Hur kan det vara så lätt att bara släppa taget om någon man kallat sin bästa vän? Hur kan jag vara så lätt att glömma? Är jag så meningslös? Har jag gjort något fel? Är jag en dålig vän? En dålig människa?
Varför kan inte jag bara släppa alla som släpper mig? Det har hänt så många gånger, vad gör jag för fel?
Irena, Maria, Emilia, Kim... Vissa människor fortsätter tycka om mig trots att jag inte försöker tvinga dem. Och de är bra människor. Så varför är det andra som bara försvinner?
Hur kan man sitta och gråta tröstlöst vid tanken på att sluta umgås med mig för att bara ett par månader senare vara helt nöjd med att inte ens vara vän med mig längre?
Jag saknar er, alla ni som försvunnit ur mitt liv. Tom, Kristoffer, Johan, Ida och så många andra. Jag saknar alla er andra också, ni som kommer ihåg att jag finns och fortsätter höra av er.
Men ingen har lyckats glömma mig så här snabbt innan. Ingen har varit så nära och försvunnit så långt bort på så här kort tid.
Jag trodde verkligen på dig. Jag trodde att du var min vän. Jag vet att du inte ens läser det här, eller tänker på mig över huvud taget. Men jag förstår inte varför.
No comments:
Post a Comment