the end of emptiness

I thought it would save me but it's breaking my heart. Isolation is not the way to happiness. Protip. Emptiness will break your heart worse than love. Worse than anything.

I think I was isolating myself so that I would be able to die, without hurting anyone, and so that my depression wouldn't harm others while I was still alive. I was wrong though!

I'm going to stop. I'm going to try to stop cutting people off, pushing people away. I'm going to do my best. If not for myself than for the people who I affect without even knowing it. The people who I make any kind of positive change for by being who I am.

I think the phase I'm in right now is really tiresome to the people in my life since I'm talking about myself a lot but it's so damn good for me. Hearing other people's stories and comparing them to mine.

I'm thankful for my friends.

Mitt experiment

För det är väl det det är, den här isolationen? Mitt experiment har klarlagt saker, visat mig saker. För att detta ska bli tydligt behövs lite bakgrund:

För ett par år sedan så jobbade jag som smed och livet lekte. En svår vinter var slut och solen lyste åter. Jag träffade en kille och blev vansinnigt kär. Han var nog ganska kär i mig också. Det höll dock inte länge, vi hade väldigt olika syn på förhållanden och han ville inte direkt ha med mig i sitt liv, han ville bara träffa mig någon gång då och då. Jag ville ha ett seriösare förhållande, och dessutom bodde vi grannar, så det var väldigt lätt för oss att träffas. Detta och mycket annat ledde till att det tog slut och jag var väldigt ledsen. Trots detta hade jag ganska kul, det var sommar, jag jobbade hårt och badade ofta.

Efter ett tag träffade jag någon annan, och han gillade mig jättemycket. Jag blev oerhört smickrad, och charmad av hans humor. Allt jag hade längtat efter erbjöd han mig. Det blev väldigt intensivt, vi flyttade ihop efter bara några veckor. Det var ett stort misstag, vi hade båda två väldigt mycket egna problem. Kombinationen av dessa problem ledde till att i alla fall jag i långa loppet mådde väldigt dåligt. Jag sjukskrevs för depression och isolerade mig totalt. Jag bytte telefonnummer utan att meddela någon, jag skar aktivt av alla. En anledning till det var min sambos svartsjuka. Han trodde inte att jag skulle vara otrogen, men jag hade upplevt oerhört mycket mer än honom i mitt liv, jag hade följt minsta impuls och hamnat på massor med platser och träffat massor med människor. Han kunde inte hantera det, han hade själv inte upplevt i stort sett någonting.

Så jag ägnade honom hela mitt liv, dedikerade mig själv åt hans välmående. Jag påstår inte att det var hans fel, jag gör ofta så. Det var samma sak när jag flyttade till Sveg, jag följde en impuls och hamnade långt åt helvete ut i obyggden, isolerad. Deprimerad. Italien: isolerad, deprimerad. Som om jag så fort det går någorlunda bra för mig måste lägga benen på ryggen och bara ge alla jag känner ett stort jävla finger. Testa alla gränser. Detta har gjort folk ledsna och i dagsläget har jag mycket få nära vänner. Men det har också stärkt mina band till de som verkligen står mig nära.

Sedan det tog slut med min föredetta för snart ett år sedan så har jag kämpat mycket hårt för att bygga upp ett socialt nätverk. Det har vart ett heltidsjobb, och svårt att kombinera med studier och extrajobb. Problemet är att i min ålder så är de sociala nätverken ganska stabila, det är oerhört svårt att komma in i ett. Jag har ägnat halva mitt liv åt att stänga folk ute, och jag har lyckats. Jag är ensam.

Jag har många vänner idag. Fler än någonsin kanske, som jag kan ringa, som definitivt skulle vilja träffa mig om jag hörde av mig. När jag har fest så kommer folk. Men alla dessa människor har liv som jag inte är en del av. Jag är inte egentligen viktig för så många. Jag tror inte ens att hälften av de som räknar mig som viktig bor i Lund. Jag känner mig älskad och uppskattad och definitivt inte bortglömd. Folk tänker på mig, de bjuder mig på sina fester.

Så vad handlar det här om? Jo, följande: I exakt två veckor nu (förra helgen ej inräknad) har jag suttit i min lägenhet och sunkat. Jag har inte ringt folk. Jag har inte gjort något. Och ingen har ringt mig heller. Med ett par undantag: förra veckan fikade jag med Tom på hans intiativ. Vi träffade Åsa på Ariman som fikade med oss. En parantes är också att folk hörde av sig och frågade om de fick komma på min fest i fredags. Eftersom det var tänkt att vara en väldigt liten fest så hade jag inte bjudit många, men är det fest så är ju självklart alla välkomna. Så det var kul. Igår hade jag en planeringsfika med Lars, på mitt intiativ. Annars har jag bara träffat Maia och Mamma den här veckan. (För dem ringer jag ju så klart.) Planerade grejer på gemensamt intiativ har ställts in på grund av sjukdom, trötthet och allmänt inte svarande i telefon. När jag har tänkt att jag kanske skulle kunna ringa någon i alla fall har de inte heller svarat.

Vad jag har i Lund:

• Bandet.
• Sjukt fina människor som jag tycker jättemycket om som säkert vill träffa mig om jag ringer dem.
• Några närmare vänner som i och för sig inte heller ringer ofta, men som jag verkligen litar på.
• Min mamma; en av mina närmsta vänner. Men hon kanske flyttar.
• En lägenhet med två högt älskade katter i.
  

Jag har folk i diverse olika städer långt bort; Sthlm, Enköping, lite varstans. Jag har folk i andra länder, backpackers, utflyttare och andra. Dessa kommer alltid vara mina vänner, vart än de eller jag befinner mig. Mina nära vänner älskar jag.

Men nu. Nu är det fredag kväll och jag sitter ensam, fattig och oproduktiv i min lägenhet och har tråkigt. Och problemet är att jag känner mig så jävla osugen på att ringa folk. Jag önskar att någon kunde ringa mig.

Det finns några olika modeller: typen som inte någonsin ringer folk eftersom de inte behöver; andra ringer dem. De har ett starkt nätverk och tänker förmodligen aldrig "jag undrar vafaan jag ska göra i helgen/på halloween/på nyår" eller liknande. De åker på semester med sina närmsta vänner, dvs. fyra fem stycken. De har ett "gäng". Nästa typ är de som inte heller funderar över det, som antingen ringer folk eller inte gör det, de är nästan exakt som ovanstående men de träffar kanske mer folk utanför den innersta kretsen. De har ett omväxlande socialt liv. Nästa typ är väl min typ; vi som ringer folk regelbundet så att andra blir vana vid att inte ringa. Inte så mycket gäng, mer bara spridda vänner. Nästa steg är de som inte har så mycket vänner alls och inte träffar folk speciellt ofta. Inget gäng alls. Nära vänner men inte på en "umgås-dagligen-basis". Övriga typer är de som inte ringer till folk och inte heller svarar när man ringer. De väljer ensamhet. Inget ont i det. De har ibland ett pyttelitet elitistiskt gäng. Och så klart de som är ofrivilligt helt ensamma. De som helt enkelt inte har några vänner.

Gäng finns det också olika typer av. De stora, bara vagt sammanhållna, öppna. De mindre, hårt sammanhållna men fortfarande öppna. De små slutna. Och alla möjliga mellanting.

Jag har vart en del av ett par gäng, båda av den stora öppna typen där alla kontrahenter har vänner utanför kretsen såväl som i den. Jag har vart vän med flera olika medlemmar i en grupp, jag har haft vänner i små elitistgrupper som aldrig någonsin skulle släppa in en i gemenskapen. (De vännerna är sådana som man kan fika med ibland, inte mer.)

Jag tappade tråden för länge sen. Kontentan av det hela är att om jag vill hitta på nåt ikväll får jag ringa runt till folk för att kolla om nån ska göra nåt som man kanske kan hänga med på, eller så är jag dömd till Heroes och Magnum hos Maia, vilket i och för sig är mysigt, eller att sitta hos mamma i ett par timmar, kanske käka lite, och sen sticka hem. Eller en kombo. Problemet är att det är vad jag gjort i två veckor. Jag vill inte. Jag vill träffa folk, jag är en social människa med behov av socialt utbyte.

Imorrn händer massor av saker. Jävla lördags-stad. Oh well. En till roman. Nu är det nog.




Lyssnar på: hårdrock.

Tankar

Både frivillig och ofrivillig isolation har fått mig att inse hur lite jag egentligen har här, och hur mycket jag måste anstränga mig för det som finns. Mina nära vänner är skingrade över Sverige och världen, och de är dessutom mycket få. Min mamma och Maia är de enda som står mig nära här just nu, och mamma kanske flyttar härifrån hon med.

Annars så ifrågasätter jag mina känslor åt alla håll och vägrar riktigt lita på mig själv. Vad vill jag entligen och varför? Och vad behöver jag?

Idag har jag i alla fall sökt jobb. Ska stärka mig med lite gröt och sedan fortsätta. Annars innefattar mina planer en planeringsfika med Lars och kanske hänga med Rebecca ikväll. Imorrn är det redan fredag och helt plötsligt har det gått en vecka. En till isolerad vecka, precis som den som just tog slut. Däremellan en intensiv helg som bitar är försvunna ur.




Läser: Torey Hayden - Tigerungen
Lyssnar på: Samma gamla sr världen som vanligt. Börjar tröttna men orkar inte fundera ut ett bra alternativ.
Dagens bra: Jag hade två par linser kvar. Trodde att det bara var ett.

Isolation

Okej, nu funkar inte min isolation längre. Jag måste göra grejer om dagarna, det här är ju helt sjukt. Jag blir ju liksom förslöad och dum av att bara sitta i min lägenhet och mögla. Idag har jag inte fått nåt alls gjort (utom att ringa några viktiga samtal).

Bröden blev inte alls bra. Jag läste inte receptet ordentligt och insåg inte riktigt vad jag bakat föränn idag. Bullar. Jag har bakat bullar. Två stycken stora, kletiga semmelbullar. Jävla tasteline som inte fattar att man ska lägga in bilder på något relevant, som till exempel vad receptet är, istället för ett gott vanligt bröd. Jag ifrågasatte knappt att det skulle vara socker i. Fan. En och en halv liter dinkelmjöl, mao det dyraste mjölet i hela världen, i soporna. (Brödet är alltså motsatsen till hardcore: half baked.) (Jag tröstar mig med att jag hittat ett faktiskt mycket bra recept på vetebullar.)

Jag börjar i alla fall se slutet av den byråkratiska tunneln. Och jag lyckades få i katterna antibiotikan. Och de verkar redan må bättre.

Imorrn ska jag med Maia till il dottore, sen ska jag hem och fixa sånt som inte blev gjort idag, sen ska jag till min kära mor och umgås lite med henne.

Nu ska jag kanske diska lite, äta lite och spela heroes med Maia.

Nu nu nu. Nu vill jag resa mig och bli en ny person. It's a new dawn, it's a new day, it's a new life for me, and I'm feeling good. (Men just nu känns det inte jättebra. Passive agressive och tänker på helt andra saker än jag borde. Tänker på sånt som jag inte borde tänka på alls. Sånt jag trodde att jag skulle ha slutat tänka på vid det här laget. Istället tänker jag på det mer och mer.)



Susar inte genom rymden nu, stjärnorna sprakar inte runt mig nu. Hösthimlen skimrar inte av månljus och mörkermagi, natten är inte full av hemliga virvlar. Inget finns utanför mitt fönster utom en tom stad. En meningslös stad. Magin försvann plötsligt. Staden svek mig. Längre och längre in i min lägenhet försvinner jag, den växer runt mig som en mycket långsam explosion. Har inte hittat ut alls idag. Inte alls ut i den tomma staden.




Lyssnar på: Sr Atlas. Pop från lite varstans. Den stora behållningen: Finsk och tysk. Den tråkiga: Fransk.
Läser: Jeanette Winterson - Passionen.
För mycket: Facebook, tankar.
För lite: Verklighet, jobbsökande.

Den nya veckans första dags sista minut.

Klassisk musik. Tvättar. Bakar. Har diskat, städat, fixat. Översatt Cv. Kollar upp olika företag som huserar på Kastrup. Fixat antibiotika till katterna. (Tack Ulf!!!) Imorrn blir nog ännu en likadan dag. Städa, söka jobb, vara huslig.

Jag har slutat ringa folk. Bortsett från Maia. Ja, och så min mor. Eller. Jag har ringt folk när jag har behövt hjälp. De har hjälpt mig. Men Jag har inte tagit speciellt mycket intiativ till att träffa folk, så jag har inte heller träffat folk. Förutom Maia då. Och två dagars festande.

Fan, ni förstår vad jag menar. Jag har suttit hemma i en vecka och jag känner att ytterligare en sådan vecka är vad som väntar. Pallar inte hitta på saker med folk. Eller jag pallar. Men jag gör det inte. Socialt utbyte känns inte så viktigt. Ett jobb känns viktigt, friska katter, alla papper som jag jagar, kassor hit och dit. Mest jobb. Anything. Betala mina skulder.

Mitt kök är jävligt litet och svårt att baka i. Men annars är inte bakning svårt. Jag borde göra det oftare.

Det känns som om jag blir känslomässigt svalare. Jag orkar inte riktigt bry mig om folk. Jag brukar gilla folk som fan. Jag brukar uppskatta varje ny bekantskap. Nu känns det mest som att vill ni träffa mig så kan ni till exempel ringa nån gång. Jag är jävligt viktig för vissa, mindre viktig för andra. Äh. Jag tror att det mest handlar om att jag verkligen inte vet vart jag är på väg. Utomlands? Kryssningsfartyg? Callcenter? Och vart skulle det leda? Jag vill ha gymnasiekompetens. Varför? För att kunna plugga vidare? Läsa vad? Engelska? Vad skulle jag använda kunskapen till?

Jag som brukade ha en plan och tycka att det var viktigt att hålla sig till den. Jag hade fel. Ingenting är viktigt. Livet är för viktigt för att tas på allvar hela tiden. Allt är viktigt, ingenting betyder något. Vad spelar det för roll i universums oändlighet? Vad spelar en plan, en idé, en tanke för roll? Nu dravlar jag. I can't understand a word I'm saying.

Nu ska jag hämta tvätt, den nya veckans andra dag började för en halvtimme sedan och imorrn vill jag vara mer utsövd än vad jag var idag. Någon gång den här veckan vill jag sjunka ner i en skön soffa med lite sköna människor omkring mig och titta på Eddie Izzard eller en riktigt jävla bra film. Har inte sett film på flera veckor. Det är sant. Känns så fel.

I alla fall: några frivilliga? Eller ska jag tvingas bryta min världsfrånvändhet och faktiskt föreslå dylika aktiviteter? Jaja. Det kan väl vara värt det.

Bröden blev bra. Eller de ser bra ut. Utanför sprakar natten av tystnad. Inuti sprakar natten av något annat, som en blandning av ilska och glädje, en dov sorts energi, kärlek kanske. Till hösten och världen och mig själv och mina fantastiska själsförmögenheter och bakförmågor. Nog dravlat, tvätten nu. God natt världen. I love you.




Lyssnar på: Sr klassiskt. Alltså webbradio med klassisk musik. Toppen. (Ja, det var vad som spelades i fredags, på Ångestfesten, som var en jävligt bra fest. Tack alla som kom för att ni var så bra. Tack Robin för ett utomordentligt bra framförande av Poe's The Raven. Ångest, Ångest är min arvedel. Tack också Lars för den rara tolkningen som du skrev i min gästbok.)