ångestångestångest

Jag vaknade igår morse av att min telefon ringde, och ringde, och ringde och ringde. Mannen, E, sa till mig, men jag ville inte vakna. Till slut blev jag tvungen ändå.

Det var mamma. Hon berättade att min gammelmormor är död.

E höll om mig jättelänge, strök mig över håret. Jag grät för första gången sedan jag börjat ta min medicin. Vi stannade i sängen hela förmiddagen, han läste och jag halvsov och njöt av att vara nära honom.

Han körde mig till Ropsten och jag tog Lidingöbanan hem. Handlade på Ica, jävligt random grejer, gick runt och kände mig avstängd.

Resten av dagen spenderade jag i soffan med Sons Of Anarchy.

På kvällen grät jag mer.

Idag har jag tvättat. Tindra drog med en gemensam kompis hem och vi käkade middag och spelade alfapet.

Jag vill gråta hela tiden.

Jag har sån jävla ångest. Vet inte säkert om det är mormor eller nånting annat, känner mig aldrig säker på nånting längre. Så jävla trött på den här medicinen. Hatar att inte veta vad jag känner.

Jag vet dock att jag är kär i E. Men jag vet inte om han är kär i mig. Och det får jag också lite ångest över. Hatar att alltid vara den mest sårbara.

Nu är klockan halv ett och jag borde gå och lägga mig. Vill bara gråta, eller ringa E och säga till honom att komma hit och hålla om mig ännu mer, men det här med att visa hur sårbar jag verkligen är gör mig jävligt stressad. Jag har berättat att jag tycker att han är underbar en gång men jag vill inte berätta att jag behöver honom.

Men just nu skulle jag vilja säga det. Jag skulle vilja säga "Kom hit, jag behöver dig. Jag behöver dina starka armar runt mig. Jag behöver gråta och bli tröstad."

Jag kommer gråta ensam ikväll. E är inte min och jag kan inte be honom komma hit. Mormor är död och jag är ensam och äter medicin som gör så att inte känner mig själv längre.