Kaos

Ligger i sängen och försöker sova men mitt huvud är fyllt av tankar. Det är som om tio olika melodier spelar på samma gång, inga färdigt formade tankar, bara blind panik.

Jag skulle vilja ringa någon och jag vet att jag får men jag vet inte vad jag skulle säga, eller vad de skulle kunna säga för att hjälpa mig. Jag känner mig ensam och mitt rum är kallt och tusen röster skriker i mitt huvud.

Jag tänker på honom, på allt han lovade, på all ilska och all sorg över att ingenting han sa var sant. På att jag skulle vilja skrika och slå honom, skrika att jag hatar honom, gråta, få honom att förstå hur mycket han sårade mig.

Men jag vill inte se honom och jag orkar inte bry mig.

Jag känner mig ensam och vill bli älskad men jag vet att det är helt hopplöst att ens drömma om för vem skulle kunna älska mig?

Jag vet att det inte är så, jag vet att man kan älska människor trots lite övervikt och depressioner men jag har svårt att tro det om mig själv.

Jag vill känna att jag har en framtid men jag vet inte vad den skulle innehålla.

Jag vill hitta en lägenhet till mig och T men jag vet inte hur.

Jag vill skicka ett sms till den där killen men jag vet inte vad jag skulle skriva.

Jag är rädd för alla drömmar jag drömmer, de gör mig stressad.

Jag är orolig att inte somna i tid eftersom jag ska upp rätt tidigt imorrn och det ger mig hjärtklappning.

Jag saknar mina vänner som är långt bort.

Jag är arg och bitter men vill inte vara det.

Jag vill vara normal igen, den glada människan jag brukade vara, men jag vet inte hur.

Jag vill ha närhet... Men det finns ingen i mitt liv, och jag har så svårt att tänka mig att det någonsin skulle kunna finnas någon.

Ett skrik inom mig, en känsla av att jag är trasig, för alltid. Hopplöshet och ångest.

Den här nya medicinen är inte alls rolig.