uppstötande (världens längsta inlägg)

Jag mår lite illa idag med, men jag är helt nykter. Känner mig irriterad. Fan. Is this something fanns det ett inslag i Letterman som hette, tror jag. Det finns ett liknande inslag i mitt liv. Läste för ett tag sen en text som jag skrev för flera veckor sen, som handlade om en situation som jag hade börjat glömma, och jag kom plötsligt ihåg den mycket tydligt. Det var något, jag vet att det fanns något där. Men efter det tillfället - ingenting. Borta.

Varför är människor rädda för känslor? Jag kan vara lite mer laid back i perioder men jag har inte fobi för intimitet. Jag kan tänka mig att folk blir stressade av krav, att de inte vill att någon ska kunna ställa krav på dem. Och folks bilder av förhållanden är väl kanske att de är fulla av krav. Men om man sa till någon: Jag vill inte att du ställer krav på mig, men du är mysig och jag kan tänka mig att kramas med dig ibland. Måste allt vara så komplicerat?

Jag har inga behov av att ställa krav på folk, och ställer folk krav på mig så visar jag tydligt att jag inte vill bli ställd krav på. Men jag menar, jag är en vuxen människa, jag kan tala om för folk att jag inte vill att de ska ställa krav på mig? Eller hur?

Risken är väl att det blir som det blev med Krister. Han missuppfattade allt jag sa totalt och trodde att jag var ute efter något helt annat än ett förhållande. Men han var kanske lite extrem. Han uppfattade väldigt mycket som jag sa på väldigt konstiga sätt. Jag vet inte.

Jag hamnar om och om igen i samma situation: jag gillar en kille som gillar mig men som inte kan tänka sig att ha ett förhållande. De säger aldrig "jag gillar dig men inte på det sättet" eller nåt annat som skulle kunna förklara varför de så desperat gärna vill vara obundna. Jag vet att det finns killar som inte är förhållandefobiker, problemet är bara att många av dem är skitseriösa och bara ute efter något oerhört hållbart. Eller så kanske alla killar är det? De nöjer sig bara med någon som de från första ögonblicket kan tänka sig att spendera resten av livet med. Jag kan tänka mig att inleda ett förhållande utan att känna mig bombsäker på att det kommer hålla för evigt. Man märker ju efter ett tag om det funkar eller inte.

Jag önskar att det kunde vara okomplicerat. Att man kunde träffa någon som man blev intresserad av och som blev intresserad av en och som förstod att man var intresserad och som man kunde flörta med och kanske inleda någon sorts förhållande med utan att någon part kände sig bunden eller fångad, att man kunde fortsätta vara tillsammans så länge som det kändes bra och funktionellt.

Hur kommer det sig att killar verkar tro att de måste gifta sig med en och bo i en grotta for ever bara för att man är intresserad av att kanske kramas lite? Är alla tjejer galna stalkers med fundamentalistföräldrar? Eller är verkar jag vara det? Jag funderar lite på det där, av alla tjejer att inleda något med måste ju jag vara en av de mindre krävande. Jag skulle inte kunna tänka mig att flytta ihop med någon eller liknande. Jag har blivit lite bränd av för intensiva förhållanden, så det skulle förmodligen vara ganska avspänt. Jag har dessutom inget emot att låta "inledningen" till ett förhållande ta vansinnigt lång tid. Kanske man skulle bli krävande, high maintenance och neurotisk och äta glass i absurda mängder om killen man är intresserad av inte ringer? Börja sjunga in i hårborstar?

Eller hittar jag bara fel killar? Jag är inte ute efter ett förhållande, men det kan ju hända (och händer) att man träffar nån som man är villig att ge en chans eftersom han är snygg och trevlig och sånt. Men just de killarna visar sig alltid vara jävligt fina killar som absolut inte kan tänka sig att ha ett förhållande ("skulle hellre skära av mig vänstra pungkulan", oförglömligt citat) med någon även om de gillar en jättemycket. Alltså jättemycket! Så mycket så att de vill träffa en jätteofta och gärna ligga med en, men de kan inte tänka sig att ta steget in i ens liv, man får komma ganska nära men man får inte vara kär. Man måste hålla sig på en ganska likgiltig nivå hela tiden. Nonchalant. Det är inte alls svårt, men det skulle vara kul att vara söt nån gång.

Eller ännu värre: de kan inte ens tänka sig att ligga.

Eller ännu värre: de fattar inte att man är intresserad! Jag menar, vafan? Eller så fattar han men låtsas inte om det... Vilket är dumt. Det finns bra sätt att visa att man inte är intresserad, man måste inte alltid ligga på gränsen och väga och verka intresserad men bara lite lite grann så att man inte vet säkert. Äh.

Imorrn ska jag besämma mig för om jag orkar bry mig eller inte. Just nu vet jag inte riktigt. Nu ska jag boka tvättid, sen ska jag sova, imorrn är det nån sorts hälsningsgrej som jag ska på.




Lyssnar på: Lamb, laddade ner tre skivor idag, fan fan fan vad bra de är! Yar!