Kaoz!

Jag tror kanske på spöken, kanske inte. Jag är inte rädd för dem. Ärligt talat är jag nog rätt likgiltig till deras existens - jag behöver inte tro på dem om de finns, de klarar sig fint ändå, jag behöver inte förneka dem om de inte finns, de finns inte i vilket fall. Jag är inte så nyfiken eftersom jag antar att jag kommer få veta en vacker dag i vilket fall som helst.

Jag tar sällan för givet att jag har koll på något - kanske finns det liv efter döden, kanske inte, kanske finns det liv i rymden, kanske inte. Jag är en oändligt liten individ i en ogreppbar, oändlig existens, i universum, i tiden. Jag kan inte ens sjuans tabell så vad fan.

På ungefär samma sätt känner jag inför jordens undergång. Jag tror inte att jorden kommer gå under, men det är ju mest min egen empiriska erfarenhet jag bygger det på, och enligt den så kommer jag aldrig dö heller. Och aldrig äta ostron. Och trots att jag har svårt att greppa det faktum att jag faktiskt kommer dö en vacker dag, och att jag möjligen kommer (eller inte kommer) äta ostron innan den dagen kommer (eller inte kommer?) så är ju skälen att tro att världen går under i övermorgon (imorgon! Klockan är över tolv) inte riktigt lika stora.

Men jag börjar nästan tro att det spökar i det här huset och jag är rädd att jorden ska gå under. Jag är rädd att någonting helt vansinnigt, oväntat, sinnessjukt kommer inträffa.

Inte jätterädd. Men litegrann.

Framförallt är jag HELT ENSAM här inatt. Och det är ju rätt freaky.

Ho ho fucking ho

Jag kommer inte ha råd att lämna Leksand under jullovet. Eller typ... Äta.

Oh my heart

Jag bryr mig så mycket, jag är så känslig. Just nu så är mitt privatliv i alla fall ganska odramatiskt, vilket är otroligt skönt, för annars hade jag nog totalcrashat av allt drama runt mig.

Mitt hjärta gör ont för de jag bryr mig om, som mår dåligt. De är så många, de mår så dåligt. Jag känner mig så maktlös.

27.

Det enda jag kan tänka är att jag önskar att jag hade kunnat byta plats med en av dem. Om jag hade kunnat rädda ett enda barn så hade jag gjort det.

Å andra sidan...

...så kanske jag ska låta bli att fatta beslut när jag glömt att ta min medicin.

Snart är det morgon

Snart vaknar du på andra sidan jorden.

Jag försov mig idag. Jag missade luciatåget. Jag blev en timme sen till skolan.

Jag vet inte om det känns lönt. Jag vet inte om jag vill tycka mer om dig. Om jag avslutar det här innan det blivit stort och allvarligt så kanske det inte hinner bli så jobbigt.

Hur kan man ha sån personkemi med någon man inte träffat? Varför måste du bo så jävla långt bort?

fnitter och frustration

1. Rädslan att tycka för mycket om någon. Att utveckla känslor som inte besvaras.
2. Rädslan att tycka ännu mer om någon, när man märker att känslorna besvaras. Rädslan för att det ska funka och att man ska bli kär och sedan övergiven.
3. Rädslan att det ska funka, alla känslor matchar, allt är bra och man fortsätter vara fascinerad, attraherad, accepterad. Man fortsätter växa in i något stort. Rädslan för STORA känslor.
4. Rädlsan för framtiden. Den väljer jag att inte tänka på, för det är bara dumt.

Just nu är jag runt tvåan tror jag. Kan man bli kär i någon man inte träffat? Kan han verkligen tycka om mig? Nu pratar vi ofta. Ett par gånger om dagen, sedan några dagar. Flera timmar eller bara några minuter, några fina ord. Önskar du var här. Önskar jag kunde kyssa dig. Jag tänker på dig hela tiden, jag drömmer om dig på nätterna. Du är så vacker. Överröst av komplimanger och uppmärksamhet känner jag mig ängslig. Tänk om han ljuger? Det är lätt att prata. Det är kanske lätt att spendera timmar framför sin dator, stirrande på någon som är 8000 kilometer bort. Stort leende. Eller? Är det lätt?

Jag tänker på honom, jag ler utan att veta det och mina vänner skrattar åt mig.

Men vi känner inte varandra på riktigt. Jag tror inte man kan lära känna någon utan att uppleva saker tillsammans, gå igenom svårigheter, hålla varandras händer när allt är tungt.

Eller? Det måste ju räknas som en svårighet. Att tycka om någon man inte kan nå. Att inte veta när man kommer kunna träffas.

Det är det mest skrämmande. Rädslan att bli kär i någon som bor i Texas. Rädslan att bli kär i någon man inte kan känna på, lukta på, hålla om. Att bli ledsen igen. Ändå är inte rädslan så stor att jag kan låta bli att tycka om honom...