"hemma"

Jag är tillbaka på skolan och det var så skönt att komma hem så att jag nästan kände mig gråtfärdig. Idag har jag hela dagen haft en känsla av lugn. En känsla av att ha insett lite grejer om mig själv. Att jag är en gnällig, passiv, tjurig, osjälvständig, självömkande person främst. Och att jag inte behöver vara det.

Det känns rätt bra. Jag ska nog sluta med det. Någon jag tycker massor om och vars åsikt betyder mycket för mig fick totalspel på mitt gnälliga humör och jag kände mig hemsk.

"Jag måste ändra på hur jag bemöter saker" tänkte jag. "Om inte för min egen skull så för hennes, eller i alla fall för att få ha kvar henne som vän, om det går." Ju mer jag funderade över vad i mitt beteende som inte var funktionellt för mig desto bättre kändes det. "Du måste försöka ändra fokus, aktivera dig och sluta vältra dig i det förflutna" sa hon. Jag har liksom börjat se mig som ett offer. Det är inte speciellt progressivt. Så jag tror jag slutar. Jag tror hon har en poäng.

Igår kväll tyckte jag fantastiskt synd om mig själv. Imorse började jag fundera. Och när kvällen kom hade jag funderat och funderat och funderat och det första jag gjorde när jag kom hem var att diska.

Det är lätt att hamna under en lavin av tunga känslor. Det är lätt att knuffas omkull. Det är jävligt bra att sitta fast i ett rep till nästa klättrare som säger åt en att man måste resa sig och fortsätta. För fan.

Jag skrev en lista med mål när jag väntade på tåget. Spara pengar, ha rutiner, rensa bland mina grejer, betala alla räkningar i tid, promenera dagligen.

Jag ska göra nya scheman. Börja ta min medicin samma tid varje dag. Äta mat. Dagligen! "Ja, du blir ju lite dum när du glömmer det", instämde en annan god vän. Jag kanske måste ha en mat-och-sov-klocka för att funka men då får jag väl ha det då. Jag ska fan bli en bättre människa. Jag ska inte hamna i samma situation som så många vänner jag förlorat för att de inte hade nån vilja eller ork att må bra och komma framåt. Jag ska inte dra ner människor omkring mig.