släkt

Hejhej, jag ska snart sova men jag orkar inte riktigt stänga av datorn så jag skriver lite istället.

Har haft några asdåliga dagar, då min läkare (som jag aldrig träffat) missade att skriva ut nya antidepp till mig och jag var utan i nästan tre dygn, vilket ledde till massiv jävla megapanikångest. Grät i väldigt många timmar.

Mycket bättre nu. Är och hälsar på släkt i Sandviken. Får dock ryck då och då där jag känner att ångesten är kvar, precis precis under det där tunna skiktet av medicinering.

Jag blir trött och less och arg och orkar inte alls vara närvarande. Allt känns hopplöst.

Som när jag tänker på att jag inte har nånstans att åka som är "hem", där det är självklart att jag är välkommen. Ibland känns det som att jag bara har mig själv. Att jag är ensam i världen.

Då vill jag aldrig mer börja lita på någon. Aldrig aldrig.

Just nu har jag känt så rätt länge. Kanske inte skulle druckit vin till middagen. Kanske skulle sova.

Kan inte fly från mina tankar, så fort jag försöker tänka på nåt annat så blir det bara värre, jag blir fan knäpp.

Börjar tänka på att jag inte är så nöjd med min egen prestation i skolan. Olönt att ligga och störa sig på det mitt i natten på lovet, studsar vidare och hamnar i barndomen, minns att jag ljög en massa. Och stal. Lurade i mina vänner konstiga, dumma historier. Varför? Som att om det kröp ner myror i tangentbordet på en dator så kunde man se dem på skärmen, eller om att jag en gång gjort så mycket popcorn så att hela köket blev helt överflödat av popcorn.

Varför sa jag så? Varför stal jag små, meningslösa grejer?

Allt känns jobbigt. Allt allt. Tungt, meningslöst, dåligt.

Men det bor två pyttesmå kattungar här, och de är söta, och två rätt unga men väldigt långa kusiner som jag inte ens träffat innan. Helt stört.

Tankarna studsar. Vill inte släcka och försöka sova, ensam i mörkret med alla tankar.

FÖR TJOCK KOMMER ALDRIG MER FÅ LIGGA SKITFUL MAGE KOMMER ALDRIG FÅ BARN KOMMER DÖ ENSAM KOMMER ALDRIG LYCKAS KOMMER SABBA FÖR MIG SJÄLV IGEN INGEN KAN GILLA MIG JAG ÄR ASDRYG KOMMER ALDRIG KOMMA NÅNVART KOMMER BLI SOM MIN MAMMA KOMMER MISSLYCKAS I SKOLAN LÄRARNA KOMMER HATA MIG NÄR DE INSER ATT JAG ÄR HELT KASS KOMMER ALDRIG BLI ÄLSKAD KOMMER ALDRIG HA EN EGEN FAMILJ LJÖG SOM BARN ALLA GLÖMMER BORT MIG JAG ÄR JOBBIG JAG FÖRSÖKER VERKLIGEN VARA BRA MEN JAG ÄR DÅLIG OCH DET GÅR INTE ATT ÄNDRA PÅ VAD SKÖNT DET SKULLE VARA ATT GE UPP JAG VILL INTE KÄMPA FÖR ALLTID DET ÄR HELT MENINGSLÖST

och idag har ändå vart en bra dag. Varför nu? VARFÖR, JÄVLA SKITÅNGEST, LÄMNA MIG IFRED FÖR I HELVETE jag gillar för fan inte ens popcorn