fnitter och frustration

1. Rädslan att tycka för mycket om någon. Att utveckla känslor som inte besvaras.
2. Rädslan att tycka ännu mer om någon, när man märker att känslorna besvaras. Rädslan för att det ska funka och att man ska bli kär och sedan övergiven.
3. Rädslan att det ska funka, alla känslor matchar, allt är bra och man fortsätter vara fascinerad, attraherad, accepterad. Man fortsätter växa in i något stort. Rädslan för STORA känslor.
4. Rädlsan för framtiden. Den väljer jag att inte tänka på, för det är bara dumt.

Just nu är jag runt tvåan tror jag. Kan man bli kär i någon man inte träffat? Kan han verkligen tycka om mig? Nu pratar vi ofta. Ett par gånger om dagen, sedan några dagar. Flera timmar eller bara några minuter, några fina ord. Önskar du var här. Önskar jag kunde kyssa dig. Jag tänker på dig hela tiden, jag drömmer om dig på nätterna. Du är så vacker. Överröst av komplimanger och uppmärksamhet känner jag mig ängslig. Tänk om han ljuger? Det är lätt att prata. Det är kanske lätt att spendera timmar framför sin dator, stirrande på någon som är 8000 kilometer bort. Stort leende. Eller? Är det lätt?

Jag tänker på honom, jag ler utan att veta det och mina vänner skrattar åt mig.

Men vi känner inte varandra på riktigt. Jag tror inte man kan lära känna någon utan att uppleva saker tillsammans, gå igenom svårigheter, hålla varandras händer när allt är tungt.

Eller? Det måste ju räknas som en svårighet. Att tycka om någon man inte kan nå. Att inte veta när man kommer kunna träffas.

Det är det mest skrämmande. Rädslan att bli kär i någon som bor i Texas. Rädslan att bli kär i någon man inte kan känna på, lukta på, hålla om. Att bli ledsen igen. Ändå är inte rädslan så stor att jag kan låta bli att tycka om honom...