Aaargh

Jag är nyvaken och helt seg. Det var skönt att sova. Välbehövt. Nu ska jag kanske diska och försöka fixa nåt att äta, och sen fortsätta plugga. =p

Jag tänker ganska mycket på min egen vs. samhällets syn på mig. Eller i alla fall den bilden som jag tror att samhället har och som jag ibland tror att jag borde anpassa mig till. Oftast kommer jag ju på att det är helt fel, och att jag inte alls behöver försöka vara som någon annan. Men ibland blir jag lurad, och då blir jag ledsen. Då känner jag mig väldigt misslyckad och liten och dum. Just nu är lyckligtvis ett sådant tillfälle när jag kan inse att hela världen faktiskt inte hatar mig, eller ens bryr sig nämnvärt, om jag känner som jag känner istället för som jag tror att jag borde känna.

Jag vet att jag inte alls skulle kunna hantera ett förhållande just nu, och att jag inte heller vill ha det. Jag är inte intresserad av ett färdigt paket med regler. Ska jag ha nånting över huvud taget så vill jag att det är något jag själv skapar.
Jag inser ju dessutom att alla "romantiska" situationer (alltså inte romantiska som på film utan sådana som är känslomässigt laddade på ett sätt som kan leda till en amorös förbindelse) får mig att falla in i helt jävla genomdumma mönster som jag har kvar sen mitt tidigare förhållande. Det vill säga hjälplösa offer-mönster. Och det vill jag verkligen inte. Så; no love untill I finish my issues.
Now the problem is att jag verkligen längtar efter att vara kär och att någon är kär i mig, och hela paketet. Inte trygghet, men mer än sex. Och inte att ha några skyldigheter. Bara... nånting. Jag vill verkligen inte längta efter något sånt, ska jag bli kär så vill jag inte att det ska vara för att jag vill bli kär. Dessutom så har jag varit kär. Och det ledde ju inte till någonting över huvud taget. Det var bara tråkigt och irriterande. Jag känner mig inte alls ledsen, de känslorna försvann ganska omedelbart när det uppdagades att han var en mupp, som så många andra killar när det visar sig att man känner något för dem. Jag förstår inte alls den där grejen. Jag kommer aldrig någonsin att spela svårfångad. Jag är ärlig och har inget intresse av att spela spel. Är jag intresserad så visar jag ju det. Är jag inte intresserad så har ju inte motparten någon chans ändå? Vad går den där dumma leken ut på egentligen? Varför är alla känslor så svåra att hantera? Som om, bara för att en kille kommer på att jag har känslor för honom, så blir jag plötsligt väldigt irriterande och i vägen. Trots att den enda skillnaden är att han vet hur jag känner. Jag kände likadant innan han visste det.

Jag kan i och för sig erkänna att om situationen är omvänd så kan jag nog känna det som en börda så länge personen i fråga är needy och kräver en reaktion från mig. Men nu var det ju inte så. Vi pratade om saken och vi var båda helt okej med vad vi kom fram till.
Oh well. Honom ser jag nog aldrig mer, så det är onödigt att filosofera.



Lyssnar på: year zero. bäst i hörlurar men väldigt bra i högtalare också.