Jag promenerar långsamt. Mina fötter gör ont. Igår firade jag yalda, en persisk midvinterhögtid. Jag är trött. Jag vet att jag inte borde ta ut mig så fort jag börjar må lite bättre men jag gör det ändå. Varje gång, utan undantag.
Igår träffade jag en kompis, sen gick jag upp till avdelningen, sen träffade jag Irena och Michal, sen körde de mig till folkets park där jag var till midnatt och dansade tills jag var genomblöt av svett. Det var en bra dag men idag är jag känslomässigt utmattad. Imorgon blir jag utskriven. Ytterligare en stressfaktor.
Kvinnan som bjöd in mig till Yaldafirandet heter också Yalda och är helt fantastisk. Hon är kanske runt sextio och pratar knappt någon svenska och har dessutom olika långa ben vilket gör det svårt för henne att gå. Jag tror att hon har otroligt ont. Trots det är hon alltid glad och dansade nog mer än mig igår. När hon dansar syns det inte att hon är handikappad. Som om det är meningen att hon skulle dansa.
Jag lärde känna henne när jag kom in åå avdelningen, vi delade rum första veckan eller så.
Då var stämningen där alltid rolig och bra, människor i alla åldrar som mest var ledsna, inte så farligt galna. Nu är det mest äldre kvinnor som är rätt ordentligt galna. Det är lite tråkigt men jag har träffat folk där som jag hoppas på att vara vän med länge. Som Yalda, som inspirerar mig med sitt soliga humör, M som är världens yngsta femtioåring, J som är ängslig men snäll, T som nästan känns som en familjemedlem, K som är min nuvarande, jätteroliga rumskompis, J som är fantastiskt intelligent och rolig, I som är dagisfröken och nästan lika liten som barnen hon jobbar med. Många fler. Som jag verkligen tycker om, mycket.
Nu finns det en gammal kvinna som sitter och skriker "maten är lagom varm!" Eller "slutet är nära!" och en annan som tror att man pratar med henne varenda gång man pratar och en som sjunger hela tiden. "Det finns inget vackrare än sanningen, sanningen, sanningen."
Det har varit fem märkliga veckor.
No comments:
Post a Comment