Insikt

Det är slut. Jag behöver aldrig mer somna ensam bredvid den lilla kalla klump av hat och avsky och ilska som var mitt ex. Jag behöver aldrig mer försvara mig, ursäkta mig för honom. Jag behöver aldrig mer böja mig för hans vilja.

Det skulle såklart kännas bra att inte jobba med honom, men jag behöver aldrig mer gå och lägga mig i hans säng, känna den där iskalla järnbiten i magen, hålet genom bröstkorgen när han åter avvisat mig.

Jag ligger i mitt eget rum. Mitt rum, som är mysigt och fullt av mina saker. Med ett stort bord som jag kan använda till vad jag vill. Jag får göra vad jag vill. Jag är fri.

Svindlande. Han kommer aldrig mer att ligga i samma säng som jag, med en mur av täcke mellan oss, sova fullt påklädd av rädsla att han ska råka komma åt mig i sömnen. Han kommer aldrig ligga hopkrupen längst ut på andra sidan av sängen, knuffa bort mig om jag kommer för nära.

Den kokande iskalla ångesten inom mig finns kvar. Men han är borta ur mitt liv. Jag sover i min egen säng, ifred. Hans hat kan inte nå mig längre.