Hablargh

Mår rätt bra, men på ett väldigt avstängt sätt. Grinig och irriterad. Men inte ÅNGESTEN. Sen kommer jag upp på mitt rum efter många intensiva krokitimmar och bryter ihop.

Jag gråter mig till sömns och vaknar vid åtta av att jag drömmer mardrömmar. Jag har panik och är rädd och ensam och ÅNGESTEN sitter som ett stenblock i magen, iskallt.

Jag mår sämre och sämre. Jag hoppas att det är tillvänjningen av den nya dosen. Att det går över.

Jag saknar Maria, Tindra och Jonas. Jättemycket. Jag vill ha mina vänner. Jag vill vara med människor jag älskar. Jag behöver dem, och de är så lågt borta, och de behöver inte mig. De har allt de behöver, underbara sambos och roliga liv.

Jag vill inte ringa och vara ledsen. Jag vill inte gråta i telefonen och veta att de känner sig obekväma eller maktlösa eller ledsna för min skull.

Nånstans vill jag inte att de ska bry sig eller veta. Jag vill inte vara en börda. Eller ett offer. De har egna problem.

Men jag saknar dem så jävla mycket. Tindra och barnen. Jonas. Dina, alla strömmingar.

Och alla jag förlorat.