God jul

Har släpat min stora, tunga rullväska genom snödrivorna till tågstationen. Sitter nu och är helt kallsvettig som jag alltid blir när jag är ute i kylan och väntar på ett tåg som hittils är en kvart sent.

Ska bli underbart att träffa min släkt, men jag har inte julklappar till alla och det känns tråkigt. Fyra av sex personer får julklappar. Har inget till farfar eller min ena kusin. Hade jag inte vart så hungrig så hade jag nog fått ont i magen av ångest. Å andra sidan har jag nästan inga julklappar till någon annan heller. Bara Tindra och Dina.

Sen ska ju Ben få ett par raggsockor. Men de är inte stickade än. Och det blir ju inte riktigt en julklapp. Eftersom det blir efter jul. Och han ska skicka en present till mig.

Åh, jag börjar verkligen gilla honom, mycket. Läskigt. Känner mig otroligt sårbar och vill bara be honom vara försiktig med mig. Här är mitt hjärta det är jävligt ömtåligt snälla ha inte sönder det.

Jag tror inte att han kommer ha sönder det men det tror man aldrig. Åh.

Det känns som att julen är en busshållplats som jag åker förbi utan att gå av. Det är konstigt. Jag brukar älska julen. Men idag träffar jag min släkt, imorgon Tindra och världens underbaraste ungar! Känns hemskt att inte ha några presenter till dem heller. På onsdag åker jag till Uppsala och hälsar på Gisela. Det känns som om det kommer bli en bra julig julvecka.

Nu är tåget ytterligare fem minuter sent.

Vuxet

Är på väg till Karlaplan för en liten fika med farfar. Det är roligt. Farfar är bäst. Världens bästa farfar.

Granen är klädd, hemmet nästan helt städat. Ytterligare ett par julkort postade.

Jag känner mig lite avslappnad. Vi har kommit fram till lösningar på okonstruktiva situationer och det känns superskönt.

ångestångestångest

Jag vaknade igår morse av att min telefon ringde, och ringde, och ringde och ringde. Mannen, E, sa till mig, men jag ville inte vakna. Till slut blev jag tvungen ändå.

Det var mamma. Hon berättade att min gammelmormor är död.

E höll om mig jättelänge, strök mig över håret. Jag grät för första gången sedan jag börjat ta min medicin. Vi stannade i sängen hela förmiddagen, han läste och jag halvsov och njöt av att vara nära honom.

Han körde mig till Ropsten och jag tog Lidingöbanan hem. Handlade på Ica, jävligt random grejer, gick runt och kände mig avstängd.

Resten av dagen spenderade jag i soffan med Sons Of Anarchy.

På kvällen grät jag mer.

Idag har jag tvättat. Tindra drog med en gemensam kompis hem och vi käkade middag och spelade alfapet.

Jag vill gråta hela tiden.

Jag har sån jävla ångest. Vet inte säkert om det är mormor eller nånting annat, känner mig aldrig säker på nånting längre. Så jävla trött på den här medicinen. Hatar att inte veta vad jag känner.

Jag vet dock att jag är kär i E. Men jag vet inte om han är kär i mig. Och det får jag också lite ångest över. Hatar att alltid vara den mest sårbara.

Nu är klockan halv ett och jag borde gå och lägga mig. Vill bara gråta, eller ringa E och säga till honom att komma hit och hålla om mig ännu mer, men det här med att visa hur sårbar jag verkligen är gör mig jävligt stressad. Jag har berättat att jag tycker att han är underbar en gång men jag vill inte berätta att jag behöver honom.

Men just nu skulle jag vilja säga det. Jag skulle vilja säga "Kom hit, jag behöver dig. Jag behöver dina starka armar runt mig. Jag behöver gråta och bli tröstad."

Jag kommer gråta ensam ikväll. E är inte min och jag kan inte be honom komma hit. Mormor är död och jag är ensam och äter medicin som gör så att inte känner mig själv längre.

förlust

Jag har aldrig förlorat någon. Eller jag har förlorat min farfarsmor, men det var ju inte helt oväntat. Min farfarsfar dog när jag var väldigt liten, så honom kommer jag inte alls ihåg, och min farmorsmor minns jag men bara vagt. Min mormorsmor lever fortfarande, men vi har väldigt dålig kontakt med den sidan av släkten och jag har ingen koll på morfars föräldrar. Jag vet i alla fall att han är jättegammal, så jag antar att hans päron strök med för länge sen. Så, många jag känner har förlorat de flesta av sina far- och morföräldrar, jag har alla intakt. Till och med Mormor Sonja, min mormorsmor, som sagt. Hon är runt hundra. Jag tycker väldigt mycket om henne. Hon är liten och söt och rar, och när jag var liten gjorde hon de absolut bästa pannkakorna i universum, och det var aldrig jobbigt att hålla hennes garn när hon nystade upp det.
Astrid, min farfarsmor, var också en favorit. Hon är den enda människa som jag har haft en personlig relation med som dött. Jag var tolv och hon hade varit senil i omkring ett år. Det var väntat men ändå jättejobbigt. Jag älskade henne oändligt.

Jag vet några, bekanta som tagit livet av sig, nära vänners släktingar som jag i vissa fall träffat, en hel del nära vänner som förlorat sina föräldrar.

Det jag vill komma till är att det räcker med att jag tänker en sekund på att förlora någon, någon av mina vänner, ett syskon, en förälder, vem som helst av alla de jag bryr mig om, för att jag ska bli helt gråtfärdig. Bara av en snabb tanke. Att faktiskt förlora någon på riktigt måste vara det absolut vidrigaste som finns i hela världen.

Om det faktiskt var så att det var ödesbästämt att någon skulle skada sig den natten är jag så jävla glad att det var jag. Jag hade hatat att se någon jag bryr mig om skadad. Nu har jag i och för sig jävligt ont, och det kryper närmare och närmare mitt mentala välmående, för jag är dålig på att må fysiskt dåligt utan att låta det gå ut över psyket. Ikväll firar jag två veckor som invalid, och det har blivit mycket bättre men det är fortfarande så in i helvete jävla jobbigt! Det gör ont! Jag är så trött på det! Och jag vill ta så lite smärtstillande som möjligt, för jag blir lite lätt apatisk av dem. Mitt centala nervsystem mår bäst när det är fullt funktionellt. Dessutom drömmer jag mardrömmar, vilket är jobbigt. I natt drömde jag om en man som var galen, och ibland fattade jag att han var det och ibland såg jag allt ur hans vinkel, och en kvinna som kanske eller kanske inte kunde förvandla sig till en fågel, och en labyrint och en skog som tog slut i ett litet litet rum med speglar och en låst dörr. Jag sprang, och jag var tvungen att hitta en man, en kvinna och två barn som jag skulle döda med en skitkass pinne. Och det fanns ett rum med papper. (Jag hatar papper. Jag har total byråkratofobi.)

Aja. På kontoret, toppstuss i huvet av tramadol, försöker översätta lite. Det går långsamt. Charles kanske kommer hit med lite mat till mig snart. Hoppas det.



Lyssnar på: Lamb på youtube. Riktigt bra. (http://youtube.com/watch?v=W-f8PDZvPYs)
Läser: The Pythons.
Spelar: för mycket.
Lycklig: över att Neil Gaiman kommer till FFF!!!