Bitter

Ligger i en lånad 90-säng på golvet i mitt rum, omgiven av flyttlådor. Tar min medicin med rödvin och hatar hela världen.

Den där killen. Jag hatar inte honom. Han är snygg och rolig och spännande och intressant men har aldrig tid, vilket inte bådar så gott. När jag börjar jobba igen kan jag inte se hur vi skulle kunna ses alls. Det gör mig jävligt bitter. För jag vill verkligen träffa honom mer. Jag vill veta saker om honom. Jag vill veta om han kan laga mat, jag vill veta vad han gillar för filmer, jag vill veta vad han tänker på och drömmer om. Jag vill veta om han kan göra sådär igen som han gjorde sist... För det var väldigt, väldigt trevligt. Det han gjorde.

Allt jag borde ta tag i! Det hatar jag. Idag beställde jag internet, det var ju ett framsteg. Men jag har inte adressändrat och jag har inte gjort en million grejer och jag får ångest av allt allt allt.

Jag tvättade idag. Det var väl den stora grejen liksom. I tvättstugan. Jag failade lite på att typ bli klar och att typ inte skrynkla ihjäl allt men jag manglade, och det är ganska avslappnande.

Jag behöver en massa saker, hyllor, dammsugare, en större säng... Men jag har inga pengar. Sjukskrivning har den effekten. Så jag får snällt vänta på att försäkringskassan vill skänka lite.

Stressen, ångesten! Hela tiden! Och bitterheten och självföraktet och den svarta, tunga känslan, som om mitt inre bestod av tjära.

Skit.