Natten

Och stressen, stressen! Den kommer i vågor. Jag sätter mig i soffan och inser att klockan snart är ett och Dina ringer om cirka sju timmar och Tindra inte långt senare och mamma har gått och lagt sig och imorgon är en lång dag och vi behöver en inneboende pronto och jag måste packa och hyra flyttbil och kartonger och så måste jag andas djupt och sitta stilla lite.

Försöker slappna av, förlamad. Kroppen känns... Avstängd. Inte min, inte riktigt under min kontroll. Det kryper lite i huden.

Andas djupt. Andas. Det fixar sig. Allt fixar sig.

Men... Det gör ju inte det, jag kommer må dåligt imorgon om jag inte går och lägger mig, och det är sent och det kommer hinna bli senare och allt jag måste göra är för mycket, släcka lampor, klä av mig, ta ur linser som jag satte i helt i onödan när jag fortfarande trodde att jag skulle lyckas göra saker idag.

Andas.

En liten katt-dam kommer in, ser sig omkring med en skeptisk min. Ljus på bordet? Filt på soffan? Hon nosar, kikar. Hoppar upp på filten. Jag andas, försöker samla mig. Känner mig lite yr.

Så mycket böcker, vi måste sortera dem, vilka är mina? De är så tunga! Iskalla fingrar letar sig in i bröstkorgen igen. Kramar runt hjärtat. Panik.

Förra flytten var så vidrig. Han var så äckligt jävla egoistisk och elak. Han krossade den sista biten av vårt förhållande, den där lilla skärvan av hopp. Efter det kunde jag inte längre intala mig att det fungerade.

I retrospekt var jag lite tokig tror jag. Forcerat leende, som en dåre i en dålig film. "Haha vad? Nej allt är fantastiskt! Hahahaha! VI ÄR SÅ LYCKLIGA. Allt kommer bli bra igen. Alt kommer lösa sig. Vi behöver bara tid. Bara hålla ut lite till. Snart kommer han vara sig själv igen."

Men han var sig själv. Det var det som var problemet. Den jag var kär i var masken, lögnen. Det var inte han. Han var den onda. Den goda, som jag fortsatte älska trots att jag någonstans insåg att han inte fanns, var ett spel. Han lurade mig att älska honom och sedan förgiftade han mig, slog sönder alla beskydd, gjorde mig till en trasig människa. En tom, ihålig skugga.

Och jag lät honom. Hur kan man respektera sig själv efter något sådant?