Reality hits you hard bro

And then when you're down it kicks you in the kidney and laughs.

Every now and then if I don't watch out the thought sneaks up on me, "I wish I was dead". But I try to block it out. Sometimes it's really really difficult.

I think about my mom. Mostly my mom. About science, that there is so much going on now, the future is here. That I want to see what's going to happen. Will we ever have hoverboards? Will we conquer world hunger?

I think about my two boyfriends. I think about Maria. I think about Kristoffer and my dad and my siblings.

I think about Tindra and her kids.

No one really needs me but some people would be extremely sad. People that I love. I can't break my promises to them. I can't hurt them. That stuff is bigger than me. I have to stay alive.

And now spring is here and I want to die in the winter so I guess I'll have to stay alive at least until next winter. (I do this to trick myself when it's really bad. Make up reasons to wait. It is a big decision after all and I would probably stay dead forever so I shouldn't rush it.)

Sometimes I think that eventually I'll die either way and after that it will be over. Wether it's been horrible for 3 or 30 years won't really matter after that.

Sometimes I look at a pigeon courting another pigeon and think that "at least that's one thing today that didn't make me want to vomit from pain".

Sjukskriven igen

Hepp. Har varit ett par svåra veckor. Ska byta medicin igen. Är pank igen. Saknar mina pojkvänner.

Har ritat ganska mycket ett par dagar och börjar få tillbaka lite flyt. Är pank delvis för att jag har spenderat en hel del pengar på pennor.

Har börjat komma i ordning i mitt rum. Det känns bra. Men det är en bit kvar.

Idag har varit en lång dag men jag avslutade den med att chatta med likströmsvänner och äta fruktsallad och rita en massa så det känns helt ok nu.

Jag är ledsen och trött mycket men inte i den djupa svarta ångestgyttjan riktigt. I alla fall inte hela tiden. Sjukskrivningen känns som en lättnad. Min mamma och pappa hjälper mig med räkningar och telefonsamtal och sånt som ger mig ångestattacker och det känns som en ännu större lättnad.

Och jag har fått en hylla. Och jag har fina vänner. Och fina pennor. Depressionen är som ett bålgetingbo inuti mig men ibland kan man sätta sig i den mentala bersån och fika en stund utan att reta upp det. Det är skönt.

Nu ska jag sova.

I still feel like shit (and my sinuses are inflamed)

I'm sick and depressed and I hate my life. I'm tired all the time and everything sucks. I can't see anything in the future that makes it worth it to stay alive. My life is just fumbling in the darkness, lost in a labyrinth of shit.

I can't stand it anymore. I can't deal with one more day of this. I feel so extremely fed up with my life. I'm alone and trapped and there's no way out, no light at the end of the tunnel, no direction, no hope.

And on top of this every single breath I take is painful. I can't eat or drink without pain. And I hate myself for feeling sorry for myself.

Nothing works. Nothing is good. Everything is painful and horrible. I wish I could go to sleep and not dream about everything that has gone wrong in my life. Everything I try to not think about when I'm awake. I wish I could go to sleep and not wake up to another day of shit.

I try to be positive. But everything keeps fucking up.

Nej

Nej nej nej nej nej nej.

Vill inte. Allt blir bara skit. Alltid. Allt går alltid åt helvete. Jag mår skit. Jämt. Jag orkar inte. Orkar inte sängen full av jord. Orkar inte jul. Orkar inte illasittande trasiga kläder. Orkar inte. Vill inte. Kan inte.

Eh jaha

Varför i helvete ska jag ha ångest nu? Mått så jävla bra i en hel vecka. Nu högg det till i magen och det känns nästan som om jag ska få en ångestattack. Men det ska jag inte. Jag ska sova och imorrn börjar skolan. Och jag ska vakna i tid och det kommer vara så najs.

"hemma"

Jag är tillbaka på skolan och det var så skönt att komma hem så att jag nästan kände mig gråtfärdig. Idag har jag hela dagen haft en känsla av lugn. En känsla av att ha insett lite grejer om mig själv. Att jag är en gnällig, passiv, tjurig, osjälvständig, självömkande person främst. Och att jag inte behöver vara det.

Det känns rätt bra. Jag ska nog sluta med det. Någon jag tycker massor om och vars åsikt betyder mycket för mig fick totalspel på mitt gnälliga humör och jag kände mig hemsk.

"Jag måste ändra på hur jag bemöter saker" tänkte jag. "Om inte för min egen skull så för hennes, eller i alla fall för att få ha kvar henne som vän, om det går." Ju mer jag funderade över vad i mitt beteende som inte var funktionellt för mig desto bättre kändes det. "Du måste försöka ändra fokus, aktivera dig och sluta vältra dig i det förflutna" sa hon. Jag har liksom börjat se mig som ett offer. Det är inte speciellt progressivt. Så jag tror jag slutar. Jag tror hon har en poäng.

Igår kväll tyckte jag fantastiskt synd om mig själv. Imorse började jag fundera. Och när kvällen kom hade jag funderat och funderat och funderat och det första jag gjorde när jag kom hem var att diska.

Det är lätt att hamna under en lavin av tunga känslor. Det är lätt att knuffas omkull. Det är jävligt bra att sitta fast i ett rep till nästa klättrare som säger åt en att man måste resa sig och fortsätta. För fan.

Jag skrev en lista med mål när jag väntade på tåget. Spara pengar, ha rutiner, rensa bland mina grejer, betala alla räkningar i tid, promenera dagligen.

Jag ska göra nya scheman. Börja ta min medicin samma tid varje dag. Äta mat. Dagligen! "Ja, du blir ju lite dum när du glömmer det", instämde en annan god vän. Jag kanske måste ha en mat-och-sov-klocka för att funka men då får jag väl ha det då. Jag ska fan bli en bättre människa. Jag ska inte hamna i samma situation som så många vänner jag förlorat för att de inte hade nån vilja eller ork att må bra och komma framåt. Jag ska inte dra ner människor omkring mig.

I'll be your home

Hur ska man kunna motstå att falla för något sådant?

Jag tror inte jag kan i alla fall.

Jag klagade över alltings allmänna jävlighet och det faktum att jag hade hemlängtan men inte direkt ett hem. Jag ser fram emot att åka tillbaka till skolan imorgon men det känns inte helt som att komma hem. "I'll be your home."

Jag vill träffa honom. Jag tänker på honom hela tiden.

Att komma till Larsberg händes litegrann som att komma hem. Att träffa Tindra och barnen.

Thor ringer mig på Skype minst en gång om dagen och jag blir lika lycklig varje gång.

Just nu känns allt dock rätt motigt. Som en anti-midas; allt jag rör vid blir till skit. Sover elva, tolv timmar per natt, glömmer att äta. Mitt dåliga humör smittar folk omkring mig.

Det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan. "Hem".

det stora avståndet

Grejen med att träffa folk man älskar och saknar, och sedan åka ifrån dem igen, är att man saknar dem ännu mer efteråt.

Och grejen med att vara förkyld och spendera hela dagen ensam i sängen är att man känner sig ännu mer isolerad än vanligt.

Så jag känner mig ensam och ynklig och nere, men vill inte smitta någon. Och ännu mer vill jag inte påminna någon om... mig.

Jag är så jävla glad att allt har löst sig på ett så bra sätt, men plötsligt känns det som om jag är hemsk om jag känner mig nere, även om det bara är för att jag är förkyld och har haft en jätterolig helg.

Jag kan liksom inte kräva mer. Jag kan inte prata med någon om hur jag mår för jag mår ju för i helvete alltid dåligt till och med när jag egentligen mår bra och alla har stått ut med mitt jävla gnäll så jävla länge.

Jag hatar att vara så jävla svag. Jag hatar att sakna folk och jag hatar att vara ledsen trots att mitt liv är skitbra och jag hatar att det aldrig bara går över!

Fan, jag har mått bra i typ... ett par veckor nu. Jag vill inte må sämre igen. Jag vill inte och jag orkar inte.

Jag vill bara att alla jag tycker om ska må bra och det känns som om det bästa jag kan göra för att de ska göra det är att hålla mig undan, jag är som en sjukdom, jag har bara negativ effekt på alla. Som en omvänd kung Midas. Allt jag rör vid blir till skit. Alla jag träffar mår dåligt. Antingen för att de bryr sig om mig och jag är konstant miserabel, eller för att jag fuckar upp allting så att jag gör andra ledsna.

Men jag vill inte hålla mig undan! Jag vill inte behöva släppa taget om alla. Jag vill ha kvar människor i mitt liv.  Jag vill inte behöva välja mellan att de ska må bra och att jag ska må bra.

Det spelar ingen roll. Jag kan inte välja att jag ska må bra, för jag gör ändå inte det. Jag är trasig och jag börjar tvivla på att det finns någon räddning. Jag kanske helt enkelt kommer fortsätta vara trasig. Människor kanske helt enkelt inte orkar med mig. Jag har nog inte så mycket annat val än att acceptera det.

Jag vet att det finns många som bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Men den enda jag kan komma på som aldrig lessnat på mig bor i ett annat land, och hon ingår definitivt i gruppen människor som bryr sig så mycket så att hon mår dåligt för att jag gör det. Jag klarar inte av att göra människor ledsna för att de bryr sig.

Fan, det här är bara en jävla massa patetiskt jävla gnäll. Nu ska jag ta ett par Atarax och sova.

The angst

Trying to get to work, but I have a really bad angst. Hard to explain in English.

Jag har svår ångest. Som ett järnband runt bröstkorgen. Som kalla händer runt min hals. Som... Som smärta. Som att min själ är full av tjära. Jag försöker om och om igen att göra mig klar och gå, men det går bara inte.

Jag mår illa. Jag vet inte vad jag ska göra.

Ingen bra dag idag

Vetefan vart jag skulle ta vägen utan Tindra. Sitter i soffan och småsnyftar men ska gå och handla mat.

Angst

Skitdag. Skitliv. Blah blah. Fattar inte var all ångest kommer från men fan. Fan. Vill... Vetefan vad jag vill.

Fan fan fan. Likström lägger ner imorgon kväll. Det hjälper inte ens lite.

Saknar E, han har inte hört av sig, känner mig irriterad och besviken.

Gömmer mig på mitt rum med stickningen och sons of anarchy. Ser om fjärde säsongen eftersom jag halvsov när jag så de tio första avsnitten.

Känns som om jag har börjat må sämre sen jag började jobba. Vet inte hur det känns.

Fan fan fan.

Vill ha kramar.

fan va allt suger

Årets sista dag kan fan dra åt pipsvängen! Allt känns så jävla tråkigt och meningslöst.

Saknar E som fan och känner mig bitter och arg och irriterad och sårad över att han inte har ringt eller smsat eller nånting. Besviken över att mina känslor är så starka, fortfarande, trots att det snart gått fem veckor utan att vi träffats.

Inga direkt vettiga planer för ikväll. Vet inte alls vad jag vill. Som vanligt.

Tror jag ska sminka mig och klä upp mig och känna mig snygg. Och dricka lite vin eller nåt. Se vad det leder till. Kanske orkar jag åka iväg, kanske inte. Kanske kommer Dina hit, och kanske släpar jag med henne, eller... Whatever.

Mer kaffe och lite mat kanske hjälper lite mot ångesten. Eller lite städning. Gha.

Curiouser

Djup glädje, stor smärta. En märklig sorts ångest. En konstant avlägsenhet.

Jag vill inte såra någon. Jag vill inte bli sårad. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill inte tänka. Jag vill inte känna. Jag orkar inte. Jag är orkar inte med mina tankar.

Be still my mind

Ligger i sängen och har ångest. Inte så kul som det verkar. Och jag antar att det inte verkar så kul.

Kaos i huvudet.

Sjukvårdad

Så, har efter en lång sjukskrivning gett upp allt hopp om att få tid hos en psykolog eller terapeut eller kurator eller ANYTHING eftersom jag hamnade i ett sorts moment 22 - min vårdcentral har ett sorts avtal med en psykologmottagning. Där arbetar två psykologer. Den ena har en familjemedlem till mig gått i terapi hos, så till henne kan jag inte gå. Den andra har jag vart hos en eller två gånger. Hon talade om för mig att jag mådde bra och inte behövde hennes hjälp, vilket ju var sjukt kul att höra, trots att det inte riktigt stämde. Det, och det faktum att hon berättade saker om andra patienter som hon inte alls hade rätt att berätta och därmed begick ett tjänstefel, ledde till att jag inte var så jättesugen på att gå dit igen. Jag blev alltså remitterad till alternativ två - en mottagning på något sjukhus, minns ej vilket. De hade inga tider, och min remiss gick vidare till karolinska, där jag efter ganska lång tid fick tid på ångestenheten. Där blev jag utredd. Det var dyrt som fan och inte till speciellt stor hjälp - läkaren som utredde mig var vänlig och gav mig lite tips - "du får inte ha skuldkänslor över att du mår dåligt" till exempel - men det var inte terapi, utan enbart en utredning. När den var klar fick jag diagnosen "ångest" (what?!? Trodde jag inte?!?) och rekommendationen att dubbla min dos antidepressiva. Hon skickade även en rekommendation till min läkare att remittera mig till samtalsterapi.

Alltså var jag tillbaka på ruta ett. Min läkare hade ingenstans att skicka mig, och i samma veva fick jag en ny läkare. Hon rekommenderade att jag sökte hjälp privat. Jag gav upp. Jag mådde redan bättre, men kände att en privat psykolog var ett alternativ om jag fortfarande hade ångestattacker i början av nästa år, då jag förhoppningsvis skulle ha råd.

Veckan efter ringer en kvinna och talar om att jag har en remiss till henne. Vilket dessutom - efter incidenten med stickan genom handen som ledde till att jag nådde upp till högkostnadsskyddet - är gratis.

Så dit är jag nu på väg.

Fattar fortfarande inte

Varför denna ovilja? Inte i huvudet men i kroppen. Hela jag säger nej. Jag själv vill men kroppen sitter stilla i soffan och är inte riktigt min att bestämma över. Jag måste tvinga mig själv att resa mig ur sängen. Jag måste tvinga mig själv att klä på mig. Att göra mig i ordning. Att göra kaffe, äta frukost, sminka mig. Jag vill, men ändå måste jag tvinga mig.

Mår liksom helt okej idag. Men det är som att jag är isolerad till mitt huvud. Som att jag mår dåligt utan att förstå det själv. Samma ångest och apati, men nu känner jag det inte.

Överanalyserar jag? Kanske. Jag vet inte. Jag mår bra. Det känns som att jag mår bra. Jag känner mig ofta glad. Jag har lust att göra saker, ser fram emot att börja jobba igen. Men så kommer dagar som denna, då jag har sovit tio timmar trots att jag hade tänkt gå upp och träna på förmiddagen. Och dessutom så sov jag tre timmar igår eftermiddag. Så 13 timmars sömn på ett dygn. Varför vaknar jag inte av mig själv?

Jag drömde mörka, obehagliga drömmar, om död och sex och maktspel. Stress, vatten, döda spädbarn. Minns inte handlingen riktigt, men känslan sitter kvar.

Drömde om E också, det var trevligare. Han log mot mig och skämtade om något.

Mitt huvud värker av för mycket sömn och jag är sen till mitt möte på försäkringskassan. Varför i helvete ska de ha sitt kontor i Täby?

helvetes jävla skit

Ibland känner jag att det skulle vara helt okej att dö i en olycka. Bara slippa allt.

Idag känner jag att jag gärna skulle vilja stabba mig själv hur jävla mycket som helst. Jag har bara ångest. Det enda jag känner är total superjävlaångest. Hatångest. Jag vill inte. Allt är svart.

Varför i helvete är jag så fruktansvärt jävla arg på mig själv och mitt liv? Jag vill gråta men jag vet inte varför. Jag borde sova men jag vill inte. Allt är meningslöst.

Det här var inte alls vad jag skulle skriva väl? Jag är säker på att jag hade nåt annat att skriva.

Skit samma.

ångestångestångest

Jag vaknade igår morse av att min telefon ringde, och ringde, och ringde och ringde. Mannen, E, sa till mig, men jag ville inte vakna. Till slut blev jag tvungen ändå.

Det var mamma. Hon berättade att min gammelmormor är död.

E höll om mig jättelänge, strök mig över håret. Jag grät för första gången sedan jag börjat ta min medicin. Vi stannade i sängen hela förmiddagen, han läste och jag halvsov och njöt av att vara nära honom.

Han körde mig till Ropsten och jag tog Lidingöbanan hem. Handlade på Ica, jävligt random grejer, gick runt och kände mig avstängd.

Resten av dagen spenderade jag i soffan med Sons Of Anarchy.

På kvällen grät jag mer.

Idag har jag tvättat. Tindra drog med en gemensam kompis hem och vi käkade middag och spelade alfapet.

Jag vill gråta hela tiden.

Jag har sån jävla ångest. Vet inte säkert om det är mormor eller nånting annat, känner mig aldrig säker på nånting längre. Så jävla trött på den här medicinen. Hatar att inte veta vad jag känner.

Jag vet dock att jag är kär i E. Men jag vet inte om han är kär i mig. Och det får jag också lite ångest över. Hatar att alltid vara den mest sårbara.

Nu är klockan halv ett och jag borde gå och lägga mig. Vill bara gråta, eller ringa E och säga till honom att komma hit och hålla om mig ännu mer, men det här med att visa hur sårbar jag verkligen är gör mig jävligt stressad. Jag har berättat att jag tycker att han är underbar en gång men jag vill inte berätta att jag behöver honom.

Men just nu skulle jag vilja säga det. Jag skulle vilja säga "Kom hit, jag behöver dig. Jag behöver dina starka armar runt mig. Jag behöver gråta och bli tröstad."

Jag kommer gråta ensam ikväll. E är inte min och jag kan inte be honom komma hit. Mormor är död och jag är ensam och äter medicin som gör så att inte känner mig själv längre.

Jomen.

Jag blev sjukskriven en månad till. Hittade den bortglömda skatteåterbäringen. Fick låna lite av en underbar vän. Fick betalt för kedjan jag sålde. Så... näsan ovanför vattenytan, ingen panik. Inte just nu.

Imorgon ska jag till ångestenheten igen. Det är emotionellt utmattande men i alla fall inte exceptionellt ångestframkallande.

Idag var en lång dag. Jag gick upp med Tindra och barnen vid sju, hällde i mig en skvätt kaffe och drog på mig ett par byxor och tog med Storebror till dagis och han krånglade bara liite lite grann. Hade ångest från det ögonblick jag öppnade ögonen och har mest känt att vad skönt det skulle vara att råka ut för nån sorts olycka. Men jag har tagit det lugnt. Legat i soffan och läst gudasagor. Fixat internet. Diskat, ätit ägg.

Sen hej hopp var klockan massor och jag hoppade i duschen och när jag kom ut var hon ännu mer och jag träffade en strömming och gav henne de där biobiljetterna som jag inte hann använda och vi hämtade barn och lagade mat och Storebror dammsög hela köket och packade upp all maten och jag diskade och Tindra tvättade och jag började med maten och allt på samma gång och sedan kom de där gästerna. Jag pep nog till när det plingade på dörren och varken vågade eller hann slita mig från maten förrän Tindra hade släppt in dem och lite hälsande blivit avklarat. Då stack jag ut huvudet ur köket och fick en varm kram av den där karln. Och en påse med två vinflaskor i.

Min karl höll jag på att skriva. Jag vill det! Jag vill skriva min karl. Jag vill att han ska vara min.

Resten av kvällen var som väntat högljudd och kaotisk och varm och underbar. Fyra glada barn och tre glada vuxna samlade i vårt kök på två pallar och två balkongstolar och en hel stor plåt supergod lasagne gick åt.

Vinet var såklart helt otroligt gott. Lillasyster blev lika kär i karln som jag är. Karlns lilla söta ordentliga dotter blev lite kär i Thor tror jag. Och beundrade mina svartmålade naglar.

Jag kramades med karln i soffan och Tindra läste Sagan om KarlKnut för femhundraelfte gången och karlns ungar gillade den lika mycket som Tindras gör.

Jag älskar min soffa. Speciellt när den är full av underbara ungar och en bästa vän och en stor stark man som håller om en så att ens ångest bara dunstar bort. Vet inte hur han gör. Men det funkar.

När jag var ung var jag nervös över att träffa potentiella pojk/flickvänners föräldrar. Idag var jag mer än lovligt nervös över att träffa en potentiell... inte pojkvän, jag gillar inte riktigt det ordet på en vuxen man. Men hans barn i alla fall. Och jag tror jag blev godkänd, och han blev godkänd, och kvällen blev över förväntan godkänd.

Jag önskar bara att jag fick ha kvar hans lukt lite till. Han luktar gott.

Ensam

Söndag. Tindra är fortfarande i Göteborg och jag saknar henne och hoppas att hon mår bra.

Igår målade jag ett självporträtt och sen var jag helt utslagen.

Idag ska jag iväg på pysseljunta, och det ska bli jättekul, men ännu roligare ska det bli att hämta barnen imorgon. Saknar dem också, hur mycket som helst. Och så kanske karln ska komma och hälsa på med sina nån dag, och jag är jätteglad över att få träffa dem, och ser fram emot att ha fyra små skrikande troll springande här. Och kanske en hund också.

Hoppas det blir av. Hoppas hoppas. För på måndag ska jag till karolinska igen och på tisdag ska jag till vårdcentralen. Och stress och ångest över det eller.

Drömde att jag hittade en massa pengar i min plånbok. Det var ju jävligt roligt, men tyvärr inte riktigt sant. Vet inte ens om jag kommer få min ersättning. Får ont i magen av att tänka på det.

Så jag tänker på att ha fyra lintottar som leker och skrattar i mitt hem. För det är en tanke som gör mig glad. Det och karln.