Jag har aldrig förlorat någon. Eller jag har förlorat min farfarsmor, men det var ju inte helt oväntat. Min farfarsfar dog när jag var väldigt liten, så honom kommer jag inte alls ihåg, och min farmorsmor minns jag men bara vagt. Min mormorsmor lever fortfarande, men vi har väldigt dålig kontakt med den sidan av släkten och jag har ingen koll på morfars föräldrar. Jag vet i alla fall att han är jättegammal, så jag antar att hans päron strök med för länge sen. Så, många jag känner har förlorat de flesta av sina far- och morföräldrar, jag har alla intakt. Till och med Mormor Sonja, min mormorsmor, som sagt. Hon är runt hundra. Jag tycker väldigt mycket om henne. Hon är liten och söt och rar, och när jag var liten gjorde hon de absolut bästa pannkakorna i universum, och det var aldrig jobbigt att hålla hennes garn när hon nystade upp det.
Astrid, min farfarsmor, var också en favorit. Hon är den enda människa som jag har haft en personlig relation med som dött. Jag var tolv och hon hade varit senil i omkring ett år. Det var väntat men ändå jättejobbigt. Jag älskade henne oändligt.
Jag vet några, bekanta som tagit livet av sig, nära vänners släktingar som jag i vissa fall träffat, en hel del nära vänner som förlorat sina föräldrar.
Det jag vill komma till är att det räcker med att jag tänker en sekund på att förlora någon, någon av mina vänner, ett syskon, en förälder, vem som helst av alla de jag bryr mig om, för att jag ska bli helt gråtfärdig. Bara av en snabb tanke. Att faktiskt förlora någon på riktigt måste vara det absolut vidrigaste som finns i hela världen.
Om det faktiskt var så att det var ödesbästämt att någon skulle skada sig den natten är jag så jävla glad att det var jag. Jag hade hatat att se någon jag bryr mig om skadad. Nu har jag i och för sig jävligt ont, och det kryper närmare och närmare mitt mentala välmående, för jag är dålig på att må fysiskt dåligt utan att låta det gå ut över psyket. Ikväll firar jag två veckor som invalid, och det har blivit mycket bättre men det är fortfarande så in i helvete jävla jobbigt! Det gör ont! Jag är så trött på det! Och jag vill ta så lite smärtstillande som möjligt, för jag blir lite lätt apatisk av dem. Mitt centala nervsystem mår bäst när det är fullt funktionellt. Dessutom drömmer jag mardrömmar, vilket är jobbigt. I natt drömde jag om en man som var galen, och ibland fattade jag att han var det och ibland såg jag allt ur hans vinkel, och en kvinna som kanske eller kanske inte kunde förvandla sig till en fågel, och en labyrint och en skog som tog slut i ett litet litet rum med speglar och en låst dörr. Jag sprang, och jag var tvungen att hitta en man, en kvinna och två barn som jag skulle döda med en skitkass pinne. Och det fanns ett rum med papper. (Jag hatar papper. Jag har total byråkratofobi.)
Aja. På kontoret, toppstuss i huvet av tramadol, försöker översätta lite. Det går långsamt. Charles kanske kommer hit med lite mat till mig snart. Hoppas det.
Lyssnar på: Lamb på youtube. Riktigt bra. (
http://youtube.com/watch?v=W-f8PDZvPYs)
Läser: The Pythons.
Spelar: för mycket.
Lycklig: över att Neil Gaiman kommer till FFF!!!
