Fattar fortfarande inte

Varför denna ovilja? Inte i huvudet men i kroppen. Hela jag säger nej. Jag själv vill men kroppen sitter stilla i soffan och är inte riktigt min att bestämma över. Jag måste tvinga mig själv att resa mig ur sängen. Jag måste tvinga mig själv att klä på mig. Att göra mig i ordning. Att göra kaffe, äta frukost, sminka mig. Jag vill, men ändå måste jag tvinga mig.

Mår liksom helt okej idag. Men det är som att jag är isolerad till mitt huvud. Som att jag mår dåligt utan att förstå det själv. Samma ångest och apati, men nu känner jag det inte.

Överanalyserar jag? Kanske. Jag vet inte. Jag mår bra. Det känns som att jag mår bra. Jag känner mig ofta glad. Jag har lust att göra saker, ser fram emot att börja jobba igen. Men så kommer dagar som denna, då jag har sovit tio timmar trots att jag hade tänkt gå upp och träna på förmiddagen. Och dessutom så sov jag tre timmar igår eftermiddag. Så 13 timmars sömn på ett dygn. Varför vaknar jag inte av mig själv?

Jag drömde mörka, obehagliga drömmar, om död och sex och maktspel. Stress, vatten, döda spädbarn. Minns inte handlingen riktigt, men känslan sitter kvar.

Drömde om E också, det var trevligare. Han log mot mig och skämtade om något.

Mitt huvud värker av för mycket sömn och jag är sen till mitt möte på försäkringskassan. Varför i helvete ska de ha sitt kontor i Täby?