An interesting fact about this blog is that when someone leaves a comment you get to choose if you want to publish it or not. But it does'nt say what post was commented. I usually don't really care since it's almost only my parents who comment, but today I got a comment from a reader I don't actually know, which is always fun, especially since it's happened like... twice before. So now I just spent about half an hour trying to figure out which post was commented! I backtracked about a year and found nothing! Mysterious! It was in english and I have only been writing in english for about a year so It's weird. The comment was "Well written article!" which does'nt really give me a clue.
Well, I admit, that was not actually very interesting.
Anyhow, more interesting is what we had for dinner today! Wonderful, beautiful lamb! Superb! So I felt it was time for some recipe sharing!
Lamb chops
potatoes
red wine
garlic
fresh rosemary
haloumi
salt and pepper
Slice the potatoes, put in a pan with oil, a bit of wine, salt, pepper and rosemary and put in the oven for 10-20 minutes (depending on size) on 200 degrees celsius.
Take the pan out and put in pressed garlic and a couple of whole garlic bits, more wine, lamb, lots of rosemary, some more oil, more salt and pepper, some other spices if you feel like it; a bit of chilli maybe, soy sauce, some Worchestershire sauce. Put it back in the oven for another 10 minutes.
Take out and put on quite thin slices of haloumi. Put back in for 5 more minutes.
Finished!
Now if you feel like it change the times, they are not very exact, and it's really a question of taste and sizes of the ingredients. And you might want to make gravy out of the "sauce" but it's really nice just as it is.
Well. Today I finished knitting two itsy bitsy baby hats, I'll post photos when I remember to, and I bought new knitting needles (the kind with a "cord" between them) and a book with patterns! And some really really beautiful yarn... The same kind as I have in my hat but in other colours. I have a plan of making an oversized turtleneck-ish scarf kind of thing. Can't really explain it but yeah, you know, photos when I remember to take them.
Tomorrow I'm finally making lasagna, me and Maria have been talking about it for ages, and Maria's baking this weeks friday cake. On thursday we have a junta-meeting at Tribes!
And so life goes on...
It's pretty strange, how it's so easy to beleive that friendship is like bone, or like a thick rope, you just know that whatever happens this particular person means so much to you that shit just can't come between you. And then there's misunderstandings and minor fights and frustrations and all of a sudden you realize - he is actually avoiding me. And there's not so much to do. You realize that friendship is like spiderwebs. Complicated, beautiful and easy to break.
Somehow I don't think this is the end of it though. It feels more like we might need some space, and it's probably going to be okay in a while. At least I really really hope so. But to be honest I think the space is good for the both of us. As long as it's not permanent.
In the meantime... so foolish. So foolish of me to think that I could actually "get over" you. Play me soft songs in the middle of the night, climb in through my window, kiss me when I don't expect it. You are all I want.
Listening to: The Be Good Tanyas (new favourites yes) - all of their albums, on shuffle. Oh your god it's good! It's like... Well, like David Eugene Edwards if he was a number of women and not religous, maybe. Like 16 Horspower with a bit of Leonard Cohen and some more folk influences and beautiful lyrics and banjos! (I love banjos.) And, like creamy silky souly and very emotional, longing perfume for my ears these beautiful voices. Sometimes in southern dialects even though theyr'e Canadian.
Showing posts with label Lamb. Show all posts
Showing posts with label Lamb. Show all posts
Tuesday, 11 November 2008
Tuesday, 25 September 2007
Fula ord
Jag vill verkligen bara svära just nu, men det hjälper ju inte. Jag vill svära, eller skratta, för det blev just värre, allting.
Internet blir min död. Idag har internet gett mig följande: Informationen att jag fått 266 kronor i lön och inga pengar från försäkringskassan. Snart ska internet ge mig numret till försäkringskassan.
Internet har också låtit mig uppleva bra saker; främst då textbaserade saker. Många ord som inte säger något, att säga något utan att säga det, att beskriva känslor på ett flödande intelligent sätt. Jag är på djupt vatten, jag borde veta bättre.
Fick också en blogg-komplimang idag, på internet, och det gjorde mig glad.
Verkligheten har också gett mig information, på papper. Informationen var att jag var berättigad pengar från alfakassan, en sorts akassa för loosers. Jag vill ha ett jobb! Nu! Ett administrativt. Eller så vill jag utbilda mig till producent, men jag tror att ett jobb är viktigare. Kanske är det bara som jag bestämt mig för att det ska vara på ett visst sätt, men jag kan inte komma på nån bättre lösning än att hitta ett jobb och försöka komma ikapp på komvux på min fritid. Ta körkort kanske. Sen, med fullständig gymnasiekompetens, körkort, mat i magen och en lägenhet jag trivs i eftersom jag äntligen har haft råd med skruvar och ramar och färg och allt sånt, så kommer jag kanske att känna att en utbildning, en riktig utbildning, är aktuell. Om inte producent så kanske engelska eller nåt annat kul på universitetet, kan ju fan inte bo i Lund nästan hela livet utan att utbilda mig här alls.
Frågan är bara vad jag kan få för jobb. Jag vill inte stå i kassan på ica eller servera eller nåt sånt, jag vill jobba med nåt som jag får ut något av, nåt kul. Men allt jag vill jobba med kräver skitmycket datakunskap som jag inte har. Och arbetsförmedligen vill inte att jag ska lära mig såna saker. Jag borde se till att lära mig alla de viktiga programmen privat på något sätt.
Först och främst ska jag ringa försäkringskassan i alla fall. I eftermiddag ska jag hem till min mor och äta mat, och jag kanske ska träffa Hannah.
Melankoli: jag slår sönder nävarna mot en vägg helt utan anledning. Det gör ont, varför slutar jag inte? Just let go. Let it go. Let it all go.
(Men ändå har jag en låt på hjärnan som är ett genomgående tema i mitt liv. Lamb - Feela. Fan, alla människor som skadar varandra men försöker dölja det, alla människor med alla sina känslor. En oerhört passionerad röst, full med känslor, som sjunger rakt igenom mig: This could have been something. This could have been really something. Så många delar av mitt liv, tell me something more.)
Okej, nog nu, slut med emo. Nog. Jag tänker på alla år som jag kämpat för att faktiskt bli smed, jag har utbildning, jag har haft ett avlönat riktigt jobb som smed, mer än många andra smeder. Jag borde kunna klara av vad jag vill, jag har viljan, det enda jag har, det är sant. Jag vill. Så jag ska. Jag ska fortsätta kämpa (det är väl det som är livet egentligen, en massa kämpande) och bli den jag vill vara.
Just let it all go. Flyt ut i rymden. Fokusera.
Internet blir min död. Idag har internet gett mig följande: Informationen att jag fått 266 kronor i lön och inga pengar från försäkringskassan. Snart ska internet ge mig numret till försäkringskassan.
Internet har också låtit mig uppleva bra saker; främst då textbaserade saker. Många ord som inte säger något, att säga något utan att säga det, att beskriva känslor på ett flödande intelligent sätt. Jag är på djupt vatten, jag borde veta bättre.
Fick också en blogg-komplimang idag, på internet, och det gjorde mig glad.
Verkligheten har också gett mig information, på papper. Informationen var att jag var berättigad pengar från alfakassan, en sorts akassa för loosers. Jag vill ha ett jobb! Nu! Ett administrativt. Eller så vill jag utbilda mig till producent, men jag tror att ett jobb är viktigare. Kanske är det bara som jag bestämt mig för att det ska vara på ett visst sätt, men jag kan inte komma på nån bättre lösning än att hitta ett jobb och försöka komma ikapp på komvux på min fritid. Ta körkort kanske. Sen, med fullständig gymnasiekompetens, körkort, mat i magen och en lägenhet jag trivs i eftersom jag äntligen har haft råd med skruvar och ramar och färg och allt sånt, så kommer jag kanske att känna att en utbildning, en riktig utbildning, är aktuell. Om inte producent så kanske engelska eller nåt annat kul på universitetet, kan ju fan inte bo i Lund nästan hela livet utan att utbilda mig här alls.
Frågan är bara vad jag kan få för jobb. Jag vill inte stå i kassan på ica eller servera eller nåt sånt, jag vill jobba med nåt som jag får ut något av, nåt kul. Men allt jag vill jobba med kräver skitmycket datakunskap som jag inte har. Och arbetsförmedligen vill inte att jag ska lära mig såna saker. Jag borde se till att lära mig alla de viktiga programmen privat på något sätt.
Först och främst ska jag ringa försäkringskassan i alla fall. I eftermiddag ska jag hem till min mor och äta mat, och jag kanske ska träffa Hannah.
Melankoli: jag slår sönder nävarna mot en vägg helt utan anledning. Det gör ont, varför slutar jag inte? Just let go. Let it go. Let it all go.
(Men ändå har jag en låt på hjärnan som är ett genomgående tema i mitt liv. Lamb - Feela. Fan, alla människor som skadar varandra men försöker dölja det, alla människor med alla sina känslor. En oerhört passionerad röst, full med känslor, som sjunger rakt igenom mig: This could have been something. This could have been really something. Så många delar av mitt liv, tell me something more.)
Okej, nog nu, slut med emo. Nog. Jag tänker på alla år som jag kämpat för att faktiskt bli smed, jag har utbildning, jag har haft ett avlönat riktigt jobb som smed, mer än många andra smeder. Jag borde kunna klara av vad jag vill, jag har viljan, det enda jag har, det är sant. Jag vill. Så jag ska. Jag ska fortsätta kämpa (det är väl det som är livet egentligen, en massa kämpande) och bli den jag vill vara.
Just let it all go. Flyt ut i rymden. Fokusera.
Monday, 27 August 2007
förlust
Jag har aldrig förlorat någon. Eller jag har förlorat min farfarsmor, men det var ju inte helt oväntat. Min farfarsfar dog när jag var väldigt liten, så honom kommer jag inte alls ihåg, och min farmorsmor minns jag men bara vagt. Min mormorsmor lever fortfarande, men vi har väldigt dålig kontakt med den sidan av släkten och jag har ingen koll på morfars föräldrar. Jag vet i alla fall att han är jättegammal, så jag antar att hans päron strök med för länge sen. Så, många jag känner har förlorat de flesta av sina far- och morföräldrar, jag har alla intakt. Till och med Mormor Sonja, min mormorsmor, som sagt. Hon är runt hundra. Jag tycker väldigt mycket om henne. Hon är liten och söt och rar, och när jag var liten gjorde hon de absolut bästa pannkakorna i universum, och det var aldrig jobbigt att hålla hennes garn när hon nystade upp det.
Astrid, min farfarsmor, var också en favorit. Hon är den enda människa som jag har haft en personlig relation med som dött. Jag var tolv och hon hade varit senil i omkring ett år. Det var väntat men ändå jättejobbigt. Jag älskade henne oändligt.
Jag vet några, bekanta som tagit livet av sig, nära vänners släktingar som jag i vissa fall träffat, en hel del nära vänner som förlorat sina föräldrar.
Det jag vill komma till är att det räcker med att jag tänker en sekund på att förlora någon, någon av mina vänner, ett syskon, en förälder, vem som helst av alla de jag bryr mig om, för att jag ska bli helt gråtfärdig. Bara av en snabb tanke. Att faktiskt förlora någon på riktigt måste vara det absolut vidrigaste som finns i hela världen.
Om det faktiskt var så att det var ödesbästämt att någon skulle skada sig den natten är jag så jävla glad att det var jag. Jag hade hatat att se någon jag bryr mig om skadad. Nu har jag i och för sig jävligt ont, och det kryper närmare och närmare mitt mentala välmående, för jag är dålig på att må fysiskt dåligt utan att låta det gå ut över psyket. Ikväll firar jag två veckor som invalid, och det har blivit mycket bättre men det är fortfarande så in i helvete jävla jobbigt! Det gör ont! Jag är så trött på det! Och jag vill ta så lite smärtstillande som möjligt, för jag blir lite lätt apatisk av dem. Mitt centala nervsystem mår bäst när det är fullt funktionellt. Dessutom drömmer jag mardrömmar, vilket är jobbigt. I natt drömde jag om en man som var galen, och ibland fattade jag att han var det och ibland såg jag allt ur hans vinkel, och en kvinna som kanske eller kanske inte kunde förvandla sig till en fågel, och en labyrint och en skog som tog slut i ett litet litet rum med speglar och en låst dörr. Jag sprang, och jag var tvungen att hitta en man, en kvinna och två barn som jag skulle döda med en skitkass pinne. Och det fanns ett rum med papper. (Jag hatar papper. Jag har total byråkratofobi.)
Aja. På kontoret, toppstuss i huvet av tramadol, försöker översätta lite. Det går långsamt. Charles kanske kommer hit med lite mat till mig snart. Hoppas det.
Lyssnar på: Lamb på youtube. Riktigt bra. (http://youtube.com/watch?v=W-f8PDZvPYs)
Läser: The Pythons.
Spelar: för mycket.
Lycklig: över att Neil Gaiman kommer till FFF!!!
Astrid, min farfarsmor, var också en favorit. Hon är den enda människa som jag har haft en personlig relation med som dött. Jag var tolv och hon hade varit senil i omkring ett år. Det var väntat men ändå jättejobbigt. Jag älskade henne oändligt.
Jag vet några, bekanta som tagit livet av sig, nära vänners släktingar som jag i vissa fall träffat, en hel del nära vänner som förlorat sina föräldrar.
Det jag vill komma till är att det räcker med att jag tänker en sekund på att förlora någon, någon av mina vänner, ett syskon, en förälder, vem som helst av alla de jag bryr mig om, för att jag ska bli helt gråtfärdig. Bara av en snabb tanke. Att faktiskt förlora någon på riktigt måste vara det absolut vidrigaste som finns i hela världen.
Om det faktiskt var så att det var ödesbästämt att någon skulle skada sig den natten är jag så jävla glad att det var jag. Jag hade hatat att se någon jag bryr mig om skadad. Nu har jag i och för sig jävligt ont, och det kryper närmare och närmare mitt mentala välmående, för jag är dålig på att må fysiskt dåligt utan att låta det gå ut över psyket. Ikväll firar jag två veckor som invalid, och det har blivit mycket bättre men det är fortfarande så in i helvete jävla jobbigt! Det gör ont! Jag är så trött på det! Och jag vill ta så lite smärtstillande som möjligt, för jag blir lite lätt apatisk av dem. Mitt centala nervsystem mår bäst när det är fullt funktionellt. Dessutom drömmer jag mardrömmar, vilket är jobbigt. I natt drömde jag om en man som var galen, och ibland fattade jag att han var det och ibland såg jag allt ur hans vinkel, och en kvinna som kanske eller kanske inte kunde förvandla sig till en fågel, och en labyrint och en skog som tog slut i ett litet litet rum med speglar och en låst dörr. Jag sprang, och jag var tvungen att hitta en man, en kvinna och två barn som jag skulle döda med en skitkass pinne. Och det fanns ett rum med papper. (Jag hatar papper. Jag har total byråkratofobi.)
Aja. På kontoret, toppstuss i huvet av tramadol, försöker översätta lite. Det går långsamt. Charles kanske kommer hit med lite mat till mig snart. Hoppas det.
Lyssnar på: Lamb på youtube. Riktigt bra. (http://youtube.com/watch?v=W-f8PDZvPYs)
Läser: The Pythons.
Spelar: för mycket.
Lycklig: över att Neil Gaiman kommer till FFF!!!
Subscribe to:
Posts (Atom)