Åh du frustrerande man

Du har ingen mottagning och är inte online någonstans på internet. Du ringer inte och säger "skulle vi fika eller" och du stannar inte kvar i min säng hela dagen så att jag kan komma hem och krypa ner bredvid dig igen.

Går och köper en flaska vin. Sen antar jag att jag åker hem, till min tomma säng.

Frustrerande.

silence

Silence all around me.

Everytime I think I might be close to release I loose grip. It always takes me a couple of days to regain focus, to get back on track. But I make it after a while, even though it's hard.

The problem is I just can't stop hoping, but still I can't let go. It's destroying me. I don't want this. I want my life to be about me. I want peace of mind. I want something else.

I don't want this emotional blackmail.

Everything I say is true.

We got paid today. I actually have a budget, or I've started making a budget and I'll finish it as well! I will. Today I bought some stuff but everything I buy for creative reasons feels okay. I got some stuff for making autumn decorations for the house and some acrylic paint for the clay figures I'm making and yarn for finishing my scarf and some other stuff. I have so much inspiration! I don't know where it all comes from! Amazing.

After this little shopping orgy at Vibes and Scribes me, Maria and Viola had fika at Tribes. (Vibes, scribes, tribes. The best thing rhyme.) The fika was tea and hot chocolate and needlepoint and knitting and wonderful Philly steak and cheese sandwiches with curly fries.

Tomorrow is halloween. Today we put up a million billion halloween thingys and tomorrow we're all going to dress up for work. I'm going to do makeup on everyone. Or everyone that wants makeup, that is.

On saturday it's IKEA all day long. We're leaving at five in the morning and driving for four or five hours to Belfast. In the evening Viola and Björn might throw a party. I guess the word has spread enough for people to show up at their house, wether they actually are throwing a party or not. There's a chance I might be a bit tired though. We'll see.

Next weekend we (or maybe mostly I) will be hosting a small dinner thing.

Apart from that I'm mostly planning for christmas. We're going to have a tree and my mom and dinner and stuff. Great stuff! It's going to be awesome.

Now I'm gonna take a bath. A bubbly bath. Let go of all of my thoughts.

Listening to: Cocteau Twins, the complete discography on shuffle. So damn good. Like perfume for my ears. Favourites right now are "Ivo" and "Hitherto".
Reading: Darkly Dreaming Dexter by Jeff Lindsay. Totally different from the TV-series.

Byråkrati och packning

Okej. Igår vid tio, elvasnåret så ringde min nya arbetsgivare till mig och meddelade att jag fått jobbet på Irland som jag hoppats på. Någon timme gick åt till att mest sitta framför datorn och vara chockad. Sen åkte jag till stan för att träffa en kompis (en plan sedan tidigare) och blev kvar där ganska länge. Ringde mest runt till folk och berättade att jag skulle åka och sa till folk att komma hit på lördag, då jag ska ha en lite improviserad adjöfest. Jag kommer inte förbereda den alls. Facebookevent och lite samtal räcker. Sen åt jag mat med min kära mor, och resten av kvällen gick åt till att kolla biljetter och börja packa.

Min största oro är mina katter. Jag måste hitta ett nytt hem till dem. Lägenheten ska jag hyra ut till en gammal vän som flyttar tillbaka till Lund efter många år i Uppsala.

Det känns bra att jag ska flytta alla mina saker till vinden och inte till ett nytt ställe. Jag kan inte ha med mig speciellt mycket. Jag tycker om att skiljas från ägodelar, min dröm är att ha mycket mycket få.

Idag har jag pratat med Lkf, de ska skicka ett kontrakt som jag ska fylla i. Jag måste kolla upp pass och dessutom fixa alla papper jag behöver för att kunna få socialbidrag. Det är lite kaotiskt att försöka flytta utomlands utan en spänn. Och hur mycket jag än hatar att vända mig till soc så har jag i dagsläget inte mycket val. Jag har en hög med obetalda räkningar.

Det kommer att vara ovant att jobba men allt kommer vara ovant. Det kommer vara väldigt skönt. Att jobba alltså. Skönast av allt kommer vara att betala alla skulder.

Nu ska jag plocka undan frukosten och kanske ta ett snabbt bad för att tina upp mina fötter innan de trillar av.

Dagens lista:

• ringa vaktmästaren
• diska
  
• kolla upp pass
• kolla försäkringar
• fixa alla papper jag behöver till soc
• packa
• äta kalkon
• träffa Björn

Den blir nog längre.




Lyssnar på: musiken som ligger på min psp, mest Seeed.
Läser: Inte mycket men Den Vidunderliga Kärlekens Historia lite grann.
Big Deal: Mina älsklingar! Mina söta fina små kissemissar!

Mitt experiment

För det är väl det det är, den här isolationen? Mitt experiment har klarlagt saker, visat mig saker. För att detta ska bli tydligt behövs lite bakgrund:

För ett par år sedan så jobbade jag som smed och livet lekte. En svår vinter var slut och solen lyste åter. Jag träffade en kille och blev vansinnigt kär. Han var nog ganska kär i mig också. Det höll dock inte länge, vi hade väldigt olika syn på förhållanden och han ville inte direkt ha med mig i sitt liv, han ville bara träffa mig någon gång då och då. Jag ville ha ett seriösare förhållande, och dessutom bodde vi grannar, så det var väldigt lätt för oss att träffas. Detta och mycket annat ledde till att det tog slut och jag var väldigt ledsen. Trots detta hade jag ganska kul, det var sommar, jag jobbade hårt och badade ofta.

Efter ett tag träffade jag någon annan, och han gillade mig jättemycket. Jag blev oerhört smickrad, och charmad av hans humor. Allt jag hade längtat efter erbjöd han mig. Det blev väldigt intensivt, vi flyttade ihop efter bara några veckor. Det var ett stort misstag, vi hade båda två väldigt mycket egna problem. Kombinationen av dessa problem ledde till att i alla fall jag i långa loppet mådde väldigt dåligt. Jag sjukskrevs för depression och isolerade mig totalt. Jag bytte telefonnummer utan att meddela någon, jag skar aktivt av alla. En anledning till det var min sambos svartsjuka. Han trodde inte att jag skulle vara otrogen, men jag hade upplevt oerhört mycket mer än honom i mitt liv, jag hade följt minsta impuls och hamnat på massor med platser och träffat massor med människor. Han kunde inte hantera det, han hade själv inte upplevt i stort sett någonting.

Så jag ägnade honom hela mitt liv, dedikerade mig själv åt hans välmående. Jag påstår inte att det var hans fel, jag gör ofta så. Det var samma sak när jag flyttade till Sveg, jag följde en impuls och hamnade långt åt helvete ut i obyggden, isolerad. Deprimerad. Italien: isolerad, deprimerad. Som om jag så fort det går någorlunda bra för mig måste lägga benen på ryggen och bara ge alla jag känner ett stort jävla finger. Testa alla gränser. Detta har gjort folk ledsna och i dagsläget har jag mycket få nära vänner. Men det har också stärkt mina band till de som verkligen står mig nära.

Sedan det tog slut med min föredetta för snart ett år sedan så har jag kämpat mycket hårt för att bygga upp ett socialt nätverk. Det har vart ett heltidsjobb, och svårt att kombinera med studier och extrajobb. Problemet är att i min ålder så är de sociala nätverken ganska stabila, det är oerhört svårt att komma in i ett. Jag har ägnat halva mitt liv åt att stänga folk ute, och jag har lyckats. Jag är ensam.

Jag har många vänner idag. Fler än någonsin kanske, som jag kan ringa, som definitivt skulle vilja träffa mig om jag hörde av mig. När jag har fest så kommer folk. Men alla dessa människor har liv som jag inte är en del av. Jag är inte egentligen viktig för så många. Jag tror inte ens att hälften av de som räknar mig som viktig bor i Lund. Jag känner mig älskad och uppskattad och definitivt inte bortglömd. Folk tänker på mig, de bjuder mig på sina fester.

Så vad handlar det här om? Jo, följande: I exakt två veckor nu (förra helgen ej inräknad) har jag suttit i min lägenhet och sunkat. Jag har inte ringt folk. Jag har inte gjort något. Och ingen har ringt mig heller. Med ett par undantag: förra veckan fikade jag med Tom på hans intiativ. Vi träffade Åsa på Ariman som fikade med oss. En parantes är också att folk hörde av sig och frågade om de fick komma på min fest i fredags. Eftersom det var tänkt att vara en väldigt liten fest så hade jag inte bjudit många, men är det fest så är ju självklart alla välkomna. Så det var kul. Igår hade jag en planeringsfika med Lars, på mitt intiativ. Annars har jag bara träffat Maia och Mamma den här veckan. (För dem ringer jag ju så klart.) Planerade grejer på gemensamt intiativ har ställts in på grund av sjukdom, trötthet och allmänt inte svarande i telefon. När jag har tänkt att jag kanske skulle kunna ringa någon i alla fall har de inte heller svarat.

Vad jag har i Lund:

• Bandet.
• Sjukt fina människor som jag tycker jättemycket om som säkert vill träffa mig om jag ringer dem.
• Några närmare vänner som i och för sig inte heller ringer ofta, men som jag verkligen litar på.
• Min mamma; en av mina närmsta vänner. Men hon kanske flyttar.
• En lägenhet med två högt älskade katter i.
  

Jag har folk i diverse olika städer långt bort; Sthlm, Enköping, lite varstans. Jag har folk i andra länder, backpackers, utflyttare och andra. Dessa kommer alltid vara mina vänner, vart än de eller jag befinner mig. Mina nära vänner älskar jag.

Men nu. Nu är det fredag kväll och jag sitter ensam, fattig och oproduktiv i min lägenhet och har tråkigt. Och problemet är att jag känner mig så jävla osugen på att ringa folk. Jag önskar att någon kunde ringa mig.

Det finns några olika modeller: typen som inte någonsin ringer folk eftersom de inte behöver; andra ringer dem. De har ett starkt nätverk och tänker förmodligen aldrig "jag undrar vafaan jag ska göra i helgen/på halloween/på nyår" eller liknande. De åker på semester med sina närmsta vänner, dvs. fyra fem stycken. De har ett "gäng". Nästa typ är de som inte heller funderar över det, som antingen ringer folk eller inte gör det, de är nästan exakt som ovanstående men de träffar kanske mer folk utanför den innersta kretsen. De har ett omväxlande socialt liv. Nästa typ är väl min typ; vi som ringer folk regelbundet så att andra blir vana vid att inte ringa. Inte så mycket gäng, mer bara spridda vänner. Nästa steg är de som inte har så mycket vänner alls och inte träffar folk speciellt ofta. Inget gäng alls. Nära vänner men inte på en "umgås-dagligen-basis". Övriga typer är de som inte ringer till folk och inte heller svarar när man ringer. De väljer ensamhet. Inget ont i det. De har ibland ett pyttelitet elitistiskt gäng. Och så klart de som är ofrivilligt helt ensamma. De som helt enkelt inte har några vänner.

Gäng finns det också olika typer av. De stora, bara vagt sammanhållna, öppna. De mindre, hårt sammanhållna men fortfarande öppna. De små slutna. Och alla möjliga mellanting.

Jag har vart en del av ett par gäng, båda av den stora öppna typen där alla kontrahenter har vänner utanför kretsen såväl som i den. Jag har vart vän med flera olika medlemmar i en grupp, jag har haft vänner i små elitistgrupper som aldrig någonsin skulle släppa in en i gemenskapen. (De vännerna är sådana som man kan fika med ibland, inte mer.)

Jag tappade tråden för länge sen. Kontentan av det hela är att om jag vill hitta på nåt ikväll får jag ringa runt till folk för att kolla om nån ska göra nåt som man kanske kan hänga med på, eller så är jag dömd till Heroes och Magnum hos Maia, vilket i och för sig är mysigt, eller att sitta hos mamma i ett par timmar, kanske käka lite, och sen sticka hem. Eller en kombo. Problemet är att det är vad jag gjort i två veckor. Jag vill inte. Jag vill träffa folk, jag är en social människa med behov av socialt utbyte.

Imorrn händer massor av saker. Jävla lördags-stad. Oh well. En till roman. Nu är det nog.




Lyssnar på: hårdrock.

I kristallkulan

ser jag julångest. Fattigdomsångest.

In other news: Har fikat en hel del senaste dagarna. Veckan har vart ganska soft. Såg Den gode, den onde och den fule med Viola i tisdags, och som vanligt slås man hårt av hur bra den är varje gång man ser den. Eller jag. Underbar film, så snygg, välregiserad, fotot, ljuset, klippningen, wow.

Igår sjöng jag i Hörby. Det var roligt.

Har tänkt mycket, på olika saker, fattar inte att det redan är torsdag. Fyller min vardag med ovesäntligheter. Ariman. Hänga på Ariman! Bara hänga! Många år sen. En yngre generation har tagit över med sina självmordsförsökshistorier, häftiga frisyrer och alternativa klädstilar. Känner du dig ung, gå till Ariman på eftermiddagen och du kommer direkt känna dig hur gammal som helst. Wow.

Nu ska jag dricka vin.

Kram.





Lyssnar på: Maia och Karin i köket (de wokar), regnet utanför.

Out of reach

Livet kastar saker på mig. It's the weirdest thing. Burma, youtube, musik, fester, människor, känslor. Den här tiden kommer nog att vara präglad av Burmadebatter, röda tröjor, massor av fritid och folk som kräks i direktsändning i mitt minne länge.

"Hon kräks i direktsändnig på ett så profesionellt sätt!"

Post-FFF-livet just nu. Livets psykotiska virvlar. Hösten blir mer och mer höst. Två fester i pre-produktion, men båda får vänta tills Lars kommer hem från Frankrike. (FFF-fest och ångest är min arvedel-fest.)

Idag önskar jag mig mjölk, ägg och mjukost. En vackrare värld med mer flexibilitet, tålamod, kärlek och respekt. Och fred. Jag önskar att jag kunde hela alla hemliga sår, sträcka in en hand i alla trasiga hjärtan och göra dem hela, ta bort all smärta ur världen om så bara för en stund. Eller ge av min egen glädje till alla, blåsa in en liten pust av ljus i alla människors öron och ögon och näsor och munnar så de fylls av samma känsla som jag bär på.

Den känslan är svår att beskriva, men kärlek till livet kanske. Allt är vackert, underbart, enkelt, perfekt. Livet är ett mirakel.

Det finns katter som spelar piano!

Igår var en av de bästa dagarna någonsin. Röd tröja-dag. Läste jättemycket om Burma, åkte till kontoret och träffade Charles, lika inspirerande som vanligt. Jag försår inte hur han kan ta på sig så mycket, hur han orkar. Köpte fisksoppa på Saluhallen av en söt kille, åkte hem till min stackars förkylda mor och åt, diskade, fixade, chillade. Stack in till stan och gick till Ariman för att ta en kopp kaffe med Kelly, men jag var tidig så jag spelade backgammon med en fårklippare som hette Josef. Kelly kom, vi drack öl och fick veta väldigt mycket om fårklippning. En mycket mycket trevlig kväll.

Vi bestämde oss för att gå vidare till Raurackel, men jag fick ett par "var är du"-meddelanden och eftersom jag är en sucker för sånt så stack jag till festen som jag faktiskt verkligen ville till i vilket fall som helst. Spritskåpstömmarfesten. Den var inte riktigt så rockn'roll som det låter, ganska få men mycket bra människor, jättemysig stämning.

Idag är jag förvånansvärt o-bakis. Har ätit frukost, ska in till stan och hämta en kvarglömd kamera om ett tag, bjuden på två fester ikväll, planerar att försöka hinna med båda. Innan dess så ska jag nog finslipa lite på mitt cv.

En av de finaste grejerna igår var nog den långa literära diskutionen i kölvattnet av festen. Amerikansk literatur kommer alltid vara lite sarkastisk. Jag gillar det.

Lyssnar på: Angie Stone - Wish I didn't Miss You (Av en ren händelse. Men jag saknar faktiskt massor med människor. Det påverkar dock inte min matlust eller förmåga att sova, inte ofta i alla fall. Låten är i vilket fall väldigt bra.)

Fula ord

Jag vill verkligen bara svära just nu, men det hjälper ju inte. Jag vill svära, eller skratta, för det blev just värre, allting.

Internet blir min död. Idag har internet gett mig följande: Informationen att jag fått 266 kronor i lön och inga pengar från försäkringskassan. Snart ska internet ge mig numret till försäkringskassan.
Internet har också låtit mig uppleva bra saker; främst då textbaserade saker. Många ord som inte säger något, att säga något utan att säga det, att beskriva känslor på ett flödande intelligent sätt. Jag är på djupt vatten, jag borde veta bättre.
Fick också en blogg-komplimang idag, på internet, och det gjorde mig glad.

Verkligheten har också gett mig information, på papper. Informationen var att jag var berättigad pengar från alfakassan, en sorts akassa för loosers. Jag vill ha ett jobb! Nu! Ett administrativt. Eller så vill jag utbilda mig till producent, men jag tror att ett jobb är viktigare. Kanske är det bara som jag bestämt mig för att det ska vara på ett visst sätt, men jag kan inte komma på nån bättre lösning än att hitta ett jobb och försöka komma ikapp på komvux på min fritid. Ta körkort kanske. Sen, med fullständig gymnasiekompetens, körkort, mat i magen och en lägenhet jag trivs i eftersom jag äntligen har haft råd med skruvar och ramar och färg och allt sånt, så kommer jag kanske att känna att en utbildning, en riktig utbildning, är aktuell. Om inte producent så kanske engelska eller nåt annat kul på universitetet, kan ju fan inte bo i Lund nästan hela livet utan att utbilda mig här alls.

Frågan är bara vad jag kan få för jobb. Jag vill inte stå i kassan på ica eller servera eller nåt sånt, jag vill jobba med nåt som jag får ut något av, nåt kul. Men allt jag vill jobba med kräver skitmycket datakunskap som jag inte har. Och arbetsförmedligen vill inte att jag ska lära mig såna saker. Jag borde se till att lära mig alla de viktiga programmen privat på något sätt.

Först och främst ska jag ringa försäkringskassan i alla fall. I eftermiddag ska jag hem till min mor och äta mat, och jag kanske ska träffa Hannah.

Melankoli: jag slår sönder nävarna mot en vägg helt utan anledning. Det gör ont, varför slutar jag inte? Just let go. Let it go. Let it all go.
(Men ändå har jag en låt på hjärnan som är ett genomgående tema i mitt liv. Lamb - Feela. Fan, alla människor som skadar varandra men försöker dölja det, alla människor med alla sina känslor. En oerhört passionerad röst, full med känslor, som sjunger rakt igenom mig: This could have been something. This could have been really something. Så många delar av mitt liv, tell me something more.)

Okej, nog nu, slut med emo. Nog. Jag tänker på alla år som jag kämpat för att faktiskt bli smed, jag har utbildning, jag har haft ett avlönat riktigt jobb som smed, mer än många andra smeder. Jag borde kunna klara av vad jag vill, jag har viljan, det enda jag har, det är sant. Jag vill. Så jag ska. Jag ska fortsätta kämpa (det är väl det som är livet egentligen, en massa kämpande) och bli den jag vill vara.

Just let it all go. Flyt ut i rymden. Fokusera.