Quo vadeo?

Nervös. Idag beseglas mitt öde ja; idag får jag veta vilken väg mitt liv kommer ta. Vad som än händer tror jag inte att jag kommer stanna i Sverige. Det känns bra att veta att jag har ett jobb och så, men det måste finnas mer och jag vill hitta det.

Väntar på ett samtal. Väntar hårdare än vad jag någonsin väntat innan, min väntan är ett tomt rum, jag är förlamad av väntan.

Skulle inte kunna vänta såhär på ett samtal från en älskad, åtrådd, men kanske på ett samtal från en läkare.

Jag vill veta vart mitt liv är på väg!

Dricker kallt kaffe framför datorn, kan inte riktigt ta mig för någonting. Önskar att någon kunde komma hit och underhålla mig, uppehålla mig. Hålla mig. Skalla mig. Tanken på att lämna sitt liv och börja ett nytt någon annanstans känns nästan som tanken på döden, återfödelse på en annan plats. Ny, ren, utan bakgrund, återfödd på en ny plats. (Dravel.)





Lyssnar på: Stina Nordenstam, Dynamite. Extremt bra skiva.

God help me

Man kan lära sig något av alla situationer som uppstår. Man kan lära sig något av alla människor man träffar. Jag lärde mig en av de viktigaste sakerna jag någonsin lärt mig av en människa som jag träffat tre gånger. Vi kom inte varandra nära, vi hade inget intressant utbyte av åsikter, vi har bara träffats sporadiskt. Men den människan sa något eller frågade något som gjorde en sanning uppenbar för mig som jag aldrig sett förut och sedan dess har mitt liv förändrats. Verkligen!

Förändringen började nog natten mellan den trettonde och den fjortonde augusti. För er som inte orkar leta er bakåt i min blogg för att hitta nämnda datum: "olyckan" som jag så dramatiskt refererar till den som. Jag ramlade med cykeln. Men det var en olycka och jag var invalid i ungefär en månad efteråt. Efter det så började i alla fall saker förändras. Jag blev sjukskriven och det var FFF och jag träffade nya människor och mitt liv kändes lite mer meningsfullt. En mycket loj sommar gick mot sitt slut.

Jag kan fortfarande känna hur sjukt ont det gjorde att ta av slingan som höll tillbaka axlarna. Jag trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle läka. Jag undrar fortfarande för nu har det gått ett bra tag och jag har fortfarande jätteont i nyckelbenet till och från och mitt ansikte gör också ont.

I alla fall; tillbaka till ämnet. Jag har lärt mig mina viktigaste läxor av människor. Jag har lärt mig att inte ge någon annan för mycket makt över mig. Jag har lärt mig att trivas väldigt bra i ensamhet. Nästan bättre än i sällskap. I alla fall just nu.

Jag har lärt mig att sluta vara rädd.

Jag har lärt mig att smärta är vad vi vill att det ska vara. Att gränsen mellan känsel och smärta är där man själv sätter den. Att jag inte behöver frysa bara för att det är kallt, att jag inte behöver ha ont inuti mig bara för att jag saknar någon.

Alla motgångar är välsignelser. Alla svåra perioder, allt hemskt som händer. Det är välsignelser och jag är tacksam för dem.




Lyssnar på: lyssnar inte. Har på mig hörlurarna och spelar musik i dem för att slippa höra.
Läser: Tillbaka till Den Vidunderliga Kärlekens Historia. Passionen var oerhört bra. Läste ut den igår.
Annat: Idag ska jag bli intervjuad över telefon av ett företag på Irland och ikväll ska jag se 1408 med Ks.

Magi, masker och mustaschprydda män

Himlen lyser, löven lyser, natten och dagen lyser. Allt är vackert. Detta har hänt: jag har haft en trevlig helg. Allt är fint men det känns ändå vemodigt eftersom det känns som om det kummer ta slut. Jag vet inte säkert om det gör det, eller när snarare. Allt tar slut. Hösten tar slut. Viola har flyttat norrut, Ytlighets finns inte längre, sommaren är slut sedan länge och snart hösten också, jag blir kontaktad av Irländare. Jag trivs men jag vill bort. Vart som helst. Ut i världen.

Vida världen.

Tså, middag i Helsingborg i frdags, Ariman, mysig dag igår, bakade och pysslade, Viola ställde grejer på min vind. Maskerad på kvällen. Sen Ariman igen. Trevligt. Fick fler komplimanger igår än vad jag fått sammanlagt i mitt liv tidigare tror jag. Masker är underbara, folk vågar säga saker till en när man är maskerad även om man faktiskt inte ens har en mask på sig. Folk kommer fram till en och sätter sig och pratar med en. Som om man var vänner. Jag undrar vad det beror på.

Masker är något av det intressantaste som finns. I alla kulturer, i hela världen. Överallt.

För övrigt så lyckades jag med brödet igår. Det blev gott. Jag är bäst.

Nu ska jag hem till Maia.






Lyssnar på: Benassi - Able to love / Who's your daddy, Willy DeVille - It's so easy

Shake my ground

Jag är på konstigt humör. Det är natt. Jag har just rensat min facebookprofil igen så nu synns bara mina vänner och vad jag gillar för musik... Jag fick spel bara. Det har inte med rättighetsdebatten och göra, inte ens med privacydebatten, utan snarare med den extroverta generationen. Allt ska vara så jävla status. Hur många vänner man har, hur lycklig man är. Fan, ingen är lycklig, men ändå så blir det värsta snacket om nån skriver "is olycklig" eller liknande. Vem fan bryr sig? Jag bryr mig fan inte. Och jag hoppas att ingen bryr sig så sjukligt mycket om mig så att de håller koll på mig via facebook. Som sagt, bara så sjukt trött på det. Har till och med tagit bort lite "vänner", mest såna som jag har träffat en gång.

Ja... Det är natt. Jag är kreativ och vill inte träffa folk. Funderar på att isolera mig på riktigt. Söka jobb, vara kreativ, försöka lösa mina ekonomiska problem... Men tja, imorrn blir det kanske Helsingborg om jag har råd att åka tåg dit. Vill väldigt väldigt gärna men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Lördag är det Halloweenfest hos Sara, massor med människor jag gillar kommer dit så so should I. Just nu är jag knappast sugen egentligen, men det kommer jag nog vara senare. Just nu är jag bara väldigt... mycket. Arg, ledsen, ont i ryggen. Destuktiv/Kreativ, Arg/Glad... Kaos. Den underbara sorten, sorten som jag älskar. Inuti mig.

--><--

Hat/Kärlek.

Hur kan man hata någon eller något? När jag var barn sa min farfar att jag skulle vara väldigt försiktig med ordet hat, eftersom det var ett väldigt starkt ord. Jag har varit det, jag har knappt använt det alls, bortsett från några gånger i vredesmod i tonåren. ("Jag hatar dig!" "Jag hatar samhället!" "Jag hatar snuten!") (Men aldrig så att farfar hörde det. Av olika skäl.)

Jag hatar ingen. Hat är ett starkt ord, en stark känsla. Allt är en del av samma kretslopp, ilska, hat, kreativitet, kärlek, allt hänger ihop. Men just nu finns ingen kärlek.

Ibland önskar jag att jag kunde träffa en snygg kille som kunde dansa och var grym på massage, men det är egentligen bara som jag har ont i ryggen, inte ett egentligt behov av närhet. Jag vill inte ha någonting.

Min julångest har gått över. Jag har insett att julen får bli något annat år. Jag kommer laga mat till Mamma om jag inte jobbar, men jag är sugen på att jobba. Inget annat än att betala mina räkningar och skulder är intressant just nu.

Såhär känner jag mig just nu: totalt känslomässigt avtrubbad och samtidigt full av extremt starka känlor. Jaja, samma motsatsförhållande som tidigare. Jag tror inte på bevarande, ingenting är oföränderligt, det finns bara skapande och förstörande och egentligen är det samma sak; förändring. Till och med stagnation är en sorts förändring; från levande, vitalt, till dött och stelt och skört.

Otyglad kreativitet utan utlopp leder till upproriska svåra känslor. Jag vill till en ny värld, ett nytt liv, jag vill släppa allt och börja om. Det är som en drog för mig.

Jag är fylld av en längtan som jag inte vill ha. Jag är fylld av ovisshet.





Lyssnar på: Soundtracket till Arizona Dream av Goran Bregovic och Iggy Pop - Death, en av de bästa låtarna på skivan. Resten av skivan lyssnar jag också på. Annars 16 Horsepower och Woven Hand.
Äter: Spagetti med ostsås. Kvällsmat alltså.
Söker jobb: All over the place. Igår Irland, idag Danmark, imorgon här i stan. Vill helst iväg. Långt. Vart som helst.
Läser: Passionen av Jeanette Winterson, den är jävligt bra.
Skriver: Idag gjorde vi en karaktär till Maia. Det hjälper att ha karaktärer när man skriver äventyr. Tycker jag. Inte för att jag är så fasansfullt rutinerad, men ändå. Eller därför. Strunt samma.
Sugen på: Att måla. Eller rita. Har ritat fult på sistonde. (Också lite småsugen på att tatuera mig.) Och att lyssna på talböcker.
Snyggt:Utställningen på Ariman just nu. Det är inte ofta de är snygga. Nu är det egentligen bara en sorts installation med masker på den bortre väggen som tilltalar mig, men så mycket att jag de facto skulle kunna betala för den om jag haft några pengar. Jag hade satt upp den på väggen.
Osannolikt: Att jag lyckas fixa en mask tills lördag kväll.

You are the moves you make

Idag är det tisdag. Jag tänker på framtiden. Den börjar långsamt ta form, en plan, en tanke börjar utvecklas. En vilja. Det spelar ingen roll.

Det spelar ingen roll var jag hamnar. Det spelar ingen roll vad jag gör, om jag utbildar mig, vilken sorts jobb jag får. Inte just nu, inte idag.

Jag kommer ju inte orka hålla på med något tråkigt hur länge som helst men det finns alltid lösningar. Det finns inga problem.

Jag insåg plötsligt att jag är mitt i en stor förändring. I virvlarna ja, in the winds of change. What ever. Men i alla fall; jag var inte på väg någonstans innan. Jag har bara försökt återfå balansen efter att ha kastats omkull, jag har klättrat upp ur det där hålet, den där gropen. Avgrunden. Nu har jag fast mark under fötterna. Så jag behöver förändring, utveckling, jag behöver växa i mitt nya liv. Det är kul. Men jag har inte känt att det här är en stor kris, jag har känt att det är en passage, någon sorts bro från en plats till en annan, och jag tror att det är så.

Men fan, jag måste ha ett jobb. Filosoferande räcker inte.




Lyssnar på: Yes (världens bästa bandnamn tror jag) - Owner of a lonely heart