Mhm

Det känns rätt bra någon dag, jag är på dåligt humör och nära att börja gråta några gånger men det har gått en månad och jag tänker inte på bara dig hela tiden. Några timmar känner jag mig nästan som en vanlig människa. (Finns såna?)

Men helt från ingenstans

Som ett slag i ansiktet

Aldrig lämna mig

Jag lovar



Och så gör det så helvetes jävla ont för jag har lovat att aldrig lämna dig och jag gjorde det ändå

Det är sent och jag borde sova. Jag saknar dig men det gjorde jag länge, länge innan jag gjorde slut. Det var så länge sedan jag förlorade dig så att jag knappt minns hur det kändes att vara älskad av dig. Jag minns bara att det var det absolut bästa jag någonsin upplevt.

Och att jag lovade att aldrig lämna dig. Jag kände ditt hjärta slå och dina trygga armar runt mig och du älskade mig och sa "aldrig lämna mig" och jag lovade.

Och nu tittar du inte på mig. Men det slutade du med för länge sen. Du slutade hålla om mig, du slutade sitta nära mig i soffan, du slutade kyssa mig, du slutade prata med mig, du slutade lyssna på mig, du slutade lita på mig. Ändå tycker du att jag har svikit dig. Vad är ett förhållande? Om det inte innehåller någonting av det som gör det till ett förhållande? Jag bröt mitt löfte. Men du bröt ditt också. Alla dina löften, som om de var torra grässtrån.

Ändå är du den enda jag vill ha. Ändå tänker jag på dig det sista jag gör innan jag somnar, det första när jag vaknar.




Jag har hört att det kommer kännas bättre. Jag tänker tro på det.