Kvällsångest

Måste kvällarna alltid komma med gut wrenching angst deluxe? Plockar i ordning i mitt rum, packar upp, är på rätt bra humör.

Sen är jag plötsligt otroligt låg.

Händer en enda jobbig grej så behöver jag flera dagar för att återhämta mig. Känner mig nästan lika jävla munter som jag gjorde i somras. Fan. Har inte ens nån anledning, det räcker med en sorgsen låt eller att råka komma och tänka på nåt som har varit jobbigt tidigare.

Och så hatar jag fortfarande att sova ensam. Brukade gilla det en gång i tiden.

Fan.