har jag en låt på hjärnan som är ett genomgående tema i mitt liv. Lamb - Feela. Fan, alla människor som skadar varandra men försöker dölja det, alla människor med alla sina känslor. En oerhört passionerad röst, full med känslor, som sjunger rakt igenom mig: This could have been something. This could have been really something. Så många delar av mitt liv, tell me something more.)

Okej, nog nu, slut med emo. Nog. Jag tänker på alla år som jag kämpat för att faktiskt bli smed, jag har utbildning, jag har haft ett avlönat riktigt jobb som smed, mer än många andra smeder. Jag borde kunna klara av vad jag vill, jag har viljan, det enda jag har, det är sant. Jag vill. Så jag ska. Jag ska fortsätta kämpa (det är väl det som är livet egentligen, en massa kämpande) och bli den jag vill vara.

Just let it all go. Flyt ut i rymden. Fokusera.