Gifts in disguise

Losing a bad, energy draining person isn't a loss. Losing things is inconvenient but life goes on.

What I got out of it is priceless. New friends. Real ones. A new home. A nice one. And proof of the wonderful support my family gives me. I miss my teddy bear (and my underwear) but the mother that gave me that teddy bear is an amazing person that I still have in my life and who loves me. And I'll buy new underwear eventually. Until then I'll have to do laundry twice a week but that's a small price to pay for all the love and support I've been given.

I've been angry for a couple of days but it's already passing and it feels so good. It leaves room for love.

I think I am getting what I deserve. Love.

Han sjunger

Han sjunger inte bra. Men han sjunger ofta, han får mig att le. Han piper med i "girls just wanna have fun" utan att riktigt kunna texten och han skrattar åt sig själv. Han ler mycket, han dansar små "jiggar".

Det är lätt att bli glad när man är med honom. Det är väldigt skönt att ha en sån vän.

Vi äter pizza i gamla stan, och går på ett café i ett gammalt fängelse. Vi sitter i en minimalisk cell och delar på en semla. Det känns väldigt okomplicerat, roligt, bra.

Ångesten släpper.

Fniss

Jag har precis somnat, när mitt sällskap frågar vad jag skrattar åt.
"Va?" frågar jag förvirrat. "oj. Nånting nån sa. I en dröm."

Han skrattar och håller om mig, och efter några sekunder har jag somnat om.

dåliga beslut

Halv ett inatt klippte jag lugg. Känner mig inte helt nöjd med det. Ser ut som Cyndi Lauper litegrann. Men den växer väl ut snart och tills dess kan jag sätta upp den med hårklämmor och grejer. Inte optimalt men vafan. Nu vet jag i alla fall.

Ikväll ska vi ha fest för Jonas, vår hustomte. Vår favoritfransos. Han fyller 21, internationellt myndig! Det firar vi med en liten lugn bacchanal. Eftersom vi tycker om Bacchus. (Antagligen blir det inga orgier och jagande samt ätande av vilda djur och liknande, men vin kommer förekomma. Kanske lite mat också. Eller en kladdkaka kanske.)

Håller för tillfället på att knåpa ihop en liten present till honom.

In other news: Karln kom (antagligen) tillbaka till Sverige i förrgår och har inte ringt. Vad är det för jävla stil liksom. Är man inte intresserad så kan man vara en man, och tala om det. Fett med respekt. Är man intresserad så ringer man. Blir fan rasande på män som inte har stake nog att bara berätta vad de vill.

Å andra sidan: Män som kan berätta vad de vill är det bästa som finns. Män som kan prata om sina känslor är hett. (Så länge de inte är gnälliga jävlar som inte pratar - eller bryr sig - om nånting annat.)

Bäst just nu: Typ att bo med Tindra i allmänhet. Att hänga med Jonas, som är så rolig så att man skrattar sig harmynt. Att jag kanske får lite nya arbetsuppgifter på måndag. Att vi ska ha fest ikväll. Att jag känner mig jävligt kreativ.

Sämst just nu: Att vi är panka båda två. Att karln är en dålig karl. Vädret. Mina konstiga drömmar. Eller mardrömmar? Jag är inte rädd, men de är så mycket ångest som de kan vara. Alla är arga på mig eller vägrar svara i telefon, jag missar tåg, tappar bort grejer. Allt är jobbigt. Men så plötsligt: en magisk ren.

Lyssnar på: Min och Tindras gemensamma playlist, som är jävligt random.

Stickar: Ett par färgglada raggsockar till mig själv.

Puss!

Men å jävla karl

E åker till Thailand på onsdag. Vi kommer inte hinna ses innan dess. Vi har inte setts på ca. tre veckor nu heller. Alltså kommer det ha gått sex veckor när han kommer tillbaka.

Jag kommer finnas här när han kommer tillbaka.

Saknar honom som fan.

Plupp

Maria är här.

Vi har bakat lite pepparkakor och ätit finmiddag och gjort en massa kul. Shoppat massor. Köpte ett rött läppstift från dior. Det känns mycket lyxigt.

Jag är ganska glad och tänker att jag kanske skulle börja jobba snart. Får dock varken tag på läkaren eller chefen.

På fredag ska jag på mormors begravning.

Hoppas att Emil vill krama mig en massa i helgen. Känns som om jag kommer behöva det.

Mormor

Mormor Sonja, alltså min mammas mormor, min gammelmormor, gillade bakelser. Hon gillade att hålla koll på sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon visste massor. Hon blev aldrig förvirrad eller glömsk.

Jag och mamma har precis varit och ätit en bakelse till hennes ära.

ångestångestångest

Jag vaknade igår morse av att min telefon ringde, och ringde, och ringde och ringde. Mannen, E, sa till mig, men jag ville inte vakna. Till slut blev jag tvungen ändå.

Det var mamma. Hon berättade att min gammelmormor är död.

E höll om mig jättelänge, strök mig över håret. Jag grät för första gången sedan jag börjat ta min medicin. Vi stannade i sängen hela förmiddagen, han läste och jag halvsov och njöt av att vara nära honom.

Han körde mig till Ropsten och jag tog Lidingöbanan hem. Handlade på Ica, jävligt random grejer, gick runt och kände mig avstängd.

Resten av dagen spenderade jag i soffan med Sons Of Anarchy.

På kvällen grät jag mer.

Idag har jag tvättat. Tindra drog med en gemensam kompis hem och vi käkade middag och spelade alfapet.

Jag vill gråta hela tiden.

Jag har sån jävla ångest. Vet inte säkert om det är mormor eller nånting annat, känner mig aldrig säker på nånting längre. Så jävla trött på den här medicinen. Hatar att inte veta vad jag känner.

Jag vet dock att jag är kär i E. Men jag vet inte om han är kär i mig. Och det får jag också lite ångest över. Hatar att alltid vara den mest sårbara.

Nu är klockan halv ett och jag borde gå och lägga mig. Vill bara gråta, eller ringa E och säga till honom att komma hit och hålla om mig ännu mer, men det här med att visa hur sårbar jag verkligen är gör mig jävligt stressad. Jag har berättat att jag tycker att han är underbar en gång men jag vill inte berätta att jag behöver honom.

Men just nu skulle jag vilja säga det. Jag skulle vilja säga "Kom hit, jag behöver dig. Jag behöver dina starka armar runt mig. Jag behöver gråta och bli tröstad."

Jag kommer gråta ensam ikväll. E är inte min och jag kan inte be honom komma hit. Mormor är död och jag är ensam och äter medicin som gör så att inte känner mig själv längre.

Iiihihihi

Sitter i soffan och smuttar på en liten skvätt virre, småmumsar på nån mörk choklad med hallon, lyssnar på "Lotion" av Greenskeepers och hänger med kombon. Just exakt nu är jag mycket nöjd med mitt liv.

Vi hade halloweenfest i lördags. Man kanske kan tycka att jag la lite för mycket stålar på den men det blev episk så det var värt det. Satte lite skämtsamt slut-tiden på facebookeventet till fyra på eftermiddagen dagen efter, men det var då de sista gästerna gick, så... Win. Massor med ordentligt kreativa och ambitiösa utklädningar, snälla, fina, roliga, trevliga, glada människor, nya och gamla vänner, massor med alkohol och pumpor. Vi festade tills det var morgon och folk började däcka här och där. Tills slut sov det folk överallt. Efter ett par timmar gick jag upp och tog ur linser och snackade lite med Tindra som jag hittade i köket. Sen sov vi lite till, sen städade jag köket, sen åt vi frukost, sen sov vi lite till... Det hela var väldigt fint.

Jag var nån sorts faun. Med enorma guld-horn. Det var rätt awesome.

På söndagen träffade jag min lilla söta syster och hennes kille. Vi var på naturhistoriska, sen käkade vi pasta på nåt italienskt ställe. Mysmys.

Sedan åkte jag hem till karln. Snart kanske jag faktiskt vågar kalla honom min karl. Han viskar söta saker till mig och ser in i mina ögon. Jag är kär.

Really. Han är underbar.

När vi lämnade hans lägenhet var solen på väg ner. Vi hämtade hans barn på dagis och köpte pizza och åkte hem till vår kaotiska lägenhet som fortfarande var full av ölburkar och halvdruckna glas med grön bål.

Vi städade undan lite grann och samlade fyra vilda glada barn runt bordet och åt pizza.

All in all en otroligt bra, men hektisk helg. Imorrn ska jag tvätta, och absolut ingenting annat. På kvällen ska jag antingen dra ut en liten sväng på tisdagsöl (utan att dricka) eller barnvakta så att Tindra kan gå.

Jo förresten, jag ska bada. Jag ska ta ett långt, skönt bad.

Och nästa helg är det barnkalas! Jag bävar!

Jomen.

Jag blev sjukskriven en månad till. Hittade den bortglömda skatteåterbäringen. Fick låna lite av en underbar vän. Fick betalt för kedjan jag sålde. Så... näsan ovanför vattenytan, ingen panik. Inte just nu.

Imorgon ska jag till ångestenheten igen. Det är emotionellt utmattande men i alla fall inte exceptionellt ångestframkallande.

Idag var en lång dag. Jag gick upp med Tindra och barnen vid sju, hällde i mig en skvätt kaffe och drog på mig ett par byxor och tog med Storebror till dagis och han krånglade bara liite lite grann. Hade ångest från det ögonblick jag öppnade ögonen och har mest känt att vad skönt det skulle vara att råka ut för nån sorts olycka. Men jag har tagit det lugnt. Legat i soffan och läst gudasagor. Fixat internet. Diskat, ätit ägg.

Sen hej hopp var klockan massor och jag hoppade i duschen och när jag kom ut var hon ännu mer och jag träffade en strömming och gav henne de där biobiljetterna som jag inte hann använda och vi hämtade barn och lagade mat och Storebror dammsög hela köket och packade upp all maten och jag diskade och Tindra tvättade och jag började med maten och allt på samma gång och sedan kom de där gästerna. Jag pep nog till när det plingade på dörren och varken vågade eller hann slita mig från maten förrän Tindra hade släppt in dem och lite hälsande blivit avklarat. Då stack jag ut huvudet ur köket och fick en varm kram av den där karln. Och en påse med två vinflaskor i.

Min karl höll jag på att skriva. Jag vill det! Jag vill skriva min karl. Jag vill att han ska vara min.

Resten av kvällen var som väntat högljudd och kaotisk och varm och underbar. Fyra glada barn och tre glada vuxna samlade i vårt kök på två pallar och två balkongstolar och en hel stor plåt supergod lasagne gick åt.

Vinet var såklart helt otroligt gott. Lillasyster blev lika kär i karln som jag är. Karlns lilla söta ordentliga dotter blev lite kär i Thor tror jag. Och beundrade mina svartmålade naglar.

Jag kramades med karln i soffan och Tindra läste Sagan om KarlKnut för femhundraelfte gången och karlns ungar gillade den lika mycket som Tindras gör.

Jag älskar min soffa. Speciellt när den är full av underbara ungar och en bästa vän och en stor stark man som håller om en så att ens ångest bara dunstar bort. Vet inte hur han gör. Men det funkar.

När jag var ung var jag nervös över att träffa potentiella pojk/flickvänners föräldrar. Idag var jag mer än lovligt nervös över att träffa en potentiell... inte pojkvän, jag gillar inte riktigt det ordet på en vuxen man. Men hans barn i alla fall. Och jag tror jag blev godkänd, och han blev godkänd, och kvällen blev över förväntan godkänd.

Jag önskar bara att jag fick ha kvar hans lukt lite till. Han luktar gott.

Vilken man

Mina kuddar luktar som han. Han var här för bara en liten stund sedan, tretton ynkliga små timmar. Då låg han här i min säng.

Hans lukt är ren och lite kryddig. Jag tycker om den.

Här, i min säng. Hos mig.

Tiden är ingenting. Det betyder ingenting. Han får jobba hur mycket som helst.

Bara jag får vakna i hans famn ibland. Det är så jävla underbart.

När han satte sig i bilen och körde hit klockan ett på natten passerade han alla poängräknare. Han behöver inte samla poäng mer. Han är fan helt jävla fantastisk.

I drömmar

Inatt drömde jag om Tyrion Lannister. Igen.

Jag drömde också om en tjej jag träffat genom en gemensam vän. Hon var jättelång och lika snygg som i verkligheten. Jag stod och stirrade på henne som hypnotiserad, hörde inte ens vad folk omkring mig sa. Ungefär som i verkligheten alltså.

Och jag drömde ett minne. Lustigt det där, att återuppleva saker i sömnen. Trodde sånt bara hände i film. Men det är ett så otroligt intensivt minne, en så speciell situation, så det kanske inte är konstigt att hjärnan kör det på repeat.

Karln. Hans blåa ögon som fixerar mina och en helt unik känsla av att han ser rakt in i mig. Som i en dålig bok. Men på riktigt. Jag kan inte se bort.

Så blir det väl när man sover i en tolv tretton timmar.

Tindra har åkt iväg för att äventyra i Las Vegas, även känt som Göteborg. Jag har en lång ensam helg framför mig. Kommer inte ens få träffa karln. Och jag har nästan slut på ståltråd, så det blir inte mycket luffarslöjd heller. Kanske lika bra, har ont i händerna.

Åh, jag blir så väck av att sova så här länge. Borde åka till mamma med hennes dramaten och så men jag sitter i sängen och bloggar istället.

Kanske är hela situationen med att min läkare skickade fel papper till försäkringskassan så att jag inte kommer få nån ersättning under en överskådlig framtid. Det känns ju lite deppigt.

Natten

Och stressen, stressen! Den kommer i vågor. Jag sätter mig i soffan och inser att klockan snart är ett och Dina ringer om cirka sju timmar och Tindra inte långt senare och mamma har gått och lagt sig och imorgon är en lång dag och vi behöver en inneboende pronto och jag måste packa och hyra flyttbil och kartonger och så måste jag andas djupt och sitta stilla lite.

Försöker slappna av, förlamad. Kroppen känns... Avstängd. Inte min, inte riktigt under min kontroll. Det kryper lite i huden.

Andas djupt. Andas. Det fixar sig. Allt fixar sig.

Men... Det gör ju inte det, jag kommer må dåligt imorgon om jag inte går och lägger mig, och det är sent och det kommer hinna bli senare och allt jag måste göra är för mycket, släcka lampor, klä av mig, ta ur linser som jag satte i helt i onödan när jag fortfarande trodde att jag skulle lyckas göra saker idag.

Andas.

En liten katt-dam kommer in, ser sig omkring med en skeptisk min. Ljus på bordet? Filt på soffan? Hon nosar, kikar. Hoppar upp på filten. Jag andas, försöker samla mig. Känner mig lite yr.

Så mycket böcker, vi måste sortera dem, vilka är mina? De är så tunga! Iskalla fingrar letar sig in i bröstkorgen igen. Kramar runt hjärtat. Panik.

Förra flytten var så vidrig. Han var så äckligt jävla egoistisk och elak. Han krossade den sista biten av vårt förhållande, den där lilla skärvan av hopp. Efter det kunde jag inte längre intala mig att det fungerade.

I retrospekt var jag lite tokig tror jag. Forcerat leende, som en dåre i en dålig film. "Haha vad? Nej allt är fantastiskt! Hahahaha! VI ÄR SÅ LYCKLIGA. Allt kommer bli bra igen. Alt kommer lösa sig. Vi behöver bara tid. Bara hålla ut lite till. Snart kommer han vara sig själv igen."

Men han var sig själv. Det var det som var problemet. Den jag var kär i var masken, lögnen. Det var inte han. Han var den onda. Den goda, som jag fortsatte älska trots att jag någonstans insåg att han inte fanns, var ett spel. Han lurade mig att älska honom och sedan förgiftade han mig, slog sönder alla beskydd, gjorde mig till en trasig människa. En tom, ihålig skugga.

Och jag lät honom. Hur kan man respektera sig själv efter något sådant?

tre år

Idag var det tre år sedan jag såg dig sista gången. Jag gav henne en kram och du stod bakom henne, du såg... ledsen ut. Jag kände det som att mitt liv var slut. Kvällen innan hade jag haft allt jag någonsin ville ha i mina armar here, in my arms och njutit av tystnaden... och vi hade pratat om framtiden och det förflutna och njutit av att vara ifred, tillsammans en sista gång. Hon låg och sov i sovrummet. Vi satt på bakgården. Du gav mig din hatt och den luktade som dig.

För tre år och tre månader sedan visste jag knappt vem du var. Fyra dagar senare fanns ingen annan. Du såg in i mina ögon med en eld som jag aldrig sett förut och Boys of summer på repeat inne i huset och vi stod på trottoaren och jag hade druckit för mycket. Igen.

De där tre månaderna, mellan 25e april och 22a juli, förändrades hela mitt liv. Allt kastades omkull, vältes upp och ner, och jag visste knappt vem jag var längre.

Jag vet fortfarande inte. Men idag gjorde jag rätt. Äntligen ett rätt. Efter tre år och tre månader av ångest och mörker och skuldkänslor och depression så talade jag om det för henne och jag höll på att kräkas hela tiden och hjärtat bultade så att jag knappt kunde hålla balansen och jag grät men hon... hon kramade bara om mig. Hon.

Jag kommer alltid ha skuldkänslor. Men kanske kan ångesten lätta lite nu. Hela tiden var det hon som var den starka, den goda. Aldrig du.

Jag förtjänar det inte men jag är nog den som vunnit något. Jag har en vän som har ett hjärta av guld. Som har två barn som är de finaste barnen som finns och som fortfarande vill vara min vän trots allt jag gjort. Alla fel. Ett rätt.

Jag är jävligt glad att jag sa sanningen. The truth will set you free. Trots att det var det svåraste jag nånsin gjort.

det kommer bli bättre

Mina vänner är det bästa som finns. Jag tror jag har hittat jordens underbaraste människor och blivit vän med dem för så underbara som mina vänner är kan inte resten av jordens befolkning vara. Om den var det så skulle världen ha varit en vackrare plats.

"Det blir bättre" säger de till mig och jag är så jävla rädd att de har fel. Men de säger det om och om igen, när jag ringer och gråter sent på kvällen eller när vi pratar på msn eller när vi ses och fikar eller när de kör från Lund till Ängelholm för att äta lunch. "Det kommer kännas bättre."

Jag hoppas att de har rätt. Jag hoppas att jag ger dem lika mycket som de ger mig, den oändliga, oväntade tryggheten i deras omtankar. De säger ingenting för att få mig att sluta prata. De lyssnar och finns där hela tiden. Alltid nära, var de än är.

Jag älskar er! Tack för att ni tar emot mig när jag faller, sträcker ut en hand när jag är vilse i mörkret. Jag litar på er. Säger ni att det kommer bli bättre så tror jag på er.

om jag visste

Om jag visste hur du känner, vad som händer, om du talade om vad du ville, om det fanns någonting jag kunde göra.

Så skulle jag det.

Alla jag bryr mig om verkar må dåligt just nu. Det är hemskt. Jag vill göra något, jag hatar att inte kunna hjälpa till.

Älskade människor: finns det något jag kan göra så kommer jag göra det.

Mina vänner, min familj, karln och hans barn, de är det som betyder mest för mig i hela världen och utan dem har jag inget.

nämen hej

Jag har bestämt mig för att börja skriva på Svenska, nu när jag är "hemma" igen. Hemma i Sverige. Jag lever och bakar och stickar och spelar dataspel och sover i Sverige. I Stockholm. Men. Jag gillar inte riktigt Stockholm, för att vara ärlig. Jag känner mig inte direkt "hemma" här, känner mig inte riktigt som en Stockholmare. Jag har fortfarande inga vänner här och ingen aning om hur man skaffar såna, och inte heller direkt nån lust att anstränga mig - det verkar... tja, ansträngande. Tar tid från alla mina projekt.

Jag kan ju inflika här att jag älskar mitt liv. Jag jobbar och får lön och trivs på mitt jobb, jag har rätt bra koll på vad jag håller på med, tror jag, är inte helt usel, tror jag. Jag har en hel del fritid som jag kan fylla med alla möjliga roliga saker, som att sy på min nya symaskin eller baka bröd i min nya bakmaskin. Det är jätteroligt. Och jag har tre människor som jag älskar aldeles ofantligt mycket i mitt liv.

Så jag lider inte direkt av att bo i denna kyliga metropol. Speciellt med tanke på att jag faktiskt inte bor i Stockholm så mycket som på Lidingö. (Upptäckte häromdagen att ön faktiskt heter Lidingön, det är själva orten som heter Lidingö.) Och Lidingö är väldigt vackert.

Så, senaste månaderna har jag hållt mig till muffins men det är inte så spännande att posta bilder på bara muffins i längden. Jag har undanhållit massor med intressanta muffins för er! Minsann. Har funderat på att delge eder mina intressanta bröd-experiment. Varannan gång blir det gott och varannan gång i stort sett oätligt. Det är ju spännande. Men vi får se. Jag känner mig inte som en brödbloggare och det är så tråkigt att hålla sig till ett ämne. Jag kan i alla fall lova att inte modeblogga. Men blogga över huvud taget kommer jag nog göra lite mer av.

Dagens höjdpunkt: en bulle! Tack för bullen A. (Det kanske låter lite hemskt att en bulle är dagens höjdpunkt men klockan är trots allt bara halv två. Och det har vart en rätt dålig dag fram tills bullen.)

Shake my ground

Jag är på konstigt humör. Det är natt. Jag har just rensat min facebookprofil igen så nu synns bara mina vänner och vad jag gillar för musik... Jag fick spel bara. Det har inte med rättighetsdebatten och göra, inte ens med privacydebatten, utan snarare med den extroverta generationen. Allt ska vara så jävla status. Hur många vänner man har, hur lycklig man är. Fan, ingen är lycklig, men ändå så blir det värsta snacket om nån skriver "is olycklig" eller liknande. Vem fan bryr sig? Jag bryr mig fan inte. Och jag hoppas att ingen bryr sig så sjukligt mycket om mig så att de håller koll på mig via facebook. Som sagt, bara så sjukt trött på det. Har till och med tagit bort lite "vänner", mest såna som jag har träffat en gång.

Ja... Det är natt. Jag är kreativ och vill inte träffa folk. Funderar på att isolera mig på riktigt. Söka jobb, vara kreativ, försöka lösa mina ekonomiska problem... Men tja, imorrn blir det kanske Helsingborg om jag har råd att åka tåg dit. Vill väldigt väldigt gärna men vet inte riktigt hur det skulle gå till. Lördag är det Halloweenfest hos Sara, massor med människor jag gillar kommer dit så so should I. Just nu är jag knappast sugen egentligen, men det kommer jag nog vara senare. Just nu är jag bara väldigt... mycket. Arg, ledsen, ont i ryggen. Destuktiv/Kreativ, Arg/Glad... Kaos. Den underbara sorten, sorten som jag älskar. Inuti mig.

--><--

Hat/Kärlek.

Hur kan man hata någon eller något? När jag var barn sa min farfar att jag skulle vara väldigt försiktig med ordet hat, eftersom det var ett väldigt starkt ord. Jag har varit det, jag har knappt använt det alls, bortsett från några gånger i vredesmod i tonåren. ("Jag hatar dig!" "Jag hatar samhället!" "Jag hatar snuten!") (Men aldrig så att farfar hörde det. Av olika skäl.)

Jag hatar ingen. Hat är ett starkt ord, en stark känsla. Allt är en del av samma kretslopp, ilska, hat, kreativitet, kärlek, allt hänger ihop. Men just nu finns ingen kärlek.

Ibland önskar jag att jag kunde träffa en snygg kille som kunde dansa och var grym på massage, men det är egentligen bara som jag har ont i ryggen, inte ett egentligt behov av närhet. Jag vill inte ha någonting.

Min julångest har gått över. Jag har insett att julen får bli något annat år. Jag kommer laga mat till Mamma om jag inte jobbar, men jag är sugen på att jobba. Inget annat än att betala mina räkningar och skulder är intressant just nu.

Såhär känner jag mig just nu: totalt känslomässigt avtrubbad och samtidigt full av extremt starka känlor. Jaja, samma motsatsförhållande som tidigare. Jag tror inte på bevarande, ingenting är oföränderligt, det finns bara skapande och förstörande och egentligen är det samma sak; förändring. Till och med stagnation är en sorts förändring; från levande, vitalt, till dött och stelt och skört.

Otyglad kreativitet utan utlopp leder till upproriska svåra känslor. Jag vill till en ny värld, ett nytt liv, jag vill släppa allt och börja om. Det är som en drog för mig.

Jag är fylld av en längtan som jag inte vill ha. Jag är fylld av ovisshet.





Lyssnar på: Soundtracket till Arizona Dream av Goran Bregovic och Iggy Pop - Death, en av de bästa låtarna på skivan. Resten av skivan lyssnar jag också på. Annars 16 Horsepower och Woven Hand.
Äter: Spagetti med ostsås. Kvällsmat alltså.
Söker jobb: All over the place. Igår Irland, idag Danmark, imorgon här i stan. Vill helst iväg. Långt. Vart som helst.
Läser: Passionen av Jeanette Winterson, den är jävligt bra.
Skriver: Idag gjorde vi en karaktär till Maia. Det hjälper att ha karaktärer när man skriver äventyr. Tycker jag. Inte för att jag är så fasansfullt rutinerad, men ändå. Eller därför. Strunt samma.
Sugen på: Att måla. Eller rita. Har ritat fult på sistonde. (Också lite småsugen på att tatuera mig.) Och att lyssna på talböcker.
Snyggt:Utställningen på Ariman just nu. Det är inte ofta de är snygga. Nu är det egentligen bara en sorts installation med masker på den bortre väggen som tilltalar mig, men så mycket att jag de facto skulle kunna betala för den om jag haft några pengar. Jag hade satt upp den på väggen.
Osannolikt: Att jag lyckas fixa en mask tills lördag kväll.

Den nya veckans första dags sista minut.

Klassisk musik. Tvättar. Bakar. Har diskat, städat, fixat. Översatt Cv. Kollar upp olika företag som huserar på Kastrup. Fixat antibiotika till katterna. (Tack Ulf!!!) Imorrn blir nog ännu en likadan dag. Städa, söka jobb, vara huslig.

Jag har slutat ringa folk. Bortsett från Maia. Ja, och så min mor. Eller. Jag har ringt folk när jag har behövt hjälp. De har hjälpt mig. Men Jag har inte tagit speciellt mycket intiativ till att träffa folk, så jag har inte heller träffat folk. Förutom Maia då. Och två dagars festande.

Fan, ni förstår vad jag menar. Jag har suttit hemma i en vecka och jag känner att ytterligare en sådan vecka är vad som väntar. Pallar inte hitta på saker med folk. Eller jag pallar. Men jag gör det inte. Socialt utbyte känns inte så viktigt. Ett jobb känns viktigt, friska katter, alla papper som jag jagar, kassor hit och dit. Mest jobb. Anything. Betala mina skulder.

Mitt kök är jävligt litet och svårt att baka i. Men annars är inte bakning svårt. Jag borde göra det oftare.

Det känns som om jag blir känslomässigt svalare. Jag orkar inte riktigt bry mig om folk. Jag brukar gilla folk som fan. Jag brukar uppskatta varje ny bekantskap. Nu känns det mest som att vill ni träffa mig så kan ni till exempel ringa nån gång. Jag är jävligt viktig för vissa, mindre viktig för andra. Äh. Jag tror att det mest handlar om att jag verkligen inte vet vart jag är på väg. Utomlands? Kryssningsfartyg? Callcenter? Och vart skulle det leda? Jag vill ha gymnasiekompetens. Varför? För att kunna plugga vidare? Läsa vad? Engelska? Vad skulle jag använda kunskapen till?

Jag som brukade ha en plan och tycka att det var viktigt att hålla sig till den. Jag hade fel. Ingenting är viktigt. Livet är för viktigt för att tas på allvar hela tiden. Allt är viktigt, ingenting betyder något. Vad spelar det för roll i universums oändlighet? Vad spelar en plan, en idé, en tanke för roll? Nu dravlar jag. I can't understand a word I'm saying.

Nu ska jag hämta tvätt, den nya veckans andra dag började för en halvtimme sedan och imorrn vill jag vara mer utsövd än vad jag var idag. Någon gång den här veckan vill jag sjunka ner i en skön soffa med lite sköna människor omkring mig och titta på Eddie Izzard eller en riktigt jävla bra film. Har inte sett film på flera veckor. Det är sant. Känns så fel.

I alla fall: några frivilliga? Eller ska jag tvingas bryta min världsfrånvändhet och faktiskt föreslå dylika aktiviteter? Jaja. Det kan väl vara värt det.

Bröden blev bra. Eller de ser bra ut. Utanför sprakar natten av tystnad. Inuti sprakar natten av något annat, som en blandning av ilska och glädje, en dov sorts energi, kärlek kanske. Till hösten och världen och mig själv och mina fantastiska själsförmögenheter och bakförmågor. Nog dravlat, tvätten nu. God natt världen. I love you.




Lyssnar på: Sr klassiskt. Alltså webbradio med klassisk musik. Toppen. (Ja, det var vad som spelades i fredags, på Ångestfesten, som var en jävligt bra fest. Tack alla som kom för att ni var så bra. Tack Robin för ett utomordentligt bra framförande av Poe's The Raven. Ångest, Ångest är min arvedel. Tack också Lars för den rara tolkningen som du skrev i min gästbok.)

Out of reach

Livet kastar saker på mig. It's the weirdest thing. Burma, youtube, musik, fester, människor, känslor. Den här tiden kommer nog att vara präglad av Burmadebatter, röda tröjor, massor av fritid och folk som kräks i direktsändning i mitt minne länge.

"Hon kräks i direktsändnig på ett så profesionellt sätt!"

Post-FFF-livet just nu. Livets psykotiska virvlar. Hösten blir mer och mer höst. Två fester i pre-produktion, men båda får vänta tills Lars kommer hem från Frankrike. (FFF-fest och ångest är min arvedel-fest.)

Idag önskar jag mig mjölk, ägg och mjukost. En vackrare värld med mer flexibilitet, tålamod, kärlek och respekt. Och fred. Jag önskar att jag kunde hela alla hemliga sår, sträcka in en hand i alla trasiga hjärtan och göra dem hela, ta bort all smärta ur världen om så bara för en stund. Eller ge av min egen glädje till alla, blåsa in en liten pust av ljus i alla människors öron och ögon och näsor och munnar så de fylls av samma känsla som jag bär på.

Den känslan är svår att beskriva, men kärlek till livet kanske. Allt är vackert, underbart, enkelt, perfekt. Livet är ett mirakel.

Det finns katter som spelar piano!

Igår var en av de bästa dagarna någonsin. Röd tröja-dag. Läste jättemycket om Burma, åkte till kontoret och träffade Charles, lika inspirerande som vanligt. Jag försår inte hur han kan ta på sig så mycket, hur han orkar. Köpte fisksoppa på Saluhallen av en söt kille, åkte hem till min stackars förkylda mor och åt, diskade, fixade, chillade. Stack in till stan och gick till Ariman för att ta en kopp kaffe med Kelly, men jag var tidig så jag spelade backgammon med en fårklippare som hette Josef. Kelly kom, vi drack öl och fick veta väldigt mycket om fårklippning. En mycket mycket trevlig kväll.

Vi bestämde oss för att gå vidare till Raurackel, men jag fick ett par "var är du"-meddelanden och eftersom jag är en sucker för sånt så stack jag till festen som jag faktiskt verkligen ville till i vilket fall som helst. Spritskåpstömmarfesten. Den var inte riktigt så rockn'roll som det låter, ganska få men mycket bra människor, jättemysig stämning.

Idag är jag förvånansvärt o-bakis. Har ätit frukost, ska in till stan och hämta en kvarglömd kamera om ett tag, bjuden på två fester ikväll, planerar att försöka hinna med båda. Innan dess så ska jag nog finslipa lite på mitt cv.

En av de finaste grejerna igår var nog den långa literära diskutionen i kölvattnet av festen. Amerikansk literatur kommer alltid vara lite sarkastisk. Jag gillar det.

Lyssnar på: Angie Stone - Wish I didn't Miss You (Av en ren händelse. Men jag saknar faktiskt massor med människor. Det påverkar dock inte min matlust eller förmåga att sova, inte ofta i alla fall. Låten är i vilket fall väldigt bra.)