Every road must have an end

Rödvinshuvudvärk och en massa tankar. Frukost framför datorn (finns ingen annanstans i min lägenhet där man kan äta frukost faktiskt). Fest igår (igen): Filmstudion, tävling, massor med folk. Jättetrevligt. Mat och dryck.

Lite sorgsen idag. Kanske bakfyllan, kanske annat.

Kanske filmtittande ikväll.

Trött.

Det är så mycket man inte vet. Som man inte kan veta. Främst: framtiden. Hur den kommer se ut, vad den innehåller. Min närmsta framtid innehåller dock definitivt ett långt bad. (I can't wash you of my skin) Kanske lite städning, jag borde städa. Söndagsöndag. Slutet på bland annat veckan. Allt är dubbelt så slut nu som det någonsin varit. Ja; städa, hämta ett par lådor från vinden och packa ner lite grejer som mest är i vägen i lägenheten. Men jag ska nog sova en timme till först. Försöka motarbeta rödvinshuvudvärken. Mina muskler är trötta, min nacke värker.




Lyssnar på: ingenting. Hånad av Eddie Floyd vänder jag ryggen mot musik idag.

Allt som inte dödar en...

ärrar en? Makes you a cripple for life?

Well. Vem vet.

Gårdagens kvasifilosifiska rödvinsdrickande med Mai/jorna och Kelly och Kitty ledde till att mitt humör blev mycket bättre. Kelly och Kitty lagade min dator på något sätt, helt underbart. Jag kan scrolla. Jag har talat ut lite grann, slappnat av lite grann, kännt att allt trots allt inte är slut. The void has stopped staring into me. Helare, renare, bättre.

Jag läser en blogg. Fan vad bra den är. Jag är helt frälst. Tyvärr tänker jag hålla den hemlig ett tag.

Ikväll Mods, Emil spelar. Ska bli trevligt. Men först glass med Mamma och Robin. Jag har ont i ryggen.


Jag går genom höstmörkret, ensam genom skuggorna, lummig grönska bleknar mot glesare gult i det svarta ovanför mig. Det luktar fukt och jord och det är helt tomt överallt, men träden lever runt mig och mörkret är fullt av ljud och rörelser och andar. Jag lyssnar på jättehög musik i hörlurarna men jag hör ändå mina fotsteg som hjärtslag mot den fuktiga asfalten. Skånsk fukt i luften, aldrig någonsin kommer det vara torrt här. Lera, ständigt. Det här är inte mitt hem, har aldrig varit det. Jag promenerar i snabb takt i stadens utkanter, kvällen faller runt mig, tungt mot marken. Mörkret tätnar till svart. Tomma skolgårdar, tomma lekplatser. Sommarens solstekta svettiga nakna överkroppar har lämnat fotbollsplanernas höstleriga fukt, sitter nog inomhus och ser på tv nu. Jag går genom det svarta mörkret och är inte rädd, jag har för mycket energi inuti mig för att vara rädd. Jag ser knappt var jag går men energin, den svala höstluften, fukten, doften av ruttnande löv ger mig styrka och musiken brusar i mina öron, bedövande, berusande.

Ut i rymden, fokusera. Överge allt du tror på, upp bland stjärnorna som sprakar i höstnatten.

Ingenting spelar egentligen någon roll. Öppna ögon.





Lyssnar på: Mamma och Robin som står i köket och diskar och småpratar om ljusstakar, livets spykotiska virvlande omkring mig, den brusande höstdansen. Alla ljuden inuti mig.

Fula ord

Jag vill verkligen bara svära just nu, men det hjälper ju inte. Jag vill svära, eller skratta, för det blev just värre, allting.

Internet blir min död. Idag har internet gett mig följande: Informationen att jag fått 266 kronor i lön och inga pengar från försäkringskassan. Snart ska internet ge mig numret till försäkringskassan.
Internet har också låtit mig uppleva bra saker; främst då textbaserade saker. Många ord som inte säger något, att säga något utan att säga det, att beskriva känslor på ett flödande intelligent sätt. Jag är på djupt vatten, jag borde veta bättre.
Fick också en blogg-komplimang idag, på internet, och det gjorde mig glad.

Verkligheten har också gett mig information, på papper. Informationen var att jag var berättigad pengar från alfakassan, en sorts akassa för loosers. Jag vill ha ett jobb! Nu! Ett administrativt. Eller så vill jag utbilda mig till producent, men jag tror att ett jobb är viktigare. Kanske är det bara som jag bestämt mig för att det ska vara på ett visst sätt, men jag kan inte komma på nån bättre lösning än att hitta ett jobb och försöka komma ikapp på komvux på min fritid. Ta körkort kanske. Sen, med fullständig gymnasiekompetens, körkort, mat i magen och en lägenhet jag trivs i eftersom jag äntligen har haft råd med skruvar och ramar och färg och allt sånt, så kommer jag kanske att känna att en utbildning, en riktig utbildning, är aktuell. Om inte producent så kanske engelska eller nåt annat kul på universitetet, kan ju fan inte bo i Lund nästan hela livet utan att utbilda mig här alls.

Frågan är bara vad jag kan få för jobb. Jag vill inte stå i kassan på ica eller servera eller nåt sånt, jag vill jobba med nåt som jag får ut något av, nåt kul. Men allt jag vill jobba med kräver skitmycket datakunskap som jag inte har. Och arbetsförmedligen vill inte att jag ska lära mig såna saker. Jag borde se till att lära mig alla de viktiga programmen privat på något sätt.

Först och främst ska jag ringa försäkringskassan i alla fall. I eftermiddag ska jag hem till min mor och äta mat, och jag kanske ska träffa Hannah.

Melankoli: jag slår sönder nävarna mot en vägg helt utan anledning. Det gör ont, varför slutar jag inte? Just let go. Let it go. Let it all go.
(Men ändå har jag en låt på hjärnan som är ett genomgående tema i mitt liv. Lamb - Feela. Fan, alla människor som skadar varandra men försöker dölja det, alla människor med alla sina känslor. En oerhört passionerad röst, full med känslor, som sjunger rakt igenom mig: This could have been something. This could have been really something. Så många delar av mitt liv, tell me something more.)

Okej, nog nu, slut med emo. Nog. Jag tänker på alla år som jag kämpat för att faktiskt bli smed, jag har utbildning, jag har haft ett avlönat riktigt jobb som smed, mer än många andra smeder. Jag borde kunna klara av vad jag vill, jag har viljan, det enda jag har, det är sant. Jag vill. Så jag ska. Jag ska fortsätta kämpa (det är väl det som är livet egentligen, en massa kämpande) och bli den jag vill vara.

Just let it all go. Flyt ut i rymden. Fokusera.