Sitter för tillfället i det gamla hemmet med henna i håret och plastfolie över det, och en mössa överst. Ska snart gå och diska, plocka i ordning lite, sätta på mig en ansiktsmask och måla naglarna.
Imorrn hoppas jag på att kunna köra ett litet lass grejer till det nya hemmet. Och på kvällen ska jag hjälpa Tindra att packa lite.
Idag är himlen, precis som jag förutspådde igår, underbart blå och livet känns ljust och hanterbart. Jag sitter på tunnelbanan mot stan och jag har packat en massa och inatt drömde jag att jag hade jobbat en hel dag.
Det kändes jättebra, och jag vaknade av att hyresvärden ringde och meddelade att jag kunde komma och hämta nycklarna som fattades.
Så nu ska jag fixa ett personbevis som aldrig kom med posten och åka till hyresvärden med det och lämna det där och hämta nycklar och sen gå upp till mitt nya hem och lämna lite tandkräm och ett par ombyten kläder... Om jag skulle vara sugen på att sova där.
Behövs nog lite mer. Frukostmöjligheter och kanske en handduk. Men jag kan inte vänta! Jag måste liksom ta dit saker lite då och då. Lite grann varje dag. En kastrull, en extratandborste. En bok, en stickning.
I eftermiddag ska jag träffa en kompis, och färga håret, och kanske epilera benen lite... Ska träffa den där killen sent ikväll... Spännande!
Idag har jag och Tindra skrivit på ett kontrakt för en lägenhet! Jag har flyttat dit mina filtar, mina favoritraggsockar och en massa ljus. Jag och Tindra spenderade kvällen med att dricka vin ur rosa plastglas på golvet i vårt nya vardagsrum.
Det känns sjukt bra. Jag är gladare än på länge. Måste bara orka ta tag i allt runt omkring, inte BARA utflyttningsfesten.
Jag kommer inte sakna den här jävla timmen av pendlande. Inte alls. Inte ens lite.
Och killen hörde av sig...
Vaknade halv tolv. Stressad som fan. Allt var fel och åt helvete och ångest.
Kom iväg ganska snabbt, för att vara jag. Mötte Tindra och barnen och åkte till Skansen.
Det var helt underbart. Jag skrattade så att jag fick ont i käkarna och lekte med barnen och handlade sylt och åt kroppkakor.
Den bästa dagen.
Jag och Tindra såg Bridesmaids på kvällen och den var rolig. Lite äcklig och obekväm på sina ställen men bra ändå.
Det blev sent och den där timmen det tar att åka hem kändes föga lockande, så nu ligger jag på Tindras soffa och vill sova, men är orolig. Jag har ingen medicin med mig. Jag brukar ta den så fort jag vaknar. Så jag är lite ängslig.
Och den där killen har inte hört av sig...
Det är slut. Jag behöver aldrig mer somna ensam bredvid den lilla kalla klump av hat och avsky och ilska som var mitt ex. Jag behöver aldrig mer försvara mig, ursäkta mig för honom. Jag behöver aldrig mer böja mig för hans vilja.
Det skulle såklart kännas bra att inte jobba med honom, men jag behöver aldrig mer gå och lägga mig i hans säng, känna den där iskalla järnbiten i magen, hålet genom bröstkorgen när han åter avvisat mig.
Jag ligger i mitt eget rum. Mitt rum, som är mysigt och fullt av mina saker. Med ett stort bord som jag kan använda till vad jag vill. Jag får göra vad jag vill. Jag är fri.
Svindlande. Han kommer aldrig mer att ligga i samma säng som jag, med en mur av täcke mellan oss, sova fullt påklädd av rädsla att han ska råka komma åt mig i sömnen. Han kommer aldrig ligga hopkrupen längst ut på andra sidan av sängen, knuffa bort mig om jag kommer för nära.
Den kokande iskalla ångesten inom mig finns kvar. Men han är borta ur mitt liv. Jag sover i min egen säng, ifred. Hans hat kan inte nå mig längre.
Försöker slappna av, förlamad. Kroppen känns... Avstängd. Inte min, inte riktigt under min kontroll. Det kryper lite i huden.
Andas djupt. Andas. Det fixar sig. Allt fixar sig.
Men... Det gör ju inte det, jag kommer må dåligt imorgon om jag inte går och lägger mig, och det är sent och det kommer hinna bli senare och allt jag måste göra är för mycket, släcka lampor, klä av mig, ta ur linser som jag satte i helt i onödan när jag fortfarande trodde att jag skulle lyckas göra saker idag.
Andas.
En liten katt-dam kommer in, ser sig omkring med en skeptisk min. Ljus på bordet? Filt på soffan? Hon nosar, kikar. Hoppar upp på filten. Jag andas, försöker samla mig. Känner mig lite yr.
Så mycket böcker, vi måste sortera dem, vilka är mina? De är så tunga! Iskalla fingrar letar sig in i bröstkorgen igen. Kramar runt hjärtat. Panik.
Förra flytten var så vidrig. Han var så äckligt jävla egoistisk och elak. Han krossade den sista biten av vårt förhållande, den där lilla skärvan av hopp. Efter det kunde jag inte längre intala mig att det fungerade.
I retrospekt var jag lite tokig tror jag. Forcerat leende, som en dåre i en dålig film. "Haha vad? Nej allt är fantastiskt! Hahahaha! VI ÄR SÅ LYCKLIGA. Allt kommer bli bra igen. Alt kommer lösa sig. Vi behöver bara tid. Bara hålla ut lite till. Snart kommer han vara sig själv igen."
Men han var sig själv. Det var det som var problemet. Den jag var kär i var masken, lögnen. Det var inte han. Han var den onda. Den goda, som jag fortsatte älska trots att jag någonstans insåg att han inte fanns, var ett spel. Han lurade mig att älska honom och sedan förgiftade han mig, slog sönder alla beskydd, gjorde mig till en trasig människa. En tom, ihålig skugga.
Och jag lät honom. Hur kan man respektera sig själv efter något sådant?
Packade lite igårkväll och idag insåg jag ju självklart att jag ville spinna! Nu! Idag! För första gången på flera månader! Precis när jag packat ner sländan! Den där härliga känslan av att dra ut en tråd ur ett stort trassel. Eller kanske blanda lite bambusilke och handkardad ull från pappas får?
Men jag hoppar över det. Sländan får ligga kvar i kartongen. Jag kryper upp i soffan med Neil Gaimans "Fragile Things" (för att väga upp den sockersöta artonhundratalsromantiken), tända ljus, en kopp the... Och "chill"-låtlistan på spotify. (Tindrots "the och rökelse"-lista är alldeles för sorgsen!)
Idag hade jag planer, men mitt sköra psyke satte stopp för dem. Det är okej, jag har garn så jag överlever kvällen, men ingen frukost imorrn... Men det fixar sig säkert det med. Önskar bara att jag hade tagit den där promenaden. Har vart hemma, ensam, hela dagen. Det har varit vackert väder, men jag var hos Tindra igår och den här "jag-kan-bara-göra-grejer-varannan-dag"-funktionen verkar inte gå att stänga av.
Har i alla fall gullat en massa med katterna, som underbart nog pälsar av sig mindre än vanligt, så man kan klappa dem utan att se ut som en katt själv efteråt. Det kommer bli skönt att bo utan dem men jag kommer sakna dem också. De är söta.
Flytten känns som en välsignelse men när jag tänker på allt praktiskt runt den så får jag lite ont i magen.
Imorrn är det höstmarknad på skansen och det är en personlig favorit. Ska dit med mamma och Dina, och kanske får jag med mig ungarna om jag har tur.
Och min söta syster kanske kommer och hälsar på om ett par veckor!
Vilket virrigt blogginlägg. Oh well.
