Inte mycket gör mig på bra humör nu för tiden. Jag är ofta tjurig. Jag kan orka bete mig "normalt" korta perioder, nu när jag är sjukskriven och får vara ifred en massa. Men jag orkar inte med någon påfrestning, jag har lätt att bli sur eller trött eller arg eller apatisk.
Eller ledsen. Men det försöker jag för det mesta att inte bli. Ibland är ångesten helt förlamande, men oftast så är jag bara tjurig.
Så jävla emo.
Jag berättade för killen att jag är sjukskriven.
"Varför?" frågade han och jag svarade att det är för att jag är ett emo.
"Det fixar jag." sa han då. Och skrattade, och gav mig en kram. Av alla fina saker han sa var det nog det bästa. Jag vet att han inte kan lösa mina problem. Mina känslor är mitt ansvar, ingen annans. Men attityden är helt underbar. Jag sa att om han ville springa sin väg så var det okej, men han ville inte det. Jag sa att jag inte identifierar mig med min depression, att jag hatar att må dåligt, vi snackade lite om det. Och han sprang inte iväg.
Han gjorde mig på jävligt bra humör. Ikväll ska vi ses igen, och tanken på det (och de sms han skickade inatt när han var berusad) har fått mig att gå omkring och... Le?
Japp. Jag är på bra humör.
Trots att jag glömde medicinen imorse.
Lillasyster välte ut EN TILL kopp kaffe på mitt golv, och det gjorde mig lite tjurig. Men... Jag är faktiskt på bra humör. Jag.
Wow.
No comments:
Post a Comment