För ett par år sedan så jobbade jag som smed och livet lekte. En svår vinter var slut och solen lyste åter. Jag träffade en kille och blev vansinnigt kär. Han var nog ganska kär i mig också. Det höll dock inte länge, vi hade väldigt olika syn på förhållanden och han ville inte direkt ha med mig i sitt liv, han ville bara träffa mig någon gång då och då. Jag ville ha ett seriösare förhållande, och dessutom bodde vi grannar, så det var väldigt lätt för oss att träffas. Detta och mycket annat ledde till att det tog slut och jag var väldigt ledsen. Trots detta hade jag ganska kul, det var sommar, jag jobbade hårt och badade ofta.
Efter ett tag träffade jag någon annan, och han gillade mig jättemycket. Jag blev oerhört smickrad, och charmad av hans humor. Allt jag hade längtat efter erbjöd han mig. Det blev väldigt intensivt, vi flyttade ihop efter bara några veckor. Det var ett stort misstag, vi hade båda två väldigt mycket egna problem. Kombinationen av dessa problem ledde till att i alla fall jag i långa loppet mådde väldigt dåligt. Jag sjukskrevs för depression och isolerade mig totalt. Jag bytte telefonnummer utan att meddela någon, jag skar aktivt av alla. En anledning till det var min sambos svartsjuka. Han trodde inte att jag skulle vara otrogen, men jag hade upplevt oerhört mycket mer än honom i mitt liv, jag hade följt minsta impuls och hamnat på massor med platser och träffat massor med människor. Han kunde inte hantera det, han hade själv inte upplevt i stort sett någonting.
Så jag ägnade honom hela mitt liv, dedikerade mig själv åt hans välmående. Jag påstår inte att det var hans fel, jag gör ofta så. Det var samma sak när jag flyttade till Sveg, jag följde en impuls och hamnade långt åt helvete ut i obyggden, isolerad. Deprimerad. Italien: isolerad, deprimerad. Som om jag så fort det går någorlunda bra för mig måste lägga benen på ryggen och bara ge alla jag känner ett stort jävla finger. Testa alla gränser. Detta har gjort folk ledsna och i dagsläget har jag mycket få nära vänner. Men det har också stärkt mina band till de som verkligen står mig nära.
Sedan det tog slut med min föredetta för snart ett år sedan så har jag kämpat mycket hårt för att bygga upp ett socialt nätverk. Det har vart ett heltidsjobb, och svårt att kombinera med studier och extrajobb. Problemet är att i min ålder så är de sociala nätverken ganska stabila, det är oerhört svårt att komma in i ett. Jag har ägnat halva mitt liv åt att stänga folk ute, och jag har lyckats. Jag är ensam.
Jag har många vänner idag. Fler än någonsin kanske, som jag kan ringa, som definitivt skulle vilja träffa mig om jag hörde av mig. När jag har fest så kommer folk. Men alla dessa människor har liv som jag inte är en del av. Jag är inte egentligen viktig för så många. Jag tror inte ens att hälften av de som räknar mig som viktig bor i Lund. Jag känner mig älskad och uppskattad och definitivt inte bortglömd. Folk tänker på mig, de bjuder mig på sina fester.
Så vad handlar det här om? Jo, följande: I exakt två veckor nu (förra helgen ej inräknad) har jag suttit i min lägenhet och sunkat. Jag har inte ringt folk. Jag har inte gjort något. Och ingen har ringt mig heller. Med ett par undantag: förra veckan fikade jag med Tom på hans intiativ. Vi träffade Åsa på Ariman som fikade med oss. En parantes är också att folk hörde av sig och frågade om de fick komma på min fest i fredags. Eftersom det var tänkt att vara en väldigt liten fest så hade jag inte bjudit många, men är det fest så är ju självklart alla välkomna. Så det var kul. Igår hade jag en planeringsfika med Lars, på mitt intiativ. Annars har jag bara träffat Maia och Mamma den här veckan. (För dem ringer jag ju så klart.) Planerade grejer på gemensamt intiativ har ställts in på grund av sjukdom, trötthet och allmänt inte svarande i telefon. När jag har tänkt att jag kanske skulle kunna ringa någon i alla fall har de inte heller svarat.
Vad jag har i Lund:
- Bandet.
- Sjukt fina människor som jag tycker jättemycket om som säkert vill träffa mig om jag ringer dem.
- Några närmare vänner som i och för sig inte heller ringer ofta, men som jag verkligen litar på.
- Min mamma; en av mina närmsta vänner. Men hon kanske flyttar.
- En lägenhet med två högt älskade katter i.
Jag har folk i diverse olika städer långt bort; Sthlm, Enköping, lite varstans. Jag har folk i andra länder, backpackers, utflyttare och andra. Dessa kommer alltid vara mina vänner, vart än de eller jag befinner mig. Mina nära vänner älskar jag.
Men nu. Nu är det fredag kväll och jag sitter ensam, fattig och oproduktiv i min lägenhet och har tråkigt. Och problemet är att jag känner mig så jävla osugen på att ringa folk. Jag önskar att någon kunde ringa mig.
Det finns några olika modeller: typen som inte någonsin ringer folk eftersom de inte behöver; andra ringer dem. De har ett starkt nätverk och tänker förmodligen aldrig "jag undrar vafaan jag ska göra i helgen/på halloween/på nyår" eller liknande. De åker på semester med sina närmsta vänner, dvs. fyra fem stycken. De har ett "gäng". Nästa typ är de som inte heller funderar över det, som antingen ringer folk eller inte gör det, de är nästan exakt som ovanstående men de träffar kanske mer folk utanför den innersta kretsen. De har ett omväxlande socialt liv. Nästa typ är väl min typ; vi som ringer folk regelbundet så att andra blir vana vid att inte ringa. Inte så mycket gäng, mer bara spridda vänner. Nästa steg är de som inte har så mycket vänner alls och inte träffar folk speciellt ofta. Inget gäng alls. Nära vänner men inte på en "umgås-dagligen-basis". Övriga typer är de som inte ringer till folk och inte heller svarar när man ringer. De väljer ensamhet. Inget ont i det. De har ibland ett pyttelitet elitistiskt gäng. Och så klart de som är ofrivilligt helt ensamma. De som helt enkelt inte har några vänner.
Gäng finns det också olika typer av. De stora, bara vagt sammanhållna, öppna. De mindre, hårt sammanhållna men fortfarande öppna. De små slutna. Och alla möjliga mellanting.
Jag har vart en del av ett par gäng, båda av den stora öppna typen där alla kontrahenter har vänner utanför kretsen såväl som i den. Jag har vart vän med flera olika medlemmar i en grupp, jag har haft vänner i små elitistgrupper som aldrig någonsin skulle släppa in en i gemenskapen. (De vännerna är sådana som man kan fika med ibland, inte mer.)
Jag tappade tråden för länge sen. Kontentan av det hela är att om jag vill hitta på nåt ikväll får jag ringa runt till folk för att kolla om nån ska göra nåt som man kanske kan hänga med på, eller så är jag dömd till Heroes och Magnum hos Maia, vilket i och för sig är mysigt, eller att sitta hos mamma i ett par timmar, kanske käka lite, och sen sticka hem. Eller en kombo. Problemet är att det är vad jag gjort i två veckor. Jag vill inte. Jag vill träffa folk, jag är en social människa med behov av socialt utbyte.
Imorrn händer massor av saker. Jävla lördags-stad. Oh well. En till roman. Nu är det nog.
Lyssnar på: hårdrock.
No comments:
Post a Comment