"hemma"

Jag är tillbaka på skolan och det var så skönt att komma hem så att jag nästan kände mig gråtfärdig. Idag har jag hela dagen haft en känsla av lugn. En känsla av att ha insett lite grejer om mig själv. Att jag är en gnällig, passiv, tjurig, osjälvständig, självömkande person främst. Och att jag inte behöver vara det.

Det känns rätt bra. Jag ska nog sluta med det. Någon jag tycker massor om och vars åsikt betyder mycket för mig fick totalspel på mitt gnälliga humör och jag kände mig hemsk.

"Jag måste ändra på hur jag bemöter saker" tänkte jag. "Om inte för min egen skull så för hennes, eller i alla fall för att få ha kvar henne som vän, om det går." Ju mer jag funderade över vad i mitt beteende som inte var funktionellt för mig desto bättre kändes det. "Du måste försöka ändra fokus, aktivera dig och sluta vältra dig i det förflutna" sa hon. Jag har liksom börjat se mig som ett offer. Det är inte speciellt progressivt. Så jag tror jag slutar. Jag tror hon har en poäng.

Igår kväll tyckte jag fantastiskt synd om mig själv. Imorse började jag fundera. Och när kvällen kom hade jag funderat och funderat och funderat och det första jag gjorde när jag kom hem var att diska.

Det är lätt att hamna under en lavin av tunga känslor. Det är lätt att knuffas omkull. Det är jävligt bra att sitta fast i ett rep till nästa klättrare som säger åt en att man måste resa sig och fortsätta. För fan.

Jag skrev en lista med mål när jag väntade på tåget. Spara pengar, ha rutiner, rensa bland mina grejer, betala alla räkningar i tid, promenera dagligen.

Jag ska göra nya scheman. Börja ta min medicin samma tid varje dag. Äta mat. Dagligen! "Ja, du blir ju lite dum när du glömmer det", instämde en annan god vän. Jag kanske måste ha en mat-och-sov-klocka för att funka men då får jag väl ha det då. Jag ska fan bli en bättre människa. Jag ska inte hamna i samma situation som så många vänner jag förlorat för att de inte hade nån vilja eller ork att må bra och komma framåt. Jag ska inte dra ner människor omkring mig.

I'll be your home

Hur ska man kunna motstå att falla för något sådant?

Jag tror inte jag kan i alla fall.

Jag klagade över alltings allmänna jävlighet och det faktum att jag hade hemlängtan men inte direkt ett hem. Jag ser fram emot att åka tillbaka till skolan imorgon men det känns inte helt som att komma hem. "I'll be your home."

Jag vill träffa honom. Jag tänker på honom hela tiden.

Att komma till Larsberg händes litegrann som att komma hem. Att träffa Tindra och barnen.

Thor ringer mig på Skype minst en gång om dagen och jag blir lika lycklig varje gång.

Just nu känns allt dock rätt motigt. Som en anti-midas; allt jag rör vid blir till skit. Sover elva, tolv timmar per natt, glömmer att äta. Mitt dåliga humör smittar folk omkring mig.

Det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan. "Hem".

Men ååh

Jag försöker sova men mitt hjärta slår som om jag gömmer mig för polisen. Jag tänker på honom hela tiden och jag är livrädd att bli sårad. Så pass rädd så att jag ofta tänker att det inte är lönt, att det är bättre att bara avsluta det nu. Men jag misslyckas alltid. Jag vill inte tillräckligt mycket.

Jävla hjärta.

God jul

Har släpat min stora, tunga rullväska genom snödrivorna till tågstationen. Sitter nu och är helt kallsvettig som jag alltid blir när jag är ute i kylan och väntar på ett tåg som hittils är en kvart sent.

Ska bli underbart att träffa min släkt, men jag har inte julklappar till alla och det känns tråkigt. Fyra av sex personer får julklappar. Har inget till farfar eller min ena kusin. Hade jag inte vart så hungrig så hade jag nog fått ont i magen av ångest. Å andra sidan har jag nästan inga julklappar till någon annan heller. Bara Tindra och Dina.

Sen ska ju Ben få ett par raggsockor. Men de är inte stickade än. Och det blir ju inte riktigt en julklapp. Eftersom det blir efter jul. Och han ska skicka en present till mig.

Åh, jag börjar verkligen gilla honom, mycket. Läskigt. Känner mig otroligt sårbar och vill bara be honom vara försiktig med mig. Här är mitt hjärta det är jävligt ömtåligt snälla ha inte sönder det.

Jag tror inte att han kommer ha sönder det men det tror man aldrig. Åh.

Det känns som att julen är en busshållplats som jag åker förbi utan att gå av. Det är konstigt. Jag brukar älska julen. Men idag träffar jag min släkt, imorgon Tindra och världens underbaraste ungar! Känns hemskt att inte ha några presenter till dem heller. På onsdag åker jag till Uppsala och hälsar på Gisela. Det känns som om det kommer bli en bra julig julvecka.

Nu är tåget ytterligare fem minuter sent.

Urk

Så trött. Ont i ögonen. Vill inte gå upp. Igen. Har ätit frukost, matsalen var nästan tom.

I mörkret

Jag har sett det som att jag gick in i min stora djupa depression när jag gjorde slut med A. Men så hittade jag det här:

"Ibland känns det som att den enda anledningen jag har att inte ta livet av mig är för att det skulle få folk att känna sig obekväma liksom"

Från juni 2010.

Jag insåg att när jag gjorde slut så gick jag inte in i en depression. Jag klarade bara inte av att förneka den längre.

Jag kämpar fortfarande mot den. Idag har vart en jävligt svår dag. Igår med. Men jag klarar mer och mer. Jag känner mig mer och mer hel. Och jag gör något som jag älskar och jag gör det helt för min egen skull.

Urk

Varför är det så svårt att vakna? Jag har sovit i nästan åtta timmar nu men ögonen vill inte vara öppna.