Känslor och ord

Min vän ringde mig igår, vi bråkade. Igen.

Det var inget riktigt bråk. Men vi avslutade samtalet på ett tråkigt sätt, vi var båda missnöjda med den riktning det tagit och vi kunde inte direkt uttrycka oss konstruktivt.

Min vän ringde upp mig igen. Han var tyst länge, han pratade lite, vi var båda ledsna och upprörda, han försökte förklara, jag ville inte förstå. Jag kände mig sviken, han förstod att jag kände mig sviken.

Men så sa han något, något som han nog inte trodde skulle hjälpa. Om hur han kände. Om vår vänskap. Om mig och min depression.

Och då förstod jag.

Att allt handlade om att han brydde sig så mycket om mig att han åsidosatt sig själv. Att han litar på mig så mycket så att han kan vara ärlig. Att allt är okej.

Han är en fantastisk vän och han har alltid ställt upp för mig. Även om det vart asjobbigt att ställa upp. Även när jag vart asjobbig.

Tack. Det finns ingen som du.