Kaoz!

Jag tror kanske på spöken, kanske inte. Jag är inte rädd för dem. Ärligt talat är jag nog rätt likgiltig till deras existens - jag behöver inte tro på dem om de finns, de klarar sig fint ändå, jag behöver inte förneka dem om de inte finns, de finns inte i vilket fall. Jag är inte så nyfiken eftersom jag antar att jag kommer få veta en vacker dag i vilket fall som helst.

Jag tar sällan för givet att jag har koll på något - kanske finns det liv efter döden, kanske inte, kanske finns det liv i rymden, kanske inte. Jag är en oändligt liten individ i en ogreppbar, oändlig existens, i universum, i tiden. Jag kan inte ens sjuans tabell så vad fan.

På ungefär samma sätt känner jag inför jordens undergång. Jag tror inte att jorden kommer gå under, men det är ju mest min egen empiriska erfarenhet jag bygger det på, och enligt den så kommer jag aldrig dö heller. Och aldrig äta ostron. Och trots att jag har svårt att greppa det faktum att jag faktiskt kommer dö en vacker dag, och att jag möjligen kommer (eller inte kommer) äta ostron innan den dagen kommer (eller inte kommer?) så är ju skälen att tro att världen går under i övermorgon (imorgon! Klockan är över tolv) inte riktigt lika stora.

Men jag börjar nästan tro att det spökar i det här huset och jag är rädd att jorden ska gå under. Jag är rädd att någonting helt vansinnigt, oväntat, sinnessjukt kommer inträffa.

Inte jätterädd. Men litegrann.

Framförallt är jag HELT ENSAM här inatt. Och det är ju rätt freaky.