How is this supposed to work

Sometimes it hurts too much. Sometimes I just don't understand how so much pain can fit inside one person.

I feel pathetic. Useless. Lonely, so lonely, I hate being lonely.

There's a scream inside me, without beginning or end. The scream I'm constantly not screaming. I'm cold all the way into my soul. I'm a desert. I'm dead.

I'm a fucking emo. I despise myself for it. I just don't know what I'm supposed to do.

Crisis

Okay so. Everything has pretty much fucked up. Totally.

It feels like falling out of a roller-coaster, or having everyone you love and trust turn against you, or getting in a car accident on a road you drive every day and think is safe. And beautiful and fun.

This week has been a fucked up week. I started out pretty happy but on Tuesday I found out that I cause huge problems to the people around me. Why was unclear but is now clearer.

Since then I haven't been able to do anything but cry and sleep a chemically induced sleep. Last night I decided that I won't let this keep me down. I'm strong and my heart is whole and I will get through it.

This morning a couple of things happened that made my resolve weaken but then some other things happened that made it stronger again. (The first thing was someone I trust who told me that... Well, pretty much that I was slightly mentally disabled and had to move out, or else everyone else in the house would. The second one was a lovely Texan who got so mad that he actually started saying "y'all".)

When the going gets tough, I also get tough. When the wind gets cold I knit a new hat. I'm going to get through this, one way or another. Even though it feels really hard right now.

Uppriven

Jag hatar att inte veta. Att längta efter någon jag inte känner. Jag kan inte slappna av, kan inte lita på honom men hjärtat sjunger av glädje. Förvirrande känslor, många känslor.

Pengar kärlek vänner skapande inspiration, allt stressar mig och överallt finns magi och mirakel och stjärnor och överallt finns mörker och skräck. Ögonen vänjer sig aldrig, känslorna blir så många, så starka. Hjärtat känns till slut bara trasigt och jag är trött och ledsen trots att allt är rätt okej.

Jag hatar att bli påverkad av en annan människa. Jag hatar det. Hatar hatar hatar att känna mig ledsen över att inte få prata med honom. Hatar mig själv och hatar känslan. Jag vill vara i kontroll.

I kontroll över mina känslor och min ekonomi och mitt liv.

Ingen slutkläm. Ingen punchline. Bara förvirring.

Eh jaha

Varför i helvete ska jag ha ångest nu? Mått så jävla bra i en hel vecka. Nu högg det till i magen och det känns nästan som om jag ska få en ångestattack. Men det ska jag inte. Jag ska sova och imorrn börjar skolan. Och jag ska vakna i tid och det kommer vara så najs.

That what makes me smile

Inte mycket gör mig på bra humör nu för tiden. Jag är ofta tjurig. Jag kan orka bete mig "normalt" korta perioder, nu när jag är sjukskriven och får vara ifred en massa. Men jag orkar inte med någon påfrestning, jag har lätt att bli sur eller trött eller arg eller apatisk.

Eller ledsen. Men det försöker jag för det mesta att inte bli. Ibland är ångesten helt förlamande, men oftast så är jag bara tjurig.

Så jävla emo.

Jag berättade för killen att jag är sjukskriven.
"Varför?" frågade han och jag svarade att det är för att jag är ett emo.
"Det fixar jag." sa han då. Och skrattade, och gav mig en kram. Av alla fina saker han sa var det nog det bästa. Jag vet att han inte kan lösa mina problem. Mina känslor är mitt ansvar, ingen annans. Men attityden är helt underbar. Jag sa att om han ville springa sin väg så var det okej, men han ville inte det. Jag sa att jag inte identifierar mig med min depression, att jag hatar att må dåligt, vi snackade lite om det. Och han sprang inte iväg.

Han gjorde mig på jävligt bra humör. Ikväll ska vi ses igen, och tanken på det (och de sms han skickade inatt när han var berusad) har fått mig att gå omkring och... Le?

Japp. Jag är på bra humör.

Trots att jag glömde medicinen imorse.

Lillasyster välte ut EN TILL kopp kaffe på mitt golv, och det gjorde mig lite tjurig. Men... Jag är faktiskt på bra humör. Jag.

Wow.

det kommer bli bättre

Mina vänner är det bästa som finns. Jag tror jag har hittat jordens underbaraste människor och blivit vän med dem för så underbara som mina vänner är kan inte resten av jordens befolkning vara. Om den var det så skulle världen ha varit en vackrare plats.

"Det blir bättre" säger de till mig och jag är så jävla rädd att de har fel. Men de säger det om och om igen, när jag ringer och gråter sent på kvällen eller när vi pratar på msn eller när vi ses och fikar eller när de kör från Lund till Ängelholm för att äta lunch. "Det kommer kännas bättre."

Jag hoppas att de har rätt. Jag hoppas att jag ger dem lika mycket som de ger mig, den oändliga, oväntade tryggheten i deras omtankar. De säger ingenting för att få mig att sluta prata. De lyssnar och finns där hela tiden. Alltid nära, var de än är.

Jag älskar er! Tack för att ni tar emot mig när jag faller, sträcker ut en hand när jag är vilse i mörkret. Jag litar på er. Säger ni att det kommer bli bättre så tror jag på er.

kan inte sluta gråta

Eller ja. I lördags grät jag bara på förmiddagen tror jag.

krokben

Man faller, reser sig sakta, faller igen. Det är mörkt och det finns ingen karta, inget att kartlägga, ingen väg att hitta, iget att rätta sig efter. Inget rätt eller fel. Nothing makes sense. Det gör så jävla ont. Jag saknar något jag inte ens hade från början. Allt är annorlunda men inget har egentligen förändrats. Livet fortsätter som om inget hänt, som om ingenting spelade någon roll. Som om inga löften brutits, inga lögner fanns, inga drömmar krossats. Som om mina drömmar aldrig funnits. Som om allting inom mig alltid varit trasigt.

wrong

I'm feeling utterly pathetic. Not only in the way of the emo, also in the way of everything goes wrong. (I'm a bad emo. I listen to Mr Mister instead of my bloody autumn leaves and bullets of iron and crackheads. And I don't look like the alternative kids who hang out outside Tesco.) Why all the death? Ok, the lady earlier mentioned who died, she was not very close. But yeah, it's really no fun anyways. And yesterday I found out that my mom might have to put her cat to sleep since he is terrorizing my cat, wich just feels... terrible and awful. I'm so sad for Artemis, who is the sweetest little ladycat, and who gets beaten up by Ramses. And I'm sad for Ramses who is obviosly very troubled. I really wish there was some other way, but he gets worse and worse. I don't know.

Today started out bad. Lot's of calls the first hour, which sucks cause I'm never awake. And yesterday was really bad. I am usually the happy one, I can handle customers even if they yell at me and I don't really let anything get to me. Two breakdowns in one day, not so nice. Today I got a norweigan call with a lady who had a really tricky accent and I almost started crying just from the frustration of not being able to communicate. I've got so much on my mind.

My first call from New Zealand came in today, and it took us a while to be able to tell her our opening hours. The support line is open to kiwi customers between seven and eleven at night. Great hours. It was fun anyhow.

Argh I'm tired and hungry and I just wish life could be a little bit easier right now.

Fula ord

Jag vill verkligen bara svära just nu, men det hjälper ju inte. Jag vill svära, eller skratta, för det blev just värre, allting.

Internet blir min död. Idag har internet gett mig följande: Informationen att jag fått 266 kronor i lön och inga pengar från försäkringskassan. Snart ska internet ge mig numret till försäkringskassan.
Internet har också låtit mig uppleva bra saker; främst då textbaserade saker. Många ord som inte säger något, att säga något utan att säga det, att beskriva känslor på ett flödande intelligent sätt. Jag är på djupt vatten, jag borde veta bättre.
Fick också en blogg-komplimang idag, på internet, och det gjorde mig glad.

Verkligheten har också gett mig information, på papper. Informationen var att jag var berättigad pengar från alfakassan, en sorts akassa för loosers. Jag vill ha ett jobb! Nu! Ett administrativt. Eller så vill jag utbilda mig till producent, men jag tror att ett jobb är viktigare. Kanske är det bara som jag bestämt mig för att det ska vara på ett visst sätt, men jag kan inte komma på nån bättre lösning än att hitta ett jobb och försöka komma ikapp på komvux på min fritid. Ta körkort kanske. Sen, med fullständig gymnasiekompetens, körkort, mat i magen och en lägenhet jag trivs i eftersom jag äntligen har haft råd med skruvar och ramar och färg och allt sånt, så kommer jag kanske att känna att en utbildning, en riktig utbildning, är aktuell. Om inte producent så kanske engelska eller nåt annat kul på universitetet, kan ju fan inte bo i Lund nästan hela livet utan att utbilda mig här alls.

Frågan är bara vad jag kan få för jobb. Jag vill inte stå i kassan på ica eller servera eller nåt sånt, jag vill jobba med nåt som jag får ut något av, nåt kul. Men allt jag vill jobba med kräver skitmycket datakunskap som jag inte har. Och arbetsförmedligen vill inte att jag ska lära mig såna saker. Jag borde se till att lära mig alla de viktiga programmen privat på något sätt.

Först och främst ska jag ringa försäkringskassan i alla fall. I eftermiddag ska jag hem till min mor och äta mat, och jag kanske ska träffa Hannah.

Melankoli: jag slår sönder nävarna mot en vägg helt utan anledning. Det gör ont, varför slutar jag inte? Just let go. Let it go. Let it all go.
(Men ändå har jag en låt på hjärnan som är ett genomgående tema i mitt liv. Lamb - Feela. Fan, alla människor som skadar varandra men försöker dölja det, alla människor med alla sina känslor. En oerhört passionerad röst, full med känslor, som sjunger rakt igenom mig: This could have been something. This could have been really something. Så många delar av mitt liv, tell me something more.)

Okej, nog nu, slut med emo. Nog. Jag tänker på alla år som jag kämpat för att faktiskt bli smed, jag har utbildning, jag har haft ett avlönat riktigt jobb som smed, mer än många andra smeder. Jag borde kunna klara av vad jag vill, jag har viljan, det enda jag har, det är sant. Jag vill. Så jag ska. Jag ska fortsätta kämpa (det är väl det som är livet egentligen, en massa kämpande) och bli den jag vill vara.

Just let it all go. Flyt ut i rymden. Fokusera.