Wienerbröd

Ibland måste man blogga utan ångest. Nu ska jag snart sova, klockan är tio i två. Men först vill jag berätta om ett wienerbröd. Det låg på konditori Drott i Enköping och väntade på mig. Det innehöll ingen vaniljkräm utan bara en generös portion hallonsylt. Det var ett färskt wienerbröd, inte torrt, inte för flottigt. Det var helt perfekt. Det var otroligt gott. Ett wienerbröd värdig en konung.

Det var det godaste wienerbröd jag någonsin ätit.

Att vara många saker

Min kompis treåriga dotter: mamma, jag vill också ha en liten bebis!
Min kompis: jaha, ja då blir ju jag mormor!
Dottern: *börjar gråta* nej! Då är ju inte du min mamma längre! Du måste alltid vara min mamma!

Detta fortsatte vara ett hett ämne ett par dagar. Till slut hade E förklarat för sin dotter att hon aldrig någonsin skulle sluta vara hennes mamma, även om hon var mormor också.

Ensam

Trodde inte att det skulle vara såhär. Har nästan inte varit ensam alls senaste veckorna och för det är jag mycket tacksam. Men nu är jag det, och ångesten och maktlösheten gör mig apatisk, handlingsförlamad. Äter godis och dricker kaffe tills jag mår illa och börjar om igen så fort illamåendet lagt sig. Trött i hela kroppen, trött i själen, orkar inte resa mig, klä mig, åka hem. Sitter i min kompis soffa medans han är ute. Han har varit borta sedan fem, det är fyra timmar och en kvart. Sedan dess har jag läst webcomics, stickat och druckit kaffe. Och inte så mycket mer. Vill gå, vill ta tunnelbanan hem till Vällingby och träffa min mamma innan hon åker iväg på semester. Men jag orkar inte. Jag tittar på klockan och tänker att jag borde fixa iordning grejer, packa ihop mina saker, tvätta mig, gå. Men sen tittar jag på klockan igen ett par minuter senare och det har gått ytterligare en timme. Och nu är det kväll. Luften är sval och det är snart mörkt, mörkret stänger in mig, binder mig, kväver mig. Jag blir stressad, hjärtat slår hårdare. Himlens vackra lavendel är som ett straff.

Jag är värdelös. Jag fylls av självförakt. Jag hatar mig själv. Jag försöker se saker tydligt, försöker vara objektiv och logisk, men det enda som jag kan hitta inom mig är mörker och stress och förakt och hat och smärta. Jag borde ha åkt. Jag borde ha bokat en tid hos en optiker. Jag borde ha åkt till stan. Jag borde ha fixat grejer. Jag borde ha... Nu är allt stängt, för sent, snart mörkt. Vill inte gå ut i mörkret. Vill inte vara ensam bland alla berusade fredagsmänniskor, vill inte åka tunnelbana på kvällen, vill inte vara med...

Glömde jag att ta min medicin igår? Är det därför? Eller är det placeboeffekt? Är jag så rädd att få ångest så att jag får ångest?

Jag vet inte. Munnen smakar surt av allt socker, huvudet känns tungt och jag har ont i ögonen, nacken, hela kroppen, hela själen. Vill inte vara med. Vill inte vara jag. Förtjänar inte det här, jag mår illa, jag hatar mig själv för att jag får mig själv att må sämre, min viljestyrka är borta, mina pengar är slut, jag vill bara gråta men orkar inte.

För sent för att åka hem. Hungrig, vill inte träffa nån, vill inte vara ensam, mår illa. Skit.

Lalalalaaaangst

Så, nu tar jag ångestdämpande medicin sedan ett par tre veckor. Det kunde bli värre i början sa min läkare. Men första veckan blev det ... inte bättre, men mindre jobbigt. Mer apatiskt kanske. Lättare att koppla bort. Sedan har det blivit värre. Och nu vetefan varför jag tar de där pillrena. Har extrem ångest, nästan hela tiden. Men det kanske blir bättre. Snart kanske allt vänder. Haha.

Jag har ju mått bra innan. Att jag aldrig skulle göra det igen känns ju inte helt troligt.

Anytime now. Please?

tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.

Aaaaaaaaaa

Varför måste jag vara så jävla fucked up? Varför just jag? Varför måste jag förlora all kontroll så totalt? Varför kan jag inte bara ta mig samman? Varför måste jag sitta och stirra, oförmögen att röra mig, utan att kunna ta mig tillbaka till verkligheten, varje gång jag ska nånstans?

Varför i helvete försover jag mig till och med när jag jobbar halvtid och inte behöver vara på jobbet förrän tolv???

Jag hatar mig själv.

Bort

Vill inte mer. Vill fly, vill falla, vill inte vara med. Vill inte vara med i mitt liv mer. Vill inte mer nu. Orkar inte. Orkar inte andas riktigt, orkar inte gå upp, orkar inte äta frukost, orkar inte gå till tunnelbanan, varje steg känns som ett straff. Orkar inte åka tunnelbana, gå till jobbet, le mot människor, läsa mail, göra saker. Orkar inte försöka intala mig att det är något jag gillar att göra. Orkar inte åka hem efteråt. Orkar inte vara med folk orkar inte vara ledsen orkar inte ha ont i magen hela tiden orkar inte vara ensam. Orkar inte hålla löften, orkar inte göra saker jag tycker är roliga, orkar inte träffa människor jag tycker om.

Har ett par saker jag orkar. Ett par ställen där jag inte känner att det finns några krav. Ett par ställen där inte ångesten lägger sig som ett tjockt strävt rep runt min hals. Spenderar för mycket tid där, får ångest ändå.

Vill bort. Bort från allt. Bort från mig själv.