Uppriven

Jag hatar att inte veta. Att längta efter någon jag inte känner. Jag kan inte slappna av, kan inte lita på honom men hjärtat sjunger av glädje. Förvirrande känslor, många känslor.

Pengar kärlek vänner skapande inspiration, allt stressar mig och överallt finns magi och mirakel och stjärnor och överallt finns mörker och skräck. Ögonen vänjer sig aldrig, känslorna blir så många, så starka. Hjärtat känns till slut bara trasigt och jag är trött och ledsen trots att allt är rätt okej.

Jag hatar att bli påverkad av en annan människa. Jag hatar det. Hatar hatar hatar att känna mig ledsen över att inte få prata med honom. Hatar mig själv och hatar känslan. Jag vill vara i kontroll.

I kontroll över mina känslor och min ekonomi och mitt liv.

Ingen slutkläm. Ingen punchline. Bara förvirring.

Men ååh

Jag försöker sova men mitt hjärta slår som om jag gömmer mig för polisen. Jag tänker på honom hela tiden och jag är livrädd att bli sårad. Så pass rädd så att jag ofta tänker att det inte är lönt, att det är bättre att bara avsluta det nu. Men jag misslyckas alltid. Jag vill inte tillräckligt mycket.

Jävla hjärta.

Bra människor

Så skönt med killar som kan berätta hur de känner och fråga hur man känner själv och vad man vill och så.

Han är mjuk och varm och härlig men han är bara en vän, och jag är jävligt glad att ha en vän som han.

Och jag är kär i E. Och jag är gladare igen. Och jag ska aldrig mer glömma att ta min medicin.

Är på väg till den sista likströmfesten, och det ska bli roligt, trots att angst och dylikt gjorde så att jag inte kom iväg förrän framåt elva. Och det är nästan en timmes resväg.

Önskar att jag kommit ihåg att ladda telefonen. Önskar att tinychat fanns till iPhone. Nöjer mig med ösig musik och stickning och njuter av att slippa komplicerade känslor.

lite för glad

Jaha. Så inser man plötsligt att man tänker mer på någon än vad man borde. Och blir lite för glad av att träffa den personen.

Ständig känslomässig extremsport. Jag saknar E, men tänker mindre och mindre på honom. Men jag VILL att han ska ringa och åter claima allt utrymme i mina tankar. Jag vill det! Fan.

Istället; någon annans armar, någon annans värme, någon annans hud.

Men någon som inte heller är lika intresserad som jag är. Och jag vill inte ens vara intresserad. Skit.

Äeh

Fan vad oförutsägbart allt är. Jag själv framför allt. Jag borde verkligen inte tillåta mig själv att hamna i en sån här situation, det är jobbigt och obehagligt. Jag borde veta bättre, vara mer förutseende.

Om en stund ska jag in till stan och städa i stadshallen. Och i fortsättningen ska jag hålla mig borta från sådant som är dömt att bara vara jobbigt. Sådant som är så uppenbart misslyckat och dåligt redan från början. För till och från gör det faktiskt nästan ont, om jag tänker på det för mycket. Jävla skit, jag mådde så jävla bra.

Eller jag mår fortfarande jävligt bra. Livet är bra, trots att en hel del detaljer är lite komplicerade så lyser solen på mig på så många olika sätt. Men festivalen är slut och det är en jättekonstig känsla (men jag har fortfarande levlat. Jag är fortfarande en redaktör, och SFI står inte längre för Svenska för Invandrare, utan för Svenska Filminstitutet) skönt och sorgligt, bittersweet, melankoli. En grej som ökar det sorgliga är ju det där som jag inte har nån lust att skriva om.

Nu har jag bråttom.

Igår blev jag anfallen av fladdermöss. Fo' realz. Jag ska få en lillasyster i januari. Sanslöst bra. Det blir alltså min pappas femte. Aja.

Såhär: precis bakom mig, bakom högra axeln, finns en tanke som jag anstränger mig för att inte tänka. Ibland kan det hända att man pratar jättelänge om storleken på tonfisk istället för att säga något man faktiskt vill säga, som "fan vad snygg du är" eller nåt likvärdigt smart. Sen, efteråt, kommer den där tanken och biter en i nacken, och man inser att verkligheten finns kvar och vrider lite på sig för att skaka av sig tanken, verkligheten, och det gör ju ont i nyckelbenet då. Men det gör också ont i nacken av att bli biten. Hm. Det går nog över.




Lyssnar på: K's choice i svagare stunder, (addicted) annars Lamb såklart, helst Lusty.

Hey Hey Hey

fan. fan. jag är full på aldeles för lite, och jag vet att det är för att jag inte har ätit, och jag brottas med känslor av vilka ILSKA har hög prioritet och självömkan också. Vet inte varför.

Death Proof var bra. Sällskapet var bra. Jättebra. Senare satt jag och vägde, kände efter. Kom fram till att ja; sällskapet var verkligen bra. Bättre än det här sällskapet. Tänkte jag.

Damn, shaddap. Jag är arg och lite ledsen. Nu. När jag är full.

Robin ringde precis. Han har krockat med en grej och slagit sig. Vi semi-bråkade innan. Efter att Krister hade gått. Men nu är det ok. Dåligt humör hela kvällen. Eller. Väldigt bra fram tll halv nio.

Fan. Terapin fuckar upp mitt huvud. Borde ha stannat hemma ikväll.

Death Proof var riktigt jävla skitbra. Verkligen. Helt underbar. Älskar den. Se den. Genast. Nu. Do it. Se den. Komigen. Sjukt bra.

Nu sömn.



Lyssnar på: April March - Chick Habit (Från Death Proof soundtrack)