Uppriven

Jag hatar att inte veta. Att längta efter någon jag inte känner. Jag kan inte slappna av, kan inte lita på honom men hjärtat sjunger av glädje. Förvirrande känslor, många känslor.

Pengar kärlek vänner skapande inspiration, allt stressar mig och överallt finns magi och mirakel och stjärnor och överallt finns mörker och skräck. Ögonen vänjer sig aldrig, känslorna blir så många, så starka. Hjärtat känns till slut bara trasigt och jag är trött och ledsen trots att allt är rätt okej.

Jag hatar att bli påverkad av en annan människa. Jag hatar det. Hatar hatar hatar att känna mig ledsen över att inte få prata med honom. Hatar mig själv och hatar känslan. Jag vill vara i kontroll.

I kontroll över mina känslor och min ekonomi och mitt liv.

Ingen slutkläm. Ingen punchline. Bara förvirring.

Testar gränser

Den berusade frustrationen, ängsligheten. Det kommer inte att funka, det kan inte funka. Jag tycker om honom för mycket. Jag testar hans gränser, börjar ställa krav.

"Do you like me?"
"I do. A whole lot."
"How much?"
"A million!"

Jag fnittrar och blir tillfälligt nöjd. Han lovar att komma hit. Han skräms inte bort när jag är konstig eller krävande. När jag säger att jag inte kommer duscha på två veckor eller att jag gillar filmer han inte gillar eller när jag är berusad och inte lyssnar på honom.

Jag blir lugn, tillfälligt.

Idag är jag bakfull. Igår festade vi i tolv timmar. Vi åt middag, efterrätt, kanstanjer och paj. Vi drack rött vin och vitt vin och mousserande vin och öl och cider. Vi lyssnade på musik och sjöng och skrattade. En bra kväll.

Idag åkte Kim hem till Stockholm. Jag har sovit större delen av dagen och funderar på att göra det igen.

I'll be your home

Hur ska man kunna motstå att falla för något sådant?

Jag tror inte jag kan i alla fall.

Jag klagade över alltings allmänna jävlighet och det faktum att jag hade hemlängtan men inte direkt ett hem. Jag ser fram emot att åka tillbaka till skolan imorgon men det känns inte helt som att komma hem. "I'll be your home."

Jag vill träffa honom. Jag tänker på honom hela tiden.

Att komma till Larsberg händes litegrann som att komma hem. Att träffa Tindra och barnen.

Thor ringer mig på Skype minst en gång om dagen och jag blir lika lycklig varje gång.

Just nu känns allt dock rätt motigt. Som en anti-midas; allt jag rör vid blir till skit. Sover elva, tolv timmar per natt, glömmer att äta. Mitt dåliga humör smittar folk omkring mig.

Det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan. "Hem".

det stora avståndet

Grejen med att träffa folk man älskar och saknar, och sedan åka ifrån dem igen, är att man saknar dem ännu mer efteråt.

Och grejen med att vara förkyld och spendera hela dagen ensam i sängen är att man känner sig ännu mer isolerad än vanligt.

Så jag känner mig ensam och ynklig och nere, men vill inte smitta någon. Och ännu mer vill jag inte påminna någon om... mig.

Jag är så jävla glad att allt har löst sig på ett så bra sätt, men plötsligt känns det som om jag är hemsk om jag känner mig nere, även om det bara är för att jag är förkyld och har haft en jätterolig helg.

Jag kan liksom inte kräva mer. Jag kan inte prata med någon om hur jag mår för jag mår ju för i helvete alltid dåligt till och med när jag egentligen mår bra och alla har stått ut med mitt jävla gnäll så jävla länge.

Jag hatar att vara så jävla svag. Jag hatar att sakna folk och jag hatar att vara ledsen trots att mitt liv är skitbra och jag hatar att det aldrig bara går över!

Fan, jag har mått bra i typ... ett par veckor nu. Jag vill inte må sämre igen. Jag vill inte och jag orkar inte.

Jag vill bara att alla jag tycker om ska må bra och det känns som om det bästa jag kan göra för att de ska göra det är att hålla mig undan, jag är som en sjukdom, jag har bara negativ effekt på alla. Som en omvänd kung Midas. Allt jag rör vid blir till skit. Alla jag träffar mår dåligt. Antingen för att de bryr sig om mig och jag är konstant miserabel, eller för att jag fuckar upp allting så att jag gör andra ledsna.

Men jag vill inte hålla mig undan! Jag vill inte behöva släppa taget om alla. Jag vill ha kvar människor i mitt liv.  Jag vill inte behöva välja mellan att de ska må bra och att jag ska må bra.

Det spelar ingen roll. Jag kan inte välja att jag ska må bra, för jag gör ändå inte det. Jag är trasig och jag börjar tvivla på att det finns någon räddning. Jag kanske helt enkelt kommer fortsätta vara trasig. Människor kanske helt enkelt inte orkar med mig. Jag har nog inte så mycket annat val än att acceptera det.

Jag vet att det finns många som bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Men den enda jag kan komma på som aldrig lessnat på mig bor i ett annat land, och hon ingår definitivt i gruppen människor som bryr sig så mycket så att hon mår dåligt för att jag gör det. Jag klarar inte av att göra människor ledsna för att de bryr sig.

Fan, det här är bara en jävla massa patetiskt jävla gnäll. Nu ska jag ta ett par Atarax och sova.

Bra människor

Så skönt med killar som kan berätta hur de känner och fråga hur man känner själv och vad man vill och så.

Han är mjuk och varm och härlig men han är bara en vän, och jag är jävligt glad att ha en vän som han.

Och jag är kär i E. Och jag är gladare igen. Och jag ska aldrig mer glömma att ta min medicin.

Är på väg till den sista likströmfesten, och det ska bli roligt, trots att angst och dylikt gjorde så att jag inte kom iväg förrän framåt elva. Och det är nästan en timmes resväg.

Önskar att jag kommit ihåg att ladda telefonen. Önskar att tinychat fanns till iPhone. Nöjer mig med ösig musik och stickning och njuter av att slippa komplicerade känslor.

lite för glad

Jaha. Så inser man plötsligt att man tänker mer på någon än vad man borde. Och blir lite för glad av att träffa den personen.

Ständig känslomässig extremsport. Jag saknar E, men tänker mindre och mindre på honom. Men jag VILL att han ska ringa och åter claima allt utrymme i mina tankar. Jag vill det! Fan.

Istället; någon annans armar, någon annans värme, någon annans hud.

Men någon som inte heller är lika intresserad som jag är. Och jag vill inte ens vara intresserad. Skit.

fan va allt suger

Årets sista dag kan fan dra åt pipsvängen! Allt känns så jävla tråkigt och meningslöst.

Saknar E som fan och känner mig bitter och arg och irriterad och sårad över att han inte har ringt eller smsat eller nånting. Besviken över att mina känslor är så starka, fortfarande, trots att det snart gått fem veckor utan att vi träffats.

Inga direkt vettiga planer för ikväll. Vet inte alls vad jag vill. Som vanligt.

Tror jag ska sminka mig och klä upp mig och känna mig snygg. Och dricka lite vin eller nåt. Se vad det leder till. Kanske orkar jag åka iväg, kanske inte. Kanske kommer Dina hit, och kanske släpar jag med henne, eller... Whatever.

Mer kaffe och lite mat kanske hjälper lite mot ångesten. Eller lite städning. Gha.

ångestångestångest

Jag vaknade igår morse av att min telefon ringde, och ringde, och ringde och ringde. Mannen, E, sa till mig, men jag ville inte vakna. Till slut blev jag tvungen ändå.

Det var mamma. Hon berättade att min gammelmormor är död.

E höll om mig jättelänge, strök mig över håret. Jag grät för första gången sedan jag börjat ta min medicin. Vi stannade i sängen hela förmiddagen, han läste och jag halvsov och njöt av att vara nära honom.

Han körde mig till Ropsten och jag tog Lidingöbanan hem. Handlade på Ica, jävligt random grejer, gick runt och kände mig avstängd.

Resten av dagen spenderade jag i soffan med Sons Of Anarchy.

På kvällen grät jag mer.

Idag har jag tvättat. Tindra drog med en gemensam kompis hem och vi käkade middag och spelade alfapet.

Jag vill gråta hela tiden.

Jag har sån jävla ångest. Vet inte säkert om det är mormor eller nånting annat, känner mig aldrig säker på nånting längre. Så jävla trött på den här medicinen. Hatar att inte veta vad jag känner.

Jag vet dock att jag är kär i E. Men jag vet inte om han är kär i mig. Och det får jag också lite ångest över. Hatar att alltid vara den mest sårbara.

Nu är klockan halv ett och jag borde gå och lägga mig. Vill bara gråta, eller ringa E och säga till honom att komma hit och hålla om mig ännu mer, men det här med att visa hur sårbar jag verkligen är gör mig jävligt stressad. Jag har berättat att jag tycker att han är underbar en gång men jag vill inte berätta att jag behöver honom.

Men just nu skulle jag vilja säga det. Jag skulle vilja säga "Kom hit, jag behöver dig. Jag behöver dina starka armar runt mig. Jag behöver gråta och bli tröstad."

Jag kommer gråta ensam ikväll. E är inte min och jag kan inte be honom komma hit. Mormor är död och jag är ensam och äter medicin som gör så att inte känner mig själv längre.

Jomen.

Jag blev sjukskriven en månad till. Hittade den bortglömda skatteåterbäringen. Fick låna lite av en underbar vän. Fick betalt för kedjan jag sålde. Så... näsan ovanför vattenytan, ingen panik. Inte just nu.

Imorgon ska jag till ångestenheten igen. Det är emotionellt utmattande men i alla fall inte exceptionellt ångestframkallande.

Idag var en lång dag. Jag gick upp med Tindra och barnen vid sju, hällde i mig en skvätt kaffe och drog på mig ett par byxor och tog med Storebror till dagis och han krånglade bara liite lite grann. Hade ångest från det ögonblick jag öppnade ögonen och har mest känt att vad skönt det skulle vara att råka ut för nån sorts olycka. Men jag har tagit det lugnt. Legat i soffan och läst gudasagor. Fixat internet. Diskat, ätit ägg.

Sen hej hopp var klockan massor och jag hoppade i duschen och när jag kom ut var hon ännu mer och jag träffade en strömming och gav henne de där biobiljetterna som jag inte hann använda och vi hämtade barn och lagade mat och Storebror dammsög hela köket och packade upp all maten och jag diskade och Tindra tvättade och jag började med maten och allt på samma gång och sedan kom de där gästerna. Jag pep nog till när det plingade på dörren och varken vågade eller hann slita mig från maten förrän Tindra hade släppt in dem och lite hälsande blivit avklarat. Då stack jag ut huvudet ur köket och fick en varm kram av den där karln. Och en påse med två vinflaskor i.

Min karl höll jag på att skriva. Jag vill det! Jag vill skriva min karl. Jag vill att han ska vara min.

Resten av kvällen var som väntat högljudd och kaotisk och varm och underbar. Fyra glada barn och tre glada vuxna samlade i vårt kök på två pallar och två balkongstolar och en hel stor plåt supergod lasagne gick åt.

Vinet var såklart helt otroligt gott. Lillasyster blev lika kär i karln som jag är. Karlns lilla söta ordentliga dotter blev lite kär i Thor tror jag. Och beundrade mina svartmålade naglar.

Jag kramades med karln i soffan och Tindra läste Sagan om KarlKnut för femhundraelfte gången och karlns ungar gillade den lika mycket som Tindras gör.

Jag älskar min soffa. Speciellt när den är full av underbara ungar och en bästa vän och en stor stark man som håller om en så att ens ångest bara dunstar bort. Vet inte hur han gör. Men det funkar.

När jag var ung var jag nervös över att träffa potentiella pojk/flickvänners föräldrar. Idag var jag mer än lovligt nervös över att träffa en potentiell... inte pojkvän, jag gillar inte riktigt det ordet på en vuxen man. Men hans barn i alla fall. Och jag tror jag blev godkänd, och han blev godkänd, och kvällen blev över förväntan godkänd.

Jag önskar bara att jag fick ha kvar hans lukt lite till. Han luktar gott.

tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.

krokben

Man faller, reser sig sakta, faller igen. Det är mörkt och det finns ingen karta, inget att kartlägga, ingen väg att hitta, iget att rätta sig efter. Inget rätt eller fel. Nothing makes sense. Det gör så jävla ont. Jag saknar något jag inte ens hade från början. Allt är annorlunda men inget har egentligen förändrats. Livet fortsätter som om inget hänt, som om ingenting spelade någon roll. Som om inga löften brutits, inga lögner fanns, inga drömmar krossats. Som om mina drömmar aldrig funnits. Som om allting inom mig alltid varit trasigt.

just nu

Just nu vill jag gå hem och bli mottagen av en öppen famn, bli lyssnad på, få klaga lite, dricka ett glas vin eller två, kramas lite.

Men jag jobbar. Och det är väl rätt okej det med.

minnen

Åh ibland, ibland kommer en tanke, kanske hör jag en sång eller känner en doft och mina ögon tåras nästan som när man hackar lök. Jag kan inte hjälpa det. Det betyder inte att jag är ledsen, bara att jag har väldigt lätt för att gråta... Och att jag tänker på något som gör mig lycklig, eller rörd.

Jag skriver inte så mycket för det enda jag vill skriva om är sånt som ingen får läsa.

Shake my ground

Jag är på konstigt humör. Det är natt. Jag har just rensat min facebookprofil igen så nu synns bara mina vänner och vad jag gillar för musik... Jag fick spel bara. Det har inte med rättighetsdebatten och göra, inte ens med privacydebatten, utan snarare med den extroverta generationen. Allt ska vara så jävla status. Hur många vänner man har, hur lycklig man är. Fan, ingen är lycklig, men ändå så blir det värsta snacket om nån skriver "is olycklig" eller liknande. Vem fan bryr sig? Jag bryr mig fan inte. Och jag hoppas att ingen bryr sig så sjukligt mycket om mig så att de håller koll på mig via facebook. Som sagt, bara så sjukt trött på det. Har till och med tagit bort lite "vänner", mest såna som jag har träffat en gång.

Ja... Det är natt. Jag är kreativ och vill inte träffa folk. Funderar på att isolera mig på riktigt. Söka jobb, vara kreativ, försöka lösa mina ekonomiska problem... Men tja, imorrn blir det kanske Helsingborg om jag har råd att åka tåg dit. Vill väldigt väldigt gärna men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Lördag är det Halloweenfest hos Sara, massor med människor jag gillar kommer dit så so should I. Just nu är jag knappast sugen egentligen, men det kommer jag nog vara senare. Just nu är jag bara väldigt... mycket. Arg, ledsen, ont i ryggen. Destuktiv/Kreativ, Arg/Glad... Kaos. Den underbara sorten, sorten som jag älskar. Inuti mig.

--><--

Hat/Kärlek.

Hur kan man hata någon eller något? När jag var barn sa min farfar att jag skulle vara väldigt försiktig med ordet hat, eftersom det var ett väldigt starkt ord. Jag har varit det, jag har knappt använt det alls, bortsett från några gånger i vredesmod i tonåren. ("Jag hatar dig!" "Jag hatar samhället!" "Jag hatar snuten!") (Men aldrig så att farfar hörde det. Av olika skäl.)

Jag hatar ingen. Hat är ett starkt ord, en stark känsla. Allt är en del av samma kretslopp, ilska, hat, kreativitet, kärlek, allt hänger ihop. Men just nu finns ingen kärlek.

Ibland önskar jag att jag kunde träffa en snygg kille som kunde dansa och var grym på massage, men det är egentligen bara som jag har ont i ryggen, inte ett egentligt behov av närhet. Jag vill inte ha någonting.

Min julångest har gått över. Jag har insett att julen får bli något annat år. Jag kommer laga mat till Mamma om jag inte jobbar, men jag är sugen på att jobba. Inget annat än att betala mina räkningar och skulder är intressant just nu.

Såhär känner jag mig just nu: totalt känslomässigt avtrubbad och samtidigt full av extremt starka känlor. Jaja, samma motsatsförhållande som tidigare. Jag tror inte på bevarande, ingenting är oföränderligt, det finns bara skapande och förstörande och egentligen är det samma sak; förändring. Till och med stagnation är en sorts förändring; från levande, vitalt, till dött och stelt och skört.

Otyglad kreativitet utan utlopp leder till upproriska svåra känslor. Jag vill till en ny värld, ett nytt liv, jag vill släppa allt och börja om. Det är som en drog för mig.

Jag är fylld av en längtan som jag inte vill ha. Jag är fylld av ovisshet.





Lyssnar på: Soundtracket till Arizona Dream av Goran Bregovic och Iggy Pop - Death, en av de bästa låtarna på skivan. Resten av skivan lyssnar jag också på. Annars 16 Horsepower och Woven Hand.
Äter: Spagetti med ostsås. Kvällsmat alltså.
Söker jobb: All over the place. Igår Irland, idag Danmark, imorgon här i stan. Vill helst iväg. Långt. Vart som helst.
Läser: Passionen av Jeanette Winterson, den är jävligt bra.
Skriver: Idag gjorde vi en karaktär till Maia. Det hjälper att ha karaktärer när man skriver äventyr. Tycker jag. Inte för att jag är så fasansfullt rutinerad, men ändå. Eller därför. Strunt samma.
Sugen på: Att måla. Eller rita. Har ritat fult på sistonde. (Också lite småsugen på att tatuera mig.) Och att lyssna på talböcker.
Snyggt:Utställningen på Ariman just nu. Det är inte ofta de är snygga. Nu är det egentligen bara en sorts installation med masker på den bortre väggen som tilltalar mig, men så mycket att jag de facto skulle kunna betala för den om jag haft några pengar. Jag hade satt upp den på väggen.
Osannolikt: Att jag lyckas fixa en mask tills lördag kväll.

Overload!

Jag har verkligen ingen aning om vart jag är på väg men allt går i vågor och jag blir mer och mer sugen på IVÄG! bara. Sökt jobb på ett kryssningsfartyg i västindien. Sökt en massa på Irland och i England, och alla servitrisjobben som jag var på väg att söka i Lund och Malmö känns plötsligt helt sjukt ointressanta.

Det här gör mig pepp. Min dygnsrytm är åt helvete, käpprätt åt helvete, så åt helvete så att jag nu, tjugo i tre, sitter och äter frukost. Jag har i alla fall lyckats tygla mina facebookjunkieimpulser. Det är fortfarande så mycket att göra så att min hjärna kollapsar, imploderar, vägrar fungera. Jag försöker strukturera min vardag men oftast får jag inte mycket gjort. Jag har ingen plan, jag vet inte riktigt hur man gör för att få struktur. Men det känns som om jag är på rätt väg.

Flera dagar i rad nu har jag bara helt enkelt inte riktigt gjort det jag borde. Det viktigaste har jag gjort. Men jag har inte ringt alla de samtal jag borde ringa. Borde ha ringt för länge sedan.

Inatt drömde jag märkliga drömmar. Idag är jag oförklarligt lycklig. Kanske har med musiken att göra. Jag har övergivit Sr klassiskt/världen, radiokanaler som mest blir bakgrundsljud efter ett tag, som bara tystar tidens sus och inget mer. När man lyssnar på musik man väljer själv blir tidsflödet mer påtagligt. Man kan inte bara koppla bort världen på samma sätt. Just nu: Lamb, Tyskarna från Lund, Nin, Chris Cornell, Benassi, Gnarls Barkley, blandat eighties på youtube, en massa annat.

Behöver göra musik! Behöver vara kreativ! Behöver skriva (no shit), måla, städa (jag älskar att städa), sjunga... Läsa, lyssna på musik... Jag är glad. Men jag har inte egentligen tid att sitta och må bra, jag måste göra allt det viktiga först och kreativiteten bara dör. Jag försöker alternera men det blir inte samma sak, just nu behöver jag isolera mig och vara hysteriskt skapande. Går tyvärr inte. Får ventilera lite på den här satans meningslösa bloggen. Vem vet, en vacker dag kanske det kommer vara intressant för någon att läsa allt mitt dravel.

Dear Buddha, I want a pony and a plastic spaceship.

Nej, jag vet inte riktigt om det är så han säger med det är nåt sånt. Jag är glad.



Lyssnar på: Lamb - B-line, Tyskarna från Lund - Party Planet, Benassi - Who's your daddy/Able to love. Pepp!
Läser: Winterson igen, Passionen. Har faktiskt läst två hela böcker för första gången på mycket länge, Rävungen och Tigerungen av Torey Hayden. Barnpsykologiska fallstudier.
Skriver: Skissar mentalt på ett rollspelsäventyr för World of Darkness, grundreglerna utan tillägg. Sent artonhundratal, deckar/noir/absurt ungefär. Skriver lite på någon liten planlös historia bara för att få lite utlopp.
Annat: Funderar på min kostymering inför helgen. Har några olika uppslag, funderar på att göra en mask. Blev lite inspirerad av the Labyrinth som jag såg lite av igår, bland annat maskeradbalsdrömscenen. Vill ha med löv nånstans också.

(Kolla! Det var ju precis det här som var tanken med den här bloggen från början! Det skulle ju vara en kreativitetsblogg!)

Oh

Allt, allt i hela världen.

Svävar fram genom natten. Year zero transporteras rakt in i min hjärna utan att passera öronen. Me, Im not och löv som virvlar omkring mig, gula, gyllne i lampornas sken i den blåsvarta natten, vinden virvlar runt mig. Musiken virvlar i mig, jag susar fram som en raket över den täta mattan av gula löv, över gator, gräsmattor, genom gränder, cyklar ursinnigt omkring i staden utan att hitta något som betyder någonting för mig. Allt påminner mig om meningslösa känslor, saker som inte betyder något längre men har gjort det förut, jag mår inte dåligt så det är inte melankoliskt, jag mår inte bra så det är inte ljuvt, och inget mellanting heller. Det påminner mig om justnu, som jag inte vill bli påmind om, jag är här och nu trots att jag hellre hade drömt mig bört, tillbaka i tiden i höstnatten. Tillbaka till vad som helst. Jag har levt ett år, längre bak än så är det disigt och jag får inte ut något av att leta där. Senaste året har jag levt och det har varit omtumlande och jag har lärt känna mig själv och jag har lärt mig älska mig själv, på bara ett år har jag klättrat upp ur en avgrund och ramlat ner igen och klättrat upp igen och kanske kommer jag ramla igen men just nu älskar jag mig själv även om min situation är överdjävlig. Cyklar ursinnigt upp ur min avgrund. Upp genom natten, löver virvlar runt mig som gula stjärnor. Mjukt och vackert i natten, svalt, lagom svalt. Jag tar av mig jackan och sätter den på min pakethållare.

Ibland, på natten. Nu är det en ny vecka igen, hur snabbt kan det gå? Tiden rusar fram utan att egentligen fråga mig först. Ursinnigt. Jag kan inte cykla ifrån den. Klockan är halv fem och det är nästan mörkt. Min dag har inte riktigt börjat. Jag har glömt att göra sånt jag borde. Jag borde fortfarande göra en massa. Två veckor har susat förbi, två helger, nu är det snart tisdag och jag har en massa planer för veckan utan att riktigt förstå hur det gick till. Jag blundar så hårt jag kan men det hjälper inte. Verkligheten finns kvar när jag öppnar ögonen. Bara inte riktigt som förra gången, den här gången har det gått flera timmar, för det gör det varje gång jag blinkar.

Utanför är skymningen kallt blågrå, ljus börjar blinka när folk kommer hem från var de nu har varit under dagen. Det regnar på löven så att allt guld sköljs bort och kvar är brungrå kadaver av det vackra och sprakande. Stjärnorna drunknar i blöta grå mulenhetsmoln. Jag drunknar i tid och verklighet. Glömmer allt. Allt försvinner, blir overkligt. Uppblött i kanterna, löses upp, ingenting kvar.

Jag vill härifrån. Upp, ovanför molnen där solen alltid lyser.


Allt är nära, allt är långt ifrån.
allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.

(Utdrag ur Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer".)








Lyssnar på: Year zero, Chris Cornell live på O-baren, mycket 16 hp och lite Woven Hand, Dead or alive - You spin me right round, User - belong och lite annat också.

Jag ville skriva

Jag hade en massa ord. Flera ord. Många ord. Jag hade hela meningar, formuleringar. Jag ville vräka ur mig bokstäver, ord, meningar, stycken. Kräkas ur mig text. Jag hade inspirationen. Men en sak fattas. En sak fattas mig och det är såsom följer: varför skriva för ingen? Varför skriva all den texten för bara mig? Den förlorar all mening. Men jag behöver skriva för att bearbeta. Jag är som en utåtagerande unge. Jag behöver uppmärksammas för att bearbeta. Men jag är ju vuxen nu, jag borde kunna bearbeta på egen hand? Utan yttre inblandning, utan min generations ständiga behov av att bekräftas. Och egentligen bekräftas jag inte. Jag vet inte ens säkert att någon läser det jag skriver. Bekräftelsen är när folk kommenterar det jag skriver, och det händer mycket sällan. Jag skriver inte för ett par kommentarers skull.

Så varför bloggandet? Framför allt; varför lägga upp det på Facebook? Nej, det går bort. Hädanefter så publiceras alltså inte min blogg på Facebook. I alla fall inte sedan allt rabalder om att Facebook äger allt som publiceras där. Jag tycker att det är rätt självklart, det är en tjänst de tillhandahåller, det kräver enorma resurser att hålla Facebook vid liv och det är inte särskilt vanligt med ett ställe där du får publicera oändligt antal bilder gratis. Men min text... Det är ju skillnad. Jag tror inte att de tänker sno den och använda den till nånting men så länge den är publicerad där och ligger på deras server så har jag inte rättigheterna till den. Hm. Detsamma gäller ju i och för sig bilderna. Tja, det är ett dilemma, men fortfarande kan jag se att det finns enorma fördelar med ett sådant avtal eftersom de publicerar bilder från sin sida, från sin server. Det hade säkert funnits lagliga begränsningar om de inte ägde det de publicerade. Och de vill antagligen skydda sig. Dessutom finns det säkert liknande regulationer i den här bloggtjänsten, men jag orkar inte riktigt fundera på det just nu. En vacker dag kanske min bror får skapa en helt ny bloggsida till mig där jag kan vara säker på att äga alla rättigheter. Sånt här är tråkigt att tänka på.

Så tillbaka till frågan: varför? Jag har alltså beslutat att sluta köra upp bloggen i folks ansikten. Alla jag är vän med på Facebook är förmodligen inte intresserade av mina små literära utspel. Men om man nu bloggar så är det ju för att man vill bli läst, uppmärksammad. Hade jag bara skrivit för mig själv så hade det inte funnits något behov av att publicera det. Jag skriver alltså inte bara för mig själv. Jag skriver för att jag använder språket till sitt ändamål; kommunikation. Varför? Frågan kvarstår. Eftersom språket är skapat för att vara ett verktyg att kommunicera med så finns det ju inget syfte i att skriva sånt som ingen får se. Det är som att prata med sig själv. Men det gör man ju. Självklart gör man det. Man tänker ju. Och när jag bloggar (och inte publicerar det på Facebook) så förväntar jag mig egentligen inte att någon ska läsa det, jag bloggar för ofta och för mycket för att NÅGON ska orka hålla koll. Tror jag i alla fall. Det måste ju innebära att jag egentligen gör det för mig själv. Som att prata med sig själv högt på stan. Jag är en dåre.

Jaha, det här var ju givande. Jag har egentligen inte kommit nånvart i mina resonemang och inte ens i närheten av berört ämnet som jag vill skriva om, som jag behöver bearbeta. Som jag har börjat prata ganska mycket om, främst med min mor. Eller snarare, något av ämnena. Och varför skriver jag då inte om det? Där är svaret enkelt: jag skulle blotta för mycket av mig själv, jag skulle visa upp mina svagheter offentligt. Som att gå omkring på stan och prata med sig själv naken. Kanske behöver jag exakt just det: att sluta försöka fördämma allting. Jag är ju ändå rätt så jävla kass på det, med tanke på hur mycket jag pratar om det och hur mycket skräp jag skriver om det som inte publiceras. Det är nämligen det som är problemet med det jag skriver som ingen får läsa; jag anstränger mig inte alls och det blir dåligt. Hackigt, inget som helst flöde. Bara dravel för jag går lite för nära lågan, backar undan, går för nära igen. Skriver som en dåre, muttrar för mig själv. Nej, då är det nog bättre att prata med sig själv högt och tydligt på stan. Bättre än att sitta i ett tomt rum och muttra osammanhängande för sig själv. So it comes down to den eviga mellanvägen; om jag nu ska blogga eftersom jag inte vill att det ska bli alltför dåligt, om skälet till att jag bloggar är att möjligheten att någon läser det ställer krav på den litterära kvalitén, då kan jag ju inte gå in på det som är mest personligt. Eller?

Om jag nu skulle skriva direkt ur hjärtat. Om jag skulle skriva om det som tynger mig (allt det som tynger mig). Dels skulle det bli gnälligt. Jag avskyr gnäll. Dels skulle det tillintetgöra min personliga sfär, eller hur man ska uttrycka det. Nej, jag vill inte dela med mig till vem som helst av mitt hjärta. Alla vill nog inte veta allt om mig, och jag vill inte att alla ska veta heller.

Men jag kan sträcka mig såhär långt: det finns en hel del jobbiga grejer i mitt liv just nu. Min vardag känns tung av flera olika skäl. Jag har skrivit om en hel del av min vardagsångest, lätt berört det sjukt oitressanta, som byråkrati och jobbsökning, skrivit mer om annat, till exempel mina katter, som säkert inte heller är särskilt intressanta för den utomstående. Men det finns en sak som jag inte har skrivit något uttalat om, och inte heller tänker skriva något uttalat om. Det är något som har funnits länge men som inte egentligen har vart jobbigt förrän nu, senaste tiden. Det är något jag tänker väldigt mycket på, funderar över, kastar fram och tillbaka i mitt inre, blir ofrivilligt påverkad av och inte till fullo förstår. Det förbryllar och irriterar mig. Ibland gör det mig glad, ibland ledsen. Det är inget jag egentligen lider av, men det förföljer mig. Det finns nästan alltid någonstans i bakhuvet. Förut kunde det gå flera dagar utan att jag tänkte på det men nu är det värre. Kanske bara på grund av att det inte har försvunnit; jag trodde att det skulle försvinna. Jag trodde inte ens att det var något. Men det har inte försvunnit, inte alls. Kanske är det därför som jag tänker mer på det nu. Kanske är det något annat.

Om någon mot förmodan inte alls vet vad jag skriver om så fråga gärna, möjligheten finns ju att jag berättar mer. De sista detaljerna. Ett par pusselbitar som inte är så avgörande. Om någon mot förmodan plöjt sig igenom min roman. Har ni det så lämna gärna en rad så att jag vet ifall det finns någon som helst anledning till att faktiskt publicera saker och ting på den mystiska företeelse som kallas internet.

Klockan råkar vara halv tre. Jag ska gå och lägga mig. Och ja, det känns bättre nu. Skrivandet hjälpte. Som att man mår mindre illa om man kräks, eller känner sig mindre ledsen om man gråter. Efter att ha vräkt ur mig så här mycket text känns det lite som efter sex, eller efter ett stort gräl, eller som att bli lite bakis. Laddningar försvinner.

Godnatt.

Isolation

Okej, nu funkar inte min isolation längre. Jag måste göra grejer om dagarna, det här är ju helt sjukt. Jag blir ju liksom förslöad och dum av att bara sitta i min lägenhet och mögla. Idag har jag inte fått nåt alls gjort (utom att ringa några viktiga samtal).

Bröden blev inte alls bra. Jag läste inte receptet ordentligt och insåg inte riktigt vad jag bakat föränn idag. Bullar. Jag har bakat bullar. Två stycken stora, kletiga semmelbullar. Jävla tasteline som inte fattar att man ska lägga in bilder på något relevant, som till exempel vad receptet är, istället för ett gott vanligt bröd. Jag ifrågasatte knappt att det skulle vara socker i. Fan. En och en halv liter dinkelmjöl, mao det dyraste mjölet i hela världen, i soporna. (Brödet är alltså motsatsen till hardcore: half baked.) (Jag tröstar mig med att jag hittat ett faktiskt mycket bra recept på vetebullar.)

Jag börjar i alla fall se slutet av den byråkratiska tunneln. Och jag lyckades få i katterna antibiotikan. Och de verkar redan må bättre.

Imorrn ska jag med Maia till il dottore, sen ska jag hem och fixa sånt som inte blev gjort idag, sen ska jag till min kära mor och umgås lite med henne.

Nu ska jag kanske diska lite, äta lite och spela heroes med Maia.

Nu nu nu. Nu vill jag resa mig och bli en ny person. It's a new dawn, it's a new day, it's a new life for me, and I'm feeling good. (Men just nu känns det inte jättebra. Passive agressive och tänker på helt andra saker än jag borde. Tänker på sånt som jag inte borde tänka på alls. Sånt jag trodde att jag skulle ha slutat tänka på vid det här laget. Istället tänker jag på det mer och mer.)



Susar inte genom rymden nu, stjärnorna sprakar inte runt mig nu. Hösthimlen skimrar inte av månljus och mörkermagi, natten är inte full av hemliga virvlar. Inget finns utanför mitt fönster utom en tom stad. En meningslös stad. Magin försvann plötsligt. Staden svek mig. Längre och längre in i min lägenhet försvinner jag, den växer runt mig som en mycket långsam explosion. Har inte hittat ut alls idag. Inte alls ut i den tomma staden.




Lyssnar på: Sr Atlas. Pop från lite varstans. Den stora behållningen: Finsk och tysk. Den tråkiga: Fransk.
Läser: Jeanette Winterson - Passionen.
För mycket: Facebook, tankar.
För lite: Verklighet, jobbsökande.

nätter, dagar, höst

Jag gick genom stan inatt, månen var full, stor, rund och bländade vit. Svarta rak, gatstenar, allt lyste i månskenet. Tomt och tyst överallt. Stilla. Hösten är här och min tunna rosa morgonrock är utbytt mot en tung, tjock, lila med Hugh Heffner-känsla. Oboy (ett annat märke fortfarande men chokladmjölk heter oboy i min värld) i vinglas, fast framför datorn, solen lyser utomhus och jag borde antingen

1. skriva klart mitt cv och söka alla jobb jag hittar eller
2. diska och städa hela lägenheten eller
3. sortera alla papper jag någonsin ägt eller
4. gå ut.

Men det gör jag ju inte. Jag bloggar, laddar upp foton på facebook, läser andras bloggar, slöar.

Jag och Kelly har ett avtal: vi ska inte vara emo på hela veckan. Jag tror det kan funka. Men efter söndag får vi det, och det kommer jag nog vara, lite grann i alla fall. Men jag hatar ingen!

Igår var trevligt, trots att alla i hela världen var på konstigt humör. Emil och hans vän Johan spelade jättebra musik på Mods. Rödvin, tequila och starka känslor.

Lyssnar på: Queens of the Stone age. En del gammal Van Morrison.
Läser: Hemingwaynoveller på internet, någons blog som gör mig lite ledsen trots att jag föresatt mig att faktiskt inte vara det. Livet är för kort, för viktigt, för att man ska sitta och stirra in i en dataskärm och må dåligt. Ut. Jag måste ut.

Allt som inte dödar en...

ärrar en? Makes you a cripple for life?

Well. Vem vet.

Gårdagens kvasifilosifiska rödvinsdrickande med Mai/jorna och Kelly och Kitty ledde till att mitt humör blev mycket bättre. Kelly och Kitty lagade min dator på något sätt, helt underbart. Jag kan scrolla. Jag har talat ut lite grann, slappnat av lite grann, kännt att allt trots allt inte är slut. The void has stopped staring into me. Helare, renare, bättre.

Jag läser en blogg. Fan vad bra den är. Jag är helt frälst. Tyvärr tänker jag hålla den hemlig ett tag.

Ikväll Mods, Emil spelar. Ska bli trevligt. Men först glass med Mamma och Robin. Jag har ont i ryggen.


Jag går genom höstmörkret, ensam genom skuggorna, lummig grönska bleknar mot glesare gult i det svarta ovanför mig. Det luktar fukt och jord och det är helt tomt överallt, men träden lever runt mig och mörkret är fullt av ljud och rörelser och andar. Jag lyssnar på jättehög musik i hörlurarna men jag hör ändå mina fotsteg som hjärtslag mot den fuktiga asfalten. Skånsk fukt i luften, aldrig någonsin kommer det vara torrt här. Lera, ständigt. Det här är inte mitt hem, har aldrig varit det. Jag promenerar i snabb takt i stadens utkanter, kvällen faller runt mig, tungt mot marken. Mörkret tätnar till svart. Tomma skolgårdar, tomma lekplatser. Sommarens solstekta svettiga nakna överkroppar har lämnat fotbollsplanernas höstleriga fukt, sitter nog inomhus och ser på tv nu. Jag går genom det svarta mörkret och är inte rädd, jag har för mycket energi inuti mig för att vara rädd. Jag ser knappt var jag går men energin, den svala höstluften, fukten, doften av ruttnande löv ger mig styrka och musiken brusar i mina öron, bedövande, berusande.

Ut i rymden, fokusera. Överge allt du tror på, upp bland stjärnorna som sprakar i höstnatten.

Ingenting spelar egentligen någon roll. Öppna ögon.





Lyssnar på: Mamma och Robin som står i köket och diskar och småpratar om ljusstakar, livets spykotiska virvlande omkring mig, den brusande höstdansen. Alla ljuden inuti mig.