externalisation

About a month ago I wrote this facebook post (translation below):


Swedish

Hur depression känns: tänk dig att någon som hatar dig står tryckt mot din rygg hela tiden, med händerna runt din hals, gallskrikande med en av sina munnar, hånande dig med en annan och talade för dig hur dum och värdelös du var med en tredje. Varelsens kropp är iskall och händerna har klor på sina långa, slemmiga fingrar. Jämt finns händerna runt din hals. Konstant. Ibland börjar de krama åt. Ibland kramar de hårdare. Ibland får varelsen fler armar, slingrande runt din bröstkorg och din mage. Fler långa fingrar med klor som klöser dig i ansiktet, flera munnar som andas i din nacke, skrattar åt dina misslyckanden, skriker med en röst som naglar över en griffeltavla och rundgång samtidigt, dränker alla andra ljud utom sina hånskratt och viskningar. Varelsen påminner dig konstant om alla människor som hatar dig, alla som slutat älska dig, talar om att de som fortfarande tycker om dig bara tycker synd om dig och tycker att du är rätt jobbig. Du vet att varelsen har rätt. Inom dig vet du att det är sant. Du vet att du är värdelös, vidrig, egoistisk och hemsk. Du vet att din existens är slöseri med syre. Du vet att du aldrig kommer bli fri, att det är meningslöst att försöka. Du vet att varelsen kommer finnas där så länge du lever.

Ibland är jag glömsk eller låter otrevlig eller så. Jag är ledsen för det. Väldigt mycket av min energi går åt till att bara orka fortsätta andas. Att hålla tillbaka tårar och hysteriska skrik. Jag förtjänar inte något daltande, många människor mår såhär, många människor har det värre. Alla har sina egna varelser. Jag är inte ute efter sympati. Tyck absolut inte synd om mig.

Men för er andra som är deprimerade, ni är inte ensamma. Vi är många, vi är svaga och isolerade och maktlösa men vi är i alla fall inte ensamma.

Till alla er som tycker att jag är jobbig; jag håller med. Men jag kämpar i alla fall.

English

How depression feels: imagine that someone who hates you stands pressed against your back all the time, hands around your throat, screaming with one mouth, taunting you with another and telling you how stupid and useless you were with a third. The creature's body is ice cold and the hands have claws on long, slimy fingers. All the time those hands around your throat. Constantly. Sometimes they start to squeeze. Sometimes they squeeze harder. Sometimes the creature grows more arms, winding around your chest and your belly. More long fingers with claws that scratch your face, more mouths to breathe in your neck, laugh at your failures, scream with a voice like nails across a blackboard and feedback at the same time, drowning out all other sounds except their jeers and whispers. The creature reminds you constantly about all the people who hate you, everyone who stopped loving you, telling you that the people who still like you really just feel sorry for you and think you're pretty annoying. You know that the creature is right. Within you, you know it's true. You know you're useless, obnoxious, selfish and horrible. You know that your very existence is a waste of oxygen. You know you will never be free, that it is futile to try. You know that the creature will be there as long as you live. 

Sometimes I'm forgetful or I sound rude. I'm sorry for that. Very much of my energy is spent trying to force myself to keep breathing. To hold back the tears and hysterical screams. I do not deserve any cosseting, many people feel like this, many people have it worse. Everyone has their own creatures. I am not looking for sympathy. You should certainly not feel sorry for me . 

But for those of you who are depressed, you are not alone. We are many, we are weak and isolated and powerless but we are at least not alone. 

To all of you who think I'm annoying; I agree. But I struggle anyway.