good news everyone

It's ten thirty and I'm feeling tired.

Feeling tired is pretty unusual for me and feeling tired before midnight... I can't remember the last time that happened. I can't explain how good it feels to quit my meds. I'm not saying anyone else should but being medicated has not really been helpful for me lately. Since three years or so I've been super depressed and super medicated. I have no idea how this will play out, but this completely unexpected tiredness is nice. I also don't feel scared of going to bed, which I usually do. (Because of the anxiety you know? Lying in bed, in the dark, trying to turn off the chaos inside, trying to ignore the black sticky tentacles around my neck, trying not to think, not to feel...)

I'm pretty sure it should be the other way around, placebo or not. I wonder if Iv'e been nocebo-ing the negative effects of the medication, just as I might now be placebo-ing the positive effects of not being medicated? I still feel a little bit of abstinence dizziness and stuff from the old meds, the new ones probably didn't have time to start working properly. But I've taken so many different pills and I really need to know how I work without them. My life has changed dramatically many times since I started taking them... (checks back in the blog archive) since march 2011 I think? Or was it later? April?

That's not three years. That's four. I might have been saying "three years" without actually counting for almost a year. Huh.

Gods it's depressing to check my blog archive. I was so hopeful. Everything was dark and horrible but I honestly believed that it was passing, waiting for it to pass, believing that every day that was not horrible was the start of getting better. Every time.

I still do. I wonder if this insane, unfounded optimism is the core of my problem?

Det blir inte bättre. Varför blir det inte bättre? Varför mår jag sämre och sämre? Det skulle ju bli bättre? Alla lovade att det skulle bli bättre?

"It doesn't get better. Why isn't it getting better? Why am I feeling worse and worse? It was supposed to get better? Everyone promised that it would get better?" - june 2011

Okay. I started taking anti anxiety meds in july 2011. After months of waiting to even see a doctor. I didn't get any regular contact with any doctor, I didn't get any therapy, I didn't get SHIT until... Today? Maybe? I had my second meeting with my new shrink today and the first one doesn't count so yeah, I crashed in march 2011, got medicated after four months of pure fucking horror and since then there's been a whole lot of pure fucking horror.

I've always been sensitive. I pressed myself beyond my limits back then. I tried to be a good girlfriend and boss and those things are probably - maybe - possible to be but it's hard to be a good girlfriend to someone who hates you and a good boss when your own bosses expect you to do impossible things just because they can't be assed to handle the sales department... It's a long story, feel free to go back in the blog archives to around june 2008, or actually even further, to august 2007. That's when a very strange night ended in broken bones. There was two nights, almost a year apart, that still affect my life. I used to joke about tequila shaping my life but I don't really do that anymore...

If it hadn't been for that broken collar bone, if it hadn't been for not being able to work, if it hadn't been for what I did instead and who I met, if it hadn't been for the job I got and the person who inspired me to leave Sweden, if it hadn't been for Ireland, if it hadn't been for that party at my house in Cork, if it hadn't been for that t-shirt, if it hadn't been for that night and all the insane stuff it lead to later, if it hadn't been for those stolen moments in the elevator at work and all the lies, if it hadn't been for that empty year, if it hadn't been for that unexpected email, if it hadn't been for my hopeless optimism and trusting nature, if it hadn't been for the economic collapse and what it meant to me professionally, if it hadn't been for so many small, separately meaningless details coming together and making my bad decisions seem so right... If it hadn't been for everything going to hell at once! And then just never getting better. Then... I don't know. If one of those things had been a little bit different. Then maybe my life would be too. If he had left the party early. If I had remembered my bike. If...

Iv'e been down this road so many times. Too many times.

Now it's an hour since I started writing this and I'm even more tired. I don't feel bitter. Everything that happened happened. No reason, no fate. It just happened. And now I'm here, back where I started, broke in the south of Sweden. But older and in a really nice apartment where I get to paint a landscape on my wall.

With a lot of important people still in my life. And a lot of new important people also in my life. And I have no idea how I feel or who I am anymore.

Whatever. I'm pretty sure no one has the time or energy to read all of my insanely long rants from the last few weeks and this is definitely one of them. So I'm writing for myself now. I must be going through stuff or whatever. Ugh. Who cares.

I think it's time for bed.

Better better better

I realized yesterday that I haven't cried as much since I moved to my new home as I used to. I still have bad days but the soul crushing blackness is gone.

I was so sad when I lived with him. He made me so miserable. He might have stolen my sewing machine and my underwear and a skein of marks & kattens "Madrid" and all my photos but at least I'm free from the horrible darkness of living with a psycho. At least I'm not constantly worried about his mood. If he's going to explode over some meaningless little thing.

He's a little bit like my ex only more evil and less attractive (and my ex was not very attractive). Come to think of it my ex, the compulsive liar, seems pretty nice in comparison. So there's that. At least I wasn't in a relationship with this one. Hah.

I realize daily things that I miss. A shawl I knitted. Things I made when I was a blacksmith. The last ball of the yarn I needed to finish a project. But the feeling of lightness that comes from not living with him anymore makes it easier to bear.

Gifts in disguise

Losing a bad, energy draining person isn't a loss. Losing things is inconvenient but life goes on.

What I got out of it is priceless. New friends. Real ones. A new home. A nice one. And proof of the wonderful support my family gives me. I miss my teddy bear (and my underwear) but the mother that gave me that teddy bear is an amazing person that I still have in my life and who loves me. And I'll buy new underwear eventually. Until then I'll have to do laundry twice a week but that's a small price to pay for all the love and support I've been given.

I've been angry for a couple of days but it's already passing and it feels so good. It leaves room for love.

I think I am getting what I deserve. Love.

Life is shit

It's one in the afternoon, a Wednesday. I'm in bed. The sadness and hopelessness I feel are sickly. I fell asleep at three in the morning after a fight.

I'm drifting in and out of sleep. I don't want to get up.

Now it's three. I'm still in bed. Confusing dreams. I still don't want to get up. There's nothing to get up for. There's nothing I can do. There's no breakfast and I'm broke. There's nothing. I don't want to do anything. My head hurts but I don't want to get up and make coffee. Maybe I'll keep sleeping for a while more.

Vatten över huvudet

Jag promenerar långsamt. Mina fötter gör ont. Igår firade jag yalda, en persisk midvinterhögtid. Jag är trött. Jag vet att jag inte borde ta ut mig så fort jag börjar må lite bättre men jag gör det ändå. Varje gång, utan undantag.

Igår träffade jag en kompis, sen gick jag upp till avdelningen, sen träffade jag Irena och Michal, sen körde de mig till folkets park där jag var till midnatt och dansade tills jag var genomblöt av svett. Det var en bra dag men idag är jag känslomässigt utmattad. Imorgon blir jag utskriven. Ytterligare en stressfaktor.

Kvinnan som bjöd in mig till Yaldafirandet heter också Yalda och är helt fantastisk. Hon är kanske runt sextio och pratar knappt någon svenska och har dessutom olika långa ben vilket gör det svårt för henne att gå. Jag tror att hon har otroligt ont. Trots det är hon alltid glad och dansade nog mer än mig igår. När hon dansar syns det inte att hon är handikappad. Som om det är meningen att hon skulle dansa.

Jag lärde känna henne när jag kom in åå avdelningen, vi delade rum första veckan eller så.

Då var stämningen där alltid rolig och bra, människor i alla åldrar som mest var ledsna, inte så farligt galna. Nu är det mest äldre kvinnor som är rätt ordentligt galna. Det är lite tråkigt men jag har träffat folk där som jag hoppas på att vara vän med länge. Som Yalda, som inspirerar mig med sitt soliga humör, M som är världens yngsta femtioåring, J som är ängslig men snäll, T som nästan känns som en familjemedlem, K som är min nuvarande, jätteroliga rumskompis, J som är fantastiskt intelligent och rolig, I som är dagisfröken och nästan lika liten som barnen hon jobbar med. Många fler. Som jag verkligen tycker om, mycket.

Nu finns det en gammal kvinna som sitter och skriker "maten är lagom varm!" Eller "slutet är nära!" och en annan som tror att man pratar med henne varenda gång man pratar och en som sjunger hela tiden. "Det finns inget vackrare än sanningen, sanningen, sanningen."

Det har varit fem märkliga veckor.

Another day in paradise

So today I had a long, stressful, confusing and pretty bad day. I had a stupid and meaningless fight, I was tired, my confidence is crap (I'm in a fucking mental institution, good luck feeling on top of shit) and stuff in general is shitty.

Ended with a game of scrabble at the ward and it was fun. It feels nice hanging out with people who also feel like shit. We can laugh at it. And we do, and we laugh at the fact that we're laughing. We tell each other that our craziness is okay and laugh at it. We're all here. We all have reasons. I can forget about my life and all the crap and all the things I've done that have lead me here. I can forget about how I have failed completely. I'm normal here.

And when I'm not here that feeling lingers for a while. It follows me out into the world.

I'm getting new meds soon. And tomorrow I'm going home to do some laundry.

Uppriven

Jag hatar att inte veta. Att längta efter någon jag inte känner. Jag kan inte slappna av, kan inte lita på honom men hjärtat sjunger av glädje. Förvirrande känslor, många känslor.

Pengar kärlek vänner skapande inspiration, allt stressar mig och överallt finns magi och mirakel och stjärnor och överallt finns mörker och skräck. Ögonen vänjer sig aldrig, känslorna blir så många, så starka. Hjärtat känns till slut bara trasigt och jag är trött och ledsen trots att allt är rätt okej.

Jag hatar att bli påverkad av en annan människa. Jag hatar det. Hatar hatar hatar att känna mig ledsen över att inte få prata med honom. Hatar mig själv och hatar känslan. Jag vill vara i kontroll.

I kontroll över mina känslor och min ekonomi och mitt liv.

Ingen slutkläm. Ingen punchline. Bara förvirring.

Out of reach

Livet kastar saker på mig. It's the weirdest thing. Burma, youtube, musik, fester, människor, känslor. Den här tiden kommer nog att vara präglad av Burmadebatter, röda tröjor, massor av fritid och folk som kräks i direktsändning i mitt minne länge.

"Hon kräks i direktsändnig på ett så profesionellt sätt!"

Post-FFF-livet just nu. Livets psykotiska virvlar. Hösten blir mer och mer höst. Två fester i pre-produktion, men båda får vänta tills Lars kommer hem från Frankrike. (FFF-fest och ångest är min arvedel-fest.)

Idag önskar jag mig mjölk, ägg och mjukost. En vackrare värld med mer flexibilitet, tålamod, kärlek och respekt. Och fred. Jag önskar att jag kunde hela alla hemliga sår, sträcka in en hand i alla trasiga hjärtan och göra dem hela, ta bort all smärta ur världen om så bara för en stund. Eller ge av min egen glädje till alla, blåsa in en liten pust av ljus i alla människors öron och ögon och näsor och munnar så de fylls av samma känsla som jag bär på.

Den känslan är svår att beskriva, men kärlek till livet kanske. Allt är vackert, underbart, enkelt, perfekt. Livet är ett mirakel.

Det finns katter som spelar piano!

Igår var en av de bästa dagarna någonsin. Röd tröja-dag. Läste jättemycket om Burma, åkte till kontoret och träffade Charles, lika inspirerande som vanligt. Jag försår inte hur han kan ta på sig så mycket, hur han orkar. Köpte fisksoppa på Saluhallen av en söt kille, åkte hem till min stackars förkylda mor och åt, diskade, fixade, chillade. Stack in till stan och gick till Ariman för att ta en kopp kaffe med Kelly, men jag var tidig så jag spelade backgammon med en fårklippare som hette Josef. Kelly kom, vi drack öl och fick veta väldigt mycket om fårklippning. En mycket mycket trevlig kväll.

Vi bestämde oss för att gå vidare till Raurackel, men jag fick ett par "var är du"-meddelanden och eftersom jag är en sucker för sånt så stack jag till festen som jag faktiskt verkligen ville till i vilket fall som helst. Spritskåpstömmarfesten. Den var inte riktigt så rockn'roll som det låter, ganska få men mycket bra människor, jättemysig stämning.

Idag är jag förvånansvärt o-bakis. Har ätit frukost, ska in till stan och hämta en kvarglömd kamera om ett tag, bjuden på två fester ikväll, planerar att försöka hinna med båda. Innan dess så ska jag nog finslipa lite på mitt cv.

En av de finaste grejerna igår var nog den långa literära diskutionen i kölvattnet av festen. Amerikansk literatur kommer alltid vara lite sarkastisk. Jag gillar det.

Lyssnar på: Angie Stone - Wish I didn't Miss You (Av en ren händelse. Men jag saknar faktiskt massor med människor. Det påverkar dock inte min matlust eller förmåga att sova, inte ofta i alla fall. Låten är i vilket fall väldigt bra.)

Äeh

Fan vad oförutsägbart allt är. Jag själv framför allt. Jag borde verkligen inte tillåta mig själv att hamna i en sån här situation, det är jobbigt och obehagligt. Jag borde veta bättre, vara mer förutseende.

Om en stund ska jag in till stan och städa i stadshallen. Och i fortsättningen ska jag hålla mig borta från sådant som är dömt att bara vara jobbigt. Sådant som är så uppenbart misslyckat och dåligt redan från början. För till och från gör det faktiskt nästan ont, om jag tänker på det för mycket. Jävla skit, jag mådde så jävla bra.

Eller jag mår fortfarande jävligt bra. Livet är bra, trots att en hel del detaljer är lite komplicerade så lyser solen på mig på så många olika sätt. Men festivalen är slut och det är en jättekonstig känsla (men jag har fortfarande levlat. Jag är fortfarande en redaktör, och SFI står inte längre för Svenska för Invandrare, utan för Svenska Filminstitutet) skönt och sorgligt, bittersweet, melankoli. En grej som ökar det sorgliga är ju det där som jag inte har nån lust att skriva om.

Nu har jag bråttom.

Igår blev jag anfallen av fladdermöss. Fo' realz. Jag ska få en lillasyster i januari. Sanslöst bra. Det blir alltså min pappas femte. Aja.

Såhär: precis bakom mig, bakom högra axeln, finns en tanke som jag anstränger mig för att inte tänka. Ibland kan det hända att man pratar jättelänge om storleken på tonfisk istället för att säga något man faktiskt vill säga, som "fan vad snygg du är" eller nåt likvärdigt smart. Sen, efteråt, kommer den där tanken och biter en i nacken, och man inser att verkligheten finns kvar och vrider lite på sig för att skaka av sig tanken, verkligheten, och det gör ju ont i nyckelbenet då. Men det gör också ont i nacken av att bli biten. Hm. Det går nog över.




Lyssnar på: K's choice i svagare stunder, (addicted) annars Lamb såklart, helst Lusty.

Jag skulle blogga oftare om det inte var för att en del av det som händer pallar jag inte berätta om, och en del är jag inte helt hundra på vad det är...

Skönt att jag missade roskilde i alla fall. Nu är roskilde slut, och alla har kommit hem igen. På lördag har jag fest. Mexikanskt tema. Ni som kommer: Ta med en öl till mig!



Lyssnar på: moldy peaches