Oh

Allt, allt i hela världen.

Svävar fram genom natten. Year zero transporteras rakt in i min hjärna utan att passera öronen. Me, Im not och löv som virvlar omkring mig, gula, gyllne i lampornas sken i den blåsvarta natten, vinden virvlar runt mig. Musiken virvlar i mig, jag susar fram som en raket över den täta mattan av gula löv, över gator, gräsmattor, genom gränder, cyklar ursinnigt omkring i staden utan att hitta något som betyder någonting för mig. Allt påminner mig om meningslösa känslor, saker som inte betyder något längre men har gjort det förut, jag mår inte dåligt så det är inte melankoliskt, jag mår inte bra så det är inte ljuvt, och inget mellanting heller. Det påminner mig om justnu, som jag inte vill bli påmind om, jag är här och nu trots att jag hellre hade drömt mig bört, tillbaka i tiden i höstnatten. Tillbaka till vad som helst. Jag har levt ett år, längre bak än så är det disigt och jag får inte ut något av att leta där. Senaste året har jag levt och det har varit omtumlande och jag har lärt känna mig själv och jag har lärt mig älska mig själv, på bara ett år har jag klättrat upp ur en avgrund och ramlat ner igen och klättrat upp igen och kanske kommer jag ramla igen men just nu älskar jag mig själv även om min situation är överdjävlig. Cyklar ursinnigt upp ur min avgrund. Upp genom natten, löver virvlar runt mig som gula stjärnor. Mjukt och vackert i natten, svalt, lagom svalt. Jag tar av mig jackan och sätter den på min pakethållare.

Ibland, på natten. Nu är det en ny vecka igen, hur snabbt kan det gå? Tiden rusar fram utan att egentligen fråga mig först. Ursinnigt. Jag kan inte cykla ifrån den. Klockan är halv fem och det är nästan mörkt. Min dag har inte riktigt börjat. Jag har glömt att göra sånt jag borde. Jag borde fortfarande göra en massa. Två veckor har susat förbi, två helger, nu är det snart tisdag och jag har en massa planer för veckan utan att riktigt förstå hur det gick till. Jag blundar så hårt jag kan men det hjälper inte. Verkligheten finns kvar när jag öppnar ögonen. Bara inte riktigt som förra gången, den här gången har det gått flera timmar, för det gör det varje gång jag blinkar.

Utanför är skymningen kallt blågrå, ljus börjar blinka när folk kommer hem från var de nu har varit under dagen. Det regnar på löven så att allt guld sköljs bort och kvar är brungrå kadaver av det vackra och sprakande. Stjärnorna drunknar i blöta grå mulenhetsmoln. Jag drunknar i tid och verklighet. Glömmer allt. Allt försvinner, blir overkligt. Uppblött i kanterna, löses upp, ingenting kvar.

Jag vill härifrån. Upp, ovanför molnen där solen alltid lyser.


Allt är nära, allt är långt ifrån.
allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.

(Utdrag ur Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer".)








Lyssnar på: Year zero, Chris Cornell live på O-baren, mycket 16 hp och lite Woven Hand, Dead or alive - You spin me right round, User - belong och lite annat också.